Love is watching someone die
Om att ta makten över sitt eget liv. Kan man ens det?
Jag har alltid sett mig själv som stark, självständig och smart (well, åtminstone medelsmart).
Min farmors död, mina föäldrars skilsmässa, min mammas sjukdom och uppbrottet från mitt ex är alla exempel på situationer jag klarat mig förvånat smärtfritt igenom. Jag har jämt tänkt att min positiva inställning gör att jag har lätt för att klara mig igenom tråkigheter. Den närmaste dåtiden har dock fått mig att undra om detta stämmer. Jag har börjat misstänka att mitt relativa välmående till stor del beror på min ovilja (oförmåga) att faktiskt hantera sånt som gör ont. Hur gör man då?
Man kan försöka bryta ihop, ta in allting och känna massor. Det gör jag ibland, men det håller liksom aldrig i sig. Jag vet kanske inte hur man gör. Istället känner jag hur känslor kan smyga sig på, och min reaktion blir alltid att ignorera och distrahera mig själv. Jag vet inte om det är bästa sättet att ta makten över sina känslor. Förmodligen är det väl inte det.
Hur vet man det? Hur vet man någonsin om man gjorde rätt förrän efteråt?
Jag har alltid sett mig själv som stark, självständig och smart (well, åtminstone medelsmart).
Min farmors död, mina föäldrars skilsmässa, min mammas sjukdom och uppbrottet från mitt ex är alla exempel på situationer jag klarat mig förvånat smärtfritt igenom. Jag har jämt tänkt att min positiva inställning gör att jag har lätt för att klara mig igenom tråkigheter. Den närmaste dåtiden har dock fått mig att undra om detta stämmer. Jag har börjat misstänka att mitt relativa välmående till stor del beror på min ovilja (oförmåga) att faktiskt hantera sånt som gör ont. Hur gör man då?
Man kan försöka bryta ihop, ta in allting och känna massor. Det gör jag ibland, men det håller liksom aldrig i sig. Jag vet kanske inte hur man gör. Istället känner jag hur känslor kan smyga sig på, och min reaktion blir alltid att ignorera och distrahera mig själv. Jag vet inte om det är bästa sättet att ta makten över sina känslor. Förmodligen är det väl inte det.
Hur vet man det? Hur vet man någonsin om man gjorde rätt förrän efteråt?
Del 1. Let's get these teen hearts beating faster faster.
Min vän sa att jag skulle skriva. Att det skulle vara ett bra sätt att hantera detta på, att få ut det, få ut all sorg, dig, slippa, släppa, kanske komma över. Jag tror inte på komma över. Men jag ska ge det ett ärligt försök, för jag känner mig förödmjukad, övergiven, ensam, arg och utbytt. Du var mitt allt, jag är ditt inget. Jag önskar att du kunde vara mitt inget, en bekant vars hela kropp jag inte minns in i minsta detalj, vars lukt jag inte kommer ihåg och vars röst jag inte saknar. För jag saknar ju, jag sörjer ett minne. Jag saknar någon jag aldrig kommer få tillbaka, för han jag saknar finns inte mer. Han förändrades och har blivit någon jag inte känner, någon jag inte förstår, någon jag inte ens tror att jag tycker om.
För snart fem år sen tog du dig in i mitt huvud för att stanna.
Vi började i samma klass och du var lite häftigare, lite mer social, lite mer vältalig än jag. Du såg mig inte, och jag tyckte inte att du var något att titta på. Hur som helst så råkade vi båda i slutet av ettan råka ut för riktiga fylleslag med konsekvensen omedelbart utegångsförbud. Så vi hamnade båda framför våra datorer i försommaren medan våra vänner var ute och lekte sommarlov. Och vi chattade. I timmar. Vi pratade om allt som finns. Hela kvällar och hela nätter. En kväll den sommaren kom du hem till mig. Det var försommar och du hade jättefula kläder och jag hade aldrig sett något så fint. Jag mötte dig vid bussen och vi gick hem till mig. Du hälsade artigt på mina föräldrar och jag tror att min mamma tyckte det var väldigt spännande att jag hade pojk-besök. Vi satt på mitt rum hela kvällen, du satt på min skrivbordsstol vid min dator och jag satt hopkurad på skrivbordet precis bredvid dig. Du visade mig Sagan Om De Bannlysta, och jag tyckte att det var fruktansvärt roligt, och det var det, men jag skrattade nog mest för att jag fick vara med dig. Och vi pratade, skrattade och gjorde väl mest ingenting, kollade när nästa buss hem till dig skulle gå, pratade mer och tiden gick alldeles för snabbt, så vi kollade när nästa buss skulle gå, tiden sprang, vi rostade mackor mitt i natten och kollade när sista bussen hem till dig skulle gå. Jag följde dig till busshållplatsen, och när du hoppade på bussen och försvann så förstod jag att jag var kär.
Vi sågs inte så mycket under sommaren. Jag jobbade, jag åkte till Hälsingland, jag försökte glömma dig och lyckades väl ganska bra för jag visste att jag ändå aldrig skulle få dig. Jag var inte en sån som folk blir kär i. Jag var alltid den som blev bästis med killarna jag gillade. Antog att det skulle bli likadant med dig. Vi sprang in i varandra på Södervärn en gång den sommaren. Du var sådär röd i huden som du alltid blir på sommaren och nästan helt blond. Du skulle gå på bio med en kompis och hans tjej och hans tjejs bästa kompis. Jag log och skämtade om att du hade fått en dejt, du verkade glad och sommar-bekymmersfri. Jag var inte förvånad alls. Det blev alltid sådär för mig och det finns ännu idag inget jag hatar mer än att tappa ansiktet, jag har aldrig varit en risktagare. I slutet av sommaren var det 16-årsdisko på Strandbaden. Vår kompis Josefin hade farföräldrar med en stuga i falsterbo, och vi skulle förfesta där, sen gå till Strandbaden och sen sova hos hennes föräldrar. Jag minns inget av diskot, jag minns bara att vi sov på ovanvåningen. Du och jag hamnade i samma soffa, skvafötters, och jag rörde dig nästan. När Josefin gick ner på undervåningen lade du dig i fåtöljen mitt emot istället, jag låtsades att jag sov och inte märkte nåt. Nästa morgon umgicks vi alla glatt som bara 16-åringar som slipper bakfylla kan. Och jag var glad, för du var där.
Höstterminen började. Jag förtryckte allt jag kände, jag gjorde klart för alla och allas blickar att jag tyckte att du var ful, att du var som en bror, att du bara var min vän. Men vad jag än gjorde kunde jag inte undgå att dras till dig som en magnet. Där du var, där såg jag också till att vara. Om du inte kom till skolan kände jag att jag lika gärna kunde ha stannat hemma. Jag kände så mycket för dig, men jag visste inte vad. Jag tillät inte mig själv att falla, jag visste ju att jag ändå inte hade något där att hämta.
Vi börjde festa. Ihop. I klassen. Du och jag såg alltid till att det hände något varje helg, att vi fick träffas, och att det var mycket alkohol inblandat. Fest eller filmkvällar, minst en gång varje helg. Vi blev väldigt nära vänner, vi hade samma humor och vi hade båda egenskaper som fick de andra att lyssna på oss. Det blev jullov, vi hade börjat smsa en del. Jag hade gjort klart för dig att jag aldrig skulle vilja vara något annat än vän med dig med orden "Min mamma trodde att jag var kär i dig, hur sjukt är inte det? Som att det nånsin skulle hända, hahahha." Vi smsade hela julafton, våra dialoger flöt som alltid fram som någon form av vild fors, helt outtömligt full av nya samtalsämnen. Det blev nyår, jag visste att du skulle gå på någon stor fest, jag fixade en stor fest jag kunde gå på, och sova hos Josefin. Jag blev full, kissade i buskarna med fina fina My kanske hundra gånger, och jag hånglade med en ful, ganska mycket äldre kille, för jag hade så tråkigt. My och Josefin skvallrade om mina bravader när vi kom tillbaka till skolan igen, och jag skämdes för mycket för att lägga märke till din reaktion. Hade jag varit mindre självupptagen hade jag kanske sett i ditt ansikte att du inte var helt nöjd med nyårsskvallret du fick ta del av.
En av dina kompisar, David, hade någon form av fest på vintern. Du var där, och jag, och en massa andra ansikten. Tidigare på kvällen hade min pappa drivit min ångest väldigt långt, han hade varit elak, han förstod mig aldrig när jag var tonåring. Han hade rört runt i mitt huvud och sagt att jag kanske inte skulle få gå på den här festen som jag blivit lovad. Jag blev galen i huvet, jag var ju tvungen att träffa dig. Jag hade ingen aning om hur man hanterade känslor på annat sätt än att trycka bort dem, men det blev för mycket och medan jag stresscyklade hem till Josefin, vars mamma skulle skjutsa mig till Ljunghusen, skar jag ett långt, djupt, skevt hack i min ena arm med en slö sax. Det blödde otroligt mycket, jag insåg inte hur djupt jag skar och drog ner tröjan och cyklade vidare. När jag kom hem till Josefin kändes det klibbigt, jag bad att få låna toaletten och gick in och tvättade min arm och min hand. Hela handfatet blev rött, men jag lyckades i panik lägga om såret med lite toapapper. Jag har fortfarande ett stort fult ärr där, som du alltid har avskytt. Jag märkte att du märkte att jag inte var som vanligt, men jag sa att det var bara bra med mig. Efter en halv natts omåttligt dillsnapsintag låg du och jag och halvkramades på en soffa ihop, och jag var så lycklig. Och jag var så ledsen när jag var tvungen att åka hem. Någon vecka senare hade vår kompis Kalix fest, och vi sov ihop, under samma täcke, på hans höloft. Vi låg med huvudena ihop och viskade med varandra på natten, så nära att våra läppar hela tiden möttes i orden. Vi sov för första gången ihopslingrade på samma sätt som vi alltid gjort sen dess. Nästa morgon åkte vi buss hem tillsammans som om inget hade hänt.
På vintern i tvåan var du, jag och Stephanie en klockren konstellation. Vi gjorde allt ihop. Vi var med varandra nästan varje dag. Gick ut med hennes hund, åt rostade mackor och pluggade. Jag har aldrig skrattat så mycket som då. Livet utanför vår bubbla var jobbigt, men med er kändes allting rätt. Mys storebror skulle inte vara hemma en helg, och vi fick vara i hans lägenhet. Detta betydde fest. Vi drack sprit, jag blev full och sjöng stämmor till Tiger Lou-låtar. Jag stod på ett soffbord, du stod nedanför och vi kramades. Vi bara stod där och kramades, hela kvällen. Ibland kom någon och var med i vår kram, men mest stod vi bara där med varandra. När du skulle gå följde jag dig ut och vi kramades tätt och nära i hallen. På sportlovet var vi i någon lokal med tre människor vi knappt kände, du jag och Stephanie. Vi drack lite, hon satt i ditt knä och jag mådde otroligt dåligt. Så fort hon reste på sig slank jag fram och tog hennes plats. Sen satt jag i ditt knä. Det var en dålig fest, men jag brydde mig inte det minsta lilla om det. Framåt småtimmarna tog vi oss hem, det var mycket snö.
Vi skulle sova hos Stephanie. Hon lade ut två madrasser på golvet och jag ville sova i mitten. Du sa att du ville sova i mitten och jag sa helt resolut att ja, i så fall sover jag väl PÅ dig då. Och så lade jag mig på dig. Jag sov kanske sammanlagt tio minuter den natten. Jag kunde inte. Jag kände din värme mot min, dina andetag och ditt hjärta. Mest hörde jag min egen puls pumpa i mina öron. Högt. Nästan pinsamt högt, det kändes som att jag skulle väcka hela huset med mitt bultande hjärta. På morgonen gick Stephanie upp och vi låg ensamma kvar. Jag vet inte hur det gick till, men plötsligt kysstes vi. Det var otroligt konstigt, och underbart och knäppt. Jag valde att kommentera händelsen med orden "oj, det här var ju underligt" varpå du svarade "det brukar gå bättre när jag är full". Det var ingen bra kyss, inte ens lite, men det var vår första och den var fin.
Två nätter senare utspelade sig nästan samma scenario. Du och jag på Stephanies golv, men den här gången bara en madrass, och när hon somnat drog vi av varandra alla kläder utom trosor och kalsonger. Vi bara låg där och andades på varandras hud, och ville så mycket mer.
Vår klasskompis Danne hade födelsedagsfest, han fyllde arton, det var på en skola i Svedala. När vi skulle åka hem kom tjejerna och sa till mig att det inte fanns plats i taxin för mig, att jag fick ta bussen med killarna. Jag blev lite ledsen, men du var bredvid mig. Tanken var att vi alla skulle sova på Josses vind, som vanligt. Du och jag och alla andra tog bussen till Malmö, hoppade av på Södervärn och vi satte oss vid hållplatsen där sjuan och åttan gick. Vi bestämde att om åttan kom först skulle vi åka hem till mig. Sjuan kom först, men vi åkte hem till mig ändå. Jag sa att du fick försöka leva med att dela säng med mig, du sa att det var okej. Vi delade säng och du viskade let's get these teen hearts beating faster faster och frågade om du skulle ta fram en kondom, jag sa att det behövde du inte göra för min skull (jag vet verkligen inte vad jag menade med det) och kvällen slutade med att vi nakenhånglade i flera timmar och sen somnade.
Nu hade vi passerat någon form av gräns. Nu behövde vi inte de andra, inte sprit, bara varandra. Vi slutade festa, vi började dela säng. Vi sov en kväll hos dig, en kväll hos mig, varje helg. Vi gick aldrig upp, vi bara låg där och hånglade och tog på varandra, två oskulder som tafatt började lära sig hur man umgås mellan lakan. Vi blev mindre sociala, mina vänner försvann i periferin, det uppstod säkert slitningar och de blev säkert sura för att vi svek dem, men jag såg inte det, jag såg bara dig. Det blev påsklov. Du åkte till Italien med din mamma för att hälsa på din syster. Efter fyra dagar kom du hem och du bodde med mig i mitt hus i några dagar. Jag hade huset för mig själv eftersom mina föräldrar skulle vara i Hälsingland hela lovet. Jag var lycklig, jag plockade dina ögonbryn och vi var med bara varandra. En kväll bjöd vi hem våra vänner och hade middag och lite fest. Du var underbart snygg och jag var stolt över att du ville vara med mig. Jag spenderade påskafton hos dig och jag var livrädd för dina föräldrar. Mest för din mamma, hon kunde vara ganska skräckinjagande. Det kom en massa gäster och din mamma presenterade mig som din flickvän, vi ryckte båda till lite. Senare när vi låg i sängen frågade du om jag hade märkt det, jag sa att det hade jag, och jag sa "du är allt lite kär i mig va?", "duuuh!" svarade du, som om det skulle vara lika självklart för mig som det var för alla andra. Det var det såklart inte. Jag sa att jag kunde vara din flickvän om du ville det. Det ville du. Sen var vi ihop.
Life is not distant like that, it's mad
Tänkte att jag skulle titta på bilder av dig och mig
för det känns som att jag kommer för lätt undan
som att jag väl måste ha tryckt bort mina känslor
för jag minns inte det fina som väl en gång var
jag minns inte dig och oss, jag minns dig inte.
Jag tittade på bilderna, så nu minns jag ditt ansikte igen.
Jag minns ditt ansikte men inte din röst,
jag minns inte vad vi hade, hur du var, jag minns dig inte
så jag kan inte sakna dig.
Foton på ett lyckligt par känns avlägsna,
som om de inte föreställer mig,
som om de togs i ett annat liv. För jag minns inte
hur det var att vara vi, att vara jag, att vara lycklig.
Jag är annorlunda nu. Jag är arg, distanserad och spänd.
Jag kan inte slappna av för jag är så otroligt rädd
att jag ska gå sönder då. Men jag vet ju inte.
Jag känner inte mig själv. Än. Med dig var jag en halv
av en hel och nu ska jag försöka hitta den där andra
halvan inom mig själv. Det är oftast ganska kul och alltid
ganska förvirrande.
Ibland undrar jag hur du mår och om du någonsin
tänker på mig.
för det känns som att jag kommer för lätt undan
som att jag väl måste ha tryckt bort mina känslor
för jag minns inte det fina som väl en gång var
jag minns inte dig och oss, jag minns dig inte.
Jag tittade på bilderna, så nu minns jag ditt ansikte igen.
Jag minns ditt ansikte men inte din röst,
jag minns inte vad vi hade, hur du var, jag minns dig inte
så jag kan inte sakna dig.
Foton på ett lyckligt par känns avlägsna,
som om de inte föreställer mig,
som om de togs i ett annat liv. För jag minns inte
hur det var att vara vi, att vara jag, att vara lycklig.
Jag är annorlunda nu. Jag är arg, distanserad och spänd.
Jag kan inte slappna av för jag är så otroligt rädd
att jag ska gå sönder då. Men jag vet ju inte.
Jag känner inte mig själv. Än. Med dig var jag en halv
av en hel och nu ska jag försöka hitta den där andra
halvan inom mig själv. Det är oftast ganska kul och alltid
ganska förvirrande.
Ibland undrar jag hur du mår och om du någonsin
tänker på mig.
Meningen med livet
del 7
att byta självhat mot
endorfiner och mjölksyra
ljudet av löpartrötta fötter
mot grusväg
för att fly och motionera kan vara
precis samma sak.
att byta självhat mot
endorfiner och mjölksyra
ljudet av löpartrötta fötter
mot grusväg
för att fly och motionera kan vara
precis samma sak.
Meningen med livet
del 6.
att vakna upp två månader senare
bara för att märka att ens hjärta
tydligen blivit helt krossat
sådär bara.
jaha.
man får stiga upp ändå.
att vakna upp två månader senare
bara för att märka att ens hjärta
tydligen blivit helt krossat
sådär bara.
jaha.
man får stiga upp ändå.
Gamla Ullevi (jag tänker på dig ibland)
Om att skärpa sig:
Det borde ju gå, right? Det borde gå.
Och jag litar inte på mig själv. Äckligt.
Det borde ju gå, right? Det borde gå.
Och jag litar inte på mig själv. Äckligt.
Det här vill jag inte (att ni ska) prata (med mig) om
För jag tänker på det varje dag.
Jag är stressad över att det finns så lite tid.
Kvar.
Så lite tid kvar.
Fast jag borde vara lycklig nu.
(Ny)Kär och fjärilar-i-magen-ig.
Och det är jag ju.
Också.
Men jag tänker på det varje dag.
Att min mamma ska dö.
Jag visualiserar och går igenom tänkbara scenarion i mitt huvud.
Jag ser hur Ole sitter i en stol och gråter och jag sitter tyst och håller mamma i handen och säger att det är okej, det är okej. Jag ser hur jag sitter hopkrupen i Isaks famn i en stol i hörnet av sjukhussalen och vägrar titta.
Jag ser hur jag går därifrån.
jag ser hur jag skriker och gråter och jag KÄNNER så tydligt hur ensam jag är.
För mamma är min allra bästa vän, den enda jag litar på aldrig kommer sluta älska mig hur dumma saker jag än gör, den enda som alltid trott på mig och alltid varit säker på att jag klarar av allt jag tar mig för att göra. Min största förebild och utan tvekan den starkaste människa jag någonsin mött.
Men jag tänker på det varje dag.
Jag har gråten i halsen varje dag.
Jag har svårt att hantera att jag VET att jag kommer må åt helvete snart, jag vågar inte tänka på julen eller nästa år, för jag vet ju inte då om.. om, ja..
Jag känner hur det här påverkar mig hela tiden,
jag är tjurig, har svårt att ta mina vänners triviala problem på allvar, ibland är jag nästan lite elak bara för att jag inte vet hur jag ska hantera de här känslorna jag har ibland.
Jag har aldrig förr kännt sorg, sörjt någon. Så förlåt om jag är konstig ibland, om jag säger saker utan att tänka mig för, om jag verkar distanserad eller skum.
Jag har bara så väldigt mycket rädsla i mig nu.
Jag är stressad över att det finns så lite tid.
Kvar.
Så lite tid kvar.
Fast jag borde vara lycklig nu.
(Ny)Kär och fjärilar-i-magen-ig.
Och det är jag ju.
Också.
Men jag tänker på det varje dag.
Att min mamma ska dö.
Jag visualiserar och går igenom tänkbara scenarion i mitt huvud.
Jag ser hur Ole sitter i en stol och gråter och jag sitter tyst och håller mamma i handen och säger att det är okej, det är okej. Jag ser hur jag sitter hopkrupen i Isaks famn i en stol i hörnet av sjukhussalen och vägrar titta.
Jag ser hur jag går därifrån.
jag ser hur jag skriker och gråter och jag KÄNNER så tydligt hur ensam jag är.
För mamma är min allra bästa vän, den enda jag litar på aldrig kommer sluta älska mig hur dumma saker jag än gör, den enda som alltid trott på mig och alltid varit säker på att jag klarar av allt jag tar mig för att göra. Min största förebild och utan tvekan den starkaste människa jag någonsin mött.
Men jag tänker på det varje dag.
Jag har gråten i halsen varje dag.
Jag har svårt att hantera att jag VET att jag kommer må åt helvete snart, jag vågar inte tänka på julen eller nästa år, för jag vet ju inte då om.. om, ja..
Jag känner hur det här påverkar mig hela tiden,
jag är tjurig, har svårt att ta mina vänners triviala problem på allvar, ibland är jag nästan lite elak bara för att jag inte vet hur jag ska hantera de här känslorna jag har ibland.
Jag har aldrig förr kännt sorg, sörjt någon. Så förlåt om jag är konstig ibland, om jag säger saker utan att tänka mig för, om jag verkar distanserad eller skum.
Jag har bara så väldigt mycket rädsla i mig nu.
nu minns jag!
Nu minns jag hur det
känns!
Det där att vakna långt innan väckarklockan
med pulsen i öronen och andan i halsen
och bara önska att man fick somna om
men det får man inte för ju längre man
är vaken desto snabbare slår pulsen och
man vill döda alla lyckliga människor.
Att leva i total förvirring
Tanken på MITT kex med en henne gör att jag vill spy och aldrig mera se honom igen
samtidigt saknar jag honom så att det gör ont och hela min kropp strejkar mot att leva.
precis när jag vant mig vid tanken på att leva såhär
ensam och olycklig
så kommer han och rör upp allt igen
och om han inte menar allvar denna gången,
om han lämnar mig igen vet jag inte vad jag gör
för jag misstänker att jag blir trasigare än
någonsin innan då
kanske är det därför jag anstränger mig så hårt
för att inte låta känslorna irra upp
och det är ungefär lika lätt som att stå i en öken och
försöka hindra alla sandkornen från att virvla upp
samtidigt som en orkan drar förbi.
Kexet är min sandstorm och jag har verkligen inget
skydd mot honom alls.
Jag kan inte mer än hoppas att jag tar mig levande ur dethär.
samtidigt saknar jag honom så att det gör ont och hela min kropp strejkar mot att leva.
precis när jag vant mig vid tanken på att leva såhär
ensam och olycklig
så kommer han och rör upp allt igen
och om han inte menar allvar denna gången,
om han lämnar mig igen vet jag inte vad jag gör
för jag misstänker att jag blir trasigare än
någonsin innan då
kanske är det därför jag anstränger mig så hårt
för att inte låta känslorna irra upp
och det är ungefär lika lätt som att stå i en öken och
försöka hindra alla sandkornen från att virvla upp
samtidigt som en orkan drar förbi.
Kexet är min sandstorm och jag har verkligen inget
skydd mot honom alls.
Jag kan inte mer än hoppas att jag tar mig levande ur dethär.
Håller in magen
Stänger in mig.
Stänger in, stänger ute?
Släpper ut, håller in magen.
Visar upp och döljer.
(Jag lovar att jag anstränger mig
så mycket jag kan
men det
kanske
inte riktigt räcker
till för ni är trötta på mig och jag
försöker att inte
vara
så besatt men
det är svårt att prata om något
annat.
)
Stänger in, stänger ute?
Släpper ut, håller in magen.
Visar upp och döljer.
(Jag lovar att jag anstränger mig
så mycket jag kan
men det
kanske
inte riktigt räcker
till för ni är trötta på mig och jag
försöker att inte
vara
så besatt men
det är svårt att prata om något
annat.
)
Rysk roulette?
Jag har funderat mycket på min öststatsvän. Vad var han, vad var vi, vad skulle jag med honom till?
Han var kexets bästa kompis, den person som kexet älskade mest av alla. Då. För länge sen. Och jag ville vara den personen för kex. Så jag sökte bekräftelse hos ryssen, tänkte att kex tycker mer om mig om ryssen tycker om mig. Så började det.
Jag gjorde om mig själv lite för att passa in, för att bli omtyckt av ryssen, trots att jag inte såg nåt särskilt i honom över huvud taget. Sen lärde jag känna honom, eller vande mig vid att supa mig själv redlöst berusad, började tro och tycka att det var det rätta, och han gillade mig för att jag var hardcorefull jämt. De gånger jag inte var full bad han mig gå hem. Jag vet inte alls vad det var som gjorde att jag så gärna ville bli omtyckt av honom, ville att han skulle sluta se ner på mig (som han ju i och för sig gör med alla kvinnor) och faktiskt lyssna när jag pratade, inte avfärda det som han gjorde med allt han inte ville höra. Inse att jag inte var en vidrig människa bara för att jag "stulit" hans bästa vän.
Såsmåninom blev vi väl ändå kompisar, på fyllan. Fyllesnackade, sådär som man gör på fyllan du vet, och jag bestämde mig för att han skulle bli mitt "projekt", det vill säga att jag skulle hjälpa honom, hans självförtroende var ju sämst, och han hade ingen tjej, så jag tänkte se det som min uppgift att peppa honom så att han skulle våga, vilja, kunna få en tjej (SÅ JÄVLA IRONISKT ELLER HUR!?) och börja tycka om sig själv. Lite som om han var för mig vad wildfire var för kex för sådär jättelängesen.
Där, där nånstans gick det snett. Han började nog tycka om mig, och se vad i mina hemskt o-singeliga ögon såg som pepp och komplimanger från en kompis, som nån form av genuin attraktion, och det var ju mitt fel. Jag trodde han växte, han trodde att jag verkligen tyckte om honom. Jag ska inte ljuga, jag gillade uppmärksamheten, jag var nog kär i uppmärksamheten, att någon tittade på mig sådär, sa att jag var snygg, (inte för att jag hade behövt det med pojkvän och allt, men mycket vill ha mer) så jag fortsatte, och det är ju mitt fel och ingen annans. Mitt korkade dumma fel. Jag badade i bekräftelse, drunknade nästan, visste att jag spelade ett högt spel men drog mig inte ur.
Jag valde att vara blind inför det faktum att det nog hade gått lite överstyr, för mitt ego mådde så bra, blev så stort att det tog över mig. En dag gick det för långt. För att jag inte sa stopp. Sen blev jag rädd och kände inte igen mig själv längre. Kexet gjorde slut och det gjorde för ont för att jag skulle kunna tänka rationellt, så jag lät bli. Jag varken tänkte eller kände. Jag bara visste att om man är kär kan man inte vara hjärtekrossad, så jag försökte tvinga mig själv till att känna något som jag egentligen visste inte fanns där hela tiden. Och ju längre tiden gick desto mer dåligt samvete fick jag, desto mer insåg jag att jag kanske skulle acceptera att jag var kär, är kär, i kexet. Så jag blev elak istället, mot den enda personen som inte dömt mig, som inte brytt sig, som aldrig varit annat än snäll och stöttande i den här situationen, honom dissade jag hårt, och han blev sårad (sa han igår) på riktigt.
Där har vi det, på pränt, min hyfsat patetiska historia, det är ingen ursäkt men det är min förklaring. Min sanning. Jag hade aldrig som avsikt att det skulle bli såhär eller ens i närheten av såhär. Jag förlorade mig själv. Men nu vet jag exakt var jag är. Utan den minsta tvekan, och jag vet dessutom skillnaden på bra och dåligt. Jag har lärt mig saker, lärt mig om mig själv. Det är jobbigt och nåt av det värsta jag upplevt (livet har varit snällt mot mig), men jag har lärt mig saker om mig själv. Nu får det vara bra för idag. Jag har städning att göra!
Han var kexets bästa kompis, den person som kexet älskade mest av alla. Då. För länge sen. Och jag ville vara den personen för kex. Så jag sökte bekräftelse hos ryssen, tänkte att kex tycker mer om mig om ryssen tycker om mig. Så började det.
Jag gjorde om mig själv lite för att passa in, för att bli omtyckt av ryssen, trots att jag inte såg nåt särskilt i honom över huvud taget. Sen lärde jag känna honom, eller vande mig vid att supa mig själv redlöst berusad, började tro och tycka att det var det rätta, och han gillade mig för att jag var hardcorefull jämt. De gånger jag inte var full bad han mig gå hem. Jag vet inte alls vad det var som gjorde att jag så gärna ville bli omtyckt av honom, ville att han skulle sluta se ner på mig (som han ju i och för sig gör med alla kvinnor) och faktiskt lyssna när jag pratade, inte avfärda det som han gjorde med allt han inte ville höra. Inse att jag inte var en vidrig människa bara för att jag "stulit" hans bästa vän.
Såsmåninom blev vi väl ändå kompisar, på fyllan. Fyllesnackade, sådär som man gör på fyllan du vet, och jag bestämde mig för att han skulle bli mitt "projekt", det vill säga att jag skulle hjälpa honom, hans självförtroende var ju sämst, och han hade ingen tjej, så jag tänkte se det som min uppgift att peppa honom så att han skulle våga, vilja, kunna få en tjej (SÅ JÄVLA IRONISKT ELLER HUR!?) och börja tycka om sig själv. Lite som om han var för mig vad wildfire var för kex för sådär jättelängesen.
Där, där nånstans gick det snett. Han började nog tycka om mig, och se vad i mina hemskt o-singeliga ögon såg som pepp och komplimanger från en kompis, som nån form av genuin attraktion, och det var ju mitt fel. Jag trodde han växte, han trodde att jag verkligen tyckte om honom. Jag ska inte ljuga, jag gillade uppmärksamheten, jag var nog kär i uppmärksamheten, att någon tittade på mig sådär, sa att jag var snygg, (inte för att jag hade behövt det med pojkvän och allt, men mycket vill ha mer) så jag fortsatte, och det är ju mitt fel och ingen annans. Mitt korkade dumma fel. Jag badade i bekräftelse, drunknade nästan, visste att jag spelade ett högt spel men drog mig inte ur.
Jag valde att vara blind inför det faktum att det nog hade gått lite överstyr, för mitt ego mådde så bra, blev så stort att det tog över mig. En dag gick det för långt. För att jag inte sa stopp. Sen blev jag rädd och kände inte igen mig själv längre. Kexet gjorde slut och det gjorde för ont för att jag skulle kunna tänka rationellt, så jag lät bli. Jag varken tänkte eller kände. Jag bara visste att om man är kär kan man inte vara hjärtekrossad, så jag försökte tvinga mig själv till att känna något som jag egentligen visste inte fanns där hela tiden. Och ju längre tiden gick desto mer dåligt samvete fick jag, desto mer insåg jag att jag kanske skulle acceptera att jag var kär, är kär, i kexet. Så jag blev elak istället, mot den enda personen som inte dömt mig, som inte brytt sig, som aldrig varit annat än snäll och stöttande i den här situationen, honom dissade jag hårt, och han blev sårad (sa han igår) på riktigt.
Där har vi det, på pränt, min hyfsat patetiska historia, det är ingen ursäkt men det är min förklaring. Min sanning. Jag hade aldrig som avsikt att det skulle bli såhär eller ens i närheten av såhär. Jag förlorade mig själv. Men nu vet jag exakt var jag är. Utan den minsta tvekan, och jag vet dessutom skillnaden på bra och dåligt. Jag har lärt mig saker, lärt mig om mig själv. Det är jobbigt och nåt av det värsta jag upplevt (livet har varit snällt mot mig), men jag har lärt mig saker om mig själv. Nu får det vara bra för idag. Jag har städning att göra!
Vad var det jag sa, säger jag
...till mig själv, suckar och klappar mig själv på huvudet. Lilla vän, vad har du trocklat in dig i..?
Ett väldigt destruktivt beteende skulle man väl kunna kalla det? Ja, jo, men du vet, det känns ju så BRA, då. Gjorde. Innan. Och jag känner mig så vek, en enda lite kram, en enda liten Isak som håller om mig, pussar mig på halsen och nästan somnar, det är allt som krävs för att jag ska gå sönder av längtan och saknad. Kanske är det inte så svårt att räkna ut ändå? Men jag fungerar inte när han är i närheten, och jag låter honom vara i närheten, trots att det gör att jag sugs bakåt, blir sämre på att komma över honom.
Det irriterar mig till döds att det verkar vara så enkelt för honom, vi gjorde slut och nu är vi vänner och så är det inte mer med det liksom. Så är det inte för mig. Inte ens lite. Han vill att vi ska vara vänner, men jag förstår inte ens för en sekund hur jag ska klara av det, säg det, hur i helvete ska jag klara av det!?
Varje gång någon säger hans namn går det en stöt längs hela min ryggrad och mina öron blir på helspänn. Jag måste uppbåda hela min viljestyrka för att inte röra vid honom när han är inom räckhåll, men ibland har jag inte klarat av att behärska mig, och då har jag klappat honom lite tafatt på axeln, patetiskt. Att röra vid honom är som elektricitet, som att alla mina sinnen koncentreras till just exakt den delen av mig som rör vid honom.
Nu sitter jag på jobbet efter att ha sovit i fem timmar medan de andra festade i mitt hus, de var fortfarande vakna när jag gick upp för två och en halv timme sedan. Jag lät Isak sova i min säng när jag gått upp, det var väl dumt!? Ja, det var dumt, nu kommer min nybäddade säng och min pjamaströja lukta som honom, och jag fick se honom nästan naken vilket bara gjorde allt ännu ännnu värre.
Jag saknar honom så jag tror jag dör. Jag vet att jag hävdat att sitta fast i "the friend zone" är bättre än att inte ha honom alls, men jag kanske börjar ångra mig. Han är som knark, fast bättre, starkare, som heroin injicerat rakt i hjärtat, ju mer jag får desto mer vill jag ha och abstinensen är inte av denna värld. Så egentligen borde jag gå på någon form av detox, avgiftning, lägga in mig på drogrehab, istället för att fortsätta att injicera doser som är alldeles för små för att göra mig lycklig, men för stora för att jag ska kunna vänja mig av vid honom.
Vad i helvete ska jag ta mig till!? Det finns ju en chans att han kommer vilja ha tillbaka mig, och den är större om jag inte försvinner ur hans liv. Men chansen är ju inte mer än en chans, vilket innebär att det finns en risk för att det jag utsätter mig för nu inte spelar någon som helst roll förutom att det gör allt värre för mig.
hjälp. hjälp. hjälp... (för det här fortsätter att bli värre, värre och det gör ont.)
Ska jag prata med honom? Ska jag ligga med andra? Ska jag hålla mitt gnällande här och bara låtsas att jag är som vanligt och häftig och glad? Ska jag böna och be att han ska ta mig tillbaka? Ska jag ge upp coh försöka gå vidare? Ska jag bryta med honom, försöka vara ytlig bekant istället för vän? Ska jag förföra honom? Ska jag flytta härifrån? Ska jag bryta ihop? Vad fan ska jag ta mig till för att det här ska kännas lättare?
Ett väldigt destruktivt beteende skulle man väl kunna kalla det? Ja, jo, men du vet, det känns ju så BRA, då. Gjorde. Innan. Och jag känner mig så vek, en enda lite kram, en enda liten Isak som håller om mig, pussar mig på halsen och nästan somnar, det är allt som krävs för att jag ska gå sönder av längtan och saknad. Kanske är det inte så svårt att räkna ut ändå? Men jag fungerar inte när han är i närheten, och jag låter honom vara i närheten, trots att det gör att jag sugs bakåt, blir sämre på att komma över honom.
Det irriterar mig till döds att det verkar vara så enkelt för honom, vi gjorde slut och nu är vi vänner och så är det inte mer med det liksom. Så är det inte för mig. Inte ens lite. Han vill att vi ska vara vänner, men jag förstår inte ens för en sekund hur jag ska klara av det, säg det, hur i helvete ska jag klara av det!?
Varje gång någon säger hans namn går det en stöt längs hela min ryggrad och mina öron blir på helspänn. Jag måste uppbåda hela min viljestyrka för att inte röra vid honom när han är inom räckhåll, men ibland har jag inte klarat av att behärska mig, och då har jag klappat honom lite tafatt på axeln, patetiskt. Att röra vid honom är som elektricitet, som att alla mina sinnen koncentreras till just exakt den delen av mig som rör vid honom.
Nu sitter jag på jobbet efter att ha sovit i fem timmar medan de andra festade i mitt hus, de var fortfarande vakna när jag gick upp för två och en halv timme sedan. Jag lät Isak sova i min säng när jag gått upp, det var väl dumt!? Ja, det var dumt, nu kommer min nybäddade säng och min pjamaströja lukta som honom, och jag fick se honom nästan naken vilket bara gjorde allt ännu ännnu värre.
Jag saknar honom så jag tror jag dör. Jag vet att jag hävdat att sitta fast i "the friend zone" är bättre än att inte ha honom alls, men jag kanske börjar ångra mig. Han är som knark, fast bättre, starkare, som heroin injicerat rakt i hjärtat, ju mer jag får desto mer vill jag ha och abstinensen är inte av denna värld. Så egentligen borde jag gå på någon form av detox, avgiftning, lägga in mig på drogrehab, istället för att fortsätta att injicera doser som är alldeles för små för att göra mig lycklig, men för stora för att jag ska kunna vänja mig av vid honom.
Vad i helvete ska jag ta mig till!? Det finns ju en chans att han kommer vilja ha tillbaka mig, och den är större om jag inte försvinner ur hans liv. Men chansen är ju inte mer än en chans, vilket innebär att det finns en risk för att det jag utsätter mig för nu inte spelar någon som helst roll förutom att det gör allt värre för mig.
hjälp. hjälp. hjälp... (för det här fortsätter att bli värre, värre och det gör ont.)
Ska jag prata med honom? Ska jag ligga med andra? Ska jag hålla mitt gnällande här och bara låtsas att jag är som vanligt och häftig och glad? Ska jag böna och be att han ska ta mig tillbaka? Ska jag ge upp coh försöka gå vidare? Ska jag bryta med honom, försöka vara ytlig bekant istället för vän? Ska jag förföra honom? Ska jag flytta härifrån? Ska jag bryta ihop? Vad fan ska jag ta mig till för att det här ska kännas lättare?
Vad fan är ett år!?
Vad fan ger ett år!?
"Om ett år lever du säkert" sa läkaren. Betryggande? Inte så värst..
Är det meningen att jag ska vara så pass vuxen om ett år att jag
ska kunna klara mig själv, vara självständig och stark?
Hannas mamma sa att hon blev vuxen först när hennes föräldrar dog och
jag har ingen alls lust att bli vuxen. A l l s .
Jag tycker om att mitt största bekymmer i livet är min tonårsliga hjärtesorg
och hur jag ska komma in på utbildningen jag vill gå.
Lär mig att uppskatta hur enkelt livet är för mig just nu. Trots allt.
Det blir värre. Men inte om ett år, säkert, sen vet man aldrig.
"Om ett år lever du säkert" sa läkaren. Betryggande? Inte så värst..
Är det meningen att jag ska vara så pass vuxen om ett år att jag
ska kunna klara mig själv, vara självständig och stark?
Hannas mamma sa att hon blev vuxen först när hennes föräldrar dog och
jag har ingen alls lust att bli vuxen. A l l s .
Jag tycker om att mitt största bekymmer i livet är min tonårsliga hjärtesorg
och hur jag ska komma in på utbildningen jag vill gå.
Lär mig att uppskatta hur enkelt livet är för mig just nu. Trots allt.
Det blir värre. Men inte om ett år, säkert, sen vet man aldrig.
Projekt: Hård som sten
Det konstiga är att solen fortsätter att gå upp varje dag.
Att jorden snurrar på, att alla husen står kvar,
att allas liv verkar puttra på som vanligt.
Fast att mitt universum är kullkastat, söndertrasat och baklängesuppochnervänt.
Äckligt.
Tänkte ett tag att jag slutat tycka om mig själv. Det har jag inte.
Jag är bara inte riktigt överens med mig själv om de tvivelaktiga val jag gör.
Förstår du? Men förmodligen måste jag ta tag i det, rannsaka mig själv och
bli överens, innan jag faktiskt ger upp vänskapen med mig själv.
Ger jag upp den har jag ju faktiskt inte nånting kvar.
Metafor!
Förut var allting segt och stabilt och liksom beständigt, som ett tuggummi
som inte tappade smaken. Ett bra tuggummi. Världens bästa.
Nu är allting skört som finaste maräng.
Hårt som sten, det är vad det ska bli. Säkert.
Fortsätter jag att hoppas är jag
rädd att nån sätter sig på min maräng så att den går sönder..
Förstår du?
Ja, vad är väl ett hjärta. Det klarar jag mig utan.
Jag borde nog flytta härifrån.
Dagens positiva:
Ögat har skärpt sig och blivit normalt.
Att jorden snurrar på, att alla husen står kvar,
att allas liv verkar puttra på som vanligt.
Fast att mitt universum är kullkastat, söndertrasat och baklängesuppochnervänt.
Äckligt.
Tänkte ett tag att jag slutat tycka om mig själv. Det har jag inte.
Jag är bara inte riktigt överens med mig själv om de tvivelaktiga val jag gör.
Förstår du? Men förmodligen måste jag ta tag i det, rannsaka mig själv och
bli överens, innan jag faktiskt ger upp vänskapen med mig själv.
Ger jag upp den har jag ju faktiskt inte nånting kvar.
Metafor!
Förut var allting segt och stabilt och liksom beständigt, som ett tuggummi
som inte tappade smaken. Ett bra tuggummi. Världens bästa.
Nu är allting skört som finaste maräng.
Hårt som sten, det är vad det ska bli. Säkert.
Fortsätter jag att hoppas är jag
rädd att nån sätter sig på min maräng så att den går sönder..
Förstår du?
Ja, vad är väl ett hjärta. Det klarar jag mig utan.
Jag borde nog flytta härifrån.
Dagens positiva:
Ögat har skärpt sig och blivit normalt.
Idag, bubbel
Idag känner jag som jag gjort i tre veckor, fast allting samtidigt.
Det känns åt helvete.
Men ändå bra.
Förjävligt men hoppfullt.
Är spyfärdig och hungrig.
Gråtfärdig och fnissig.
Känner mig slutkörd och speedad, nervös och lugn, tramsig, flamsig och superseriös.
Bådar detta gott?
Jag tror inte det.
Hur ska jag nånsin
kunna förklara hur
det känns när jag
känner allting?
Det känns åt helvete.
Men ändå bra.
Förjävligt men hoppfullt.
Är spyfärdig och hungrig.
Gråtfärdig och fnissig.
Känner mig slutkörd och speedad, nervös och lugn, tramsig, flamsig och superseriös.
Bådar detta gott?
Jag tror inte det.
Hur ska jag nånsin
kunna förklara hur
det känns när jag
känner allting?
Hur glömmer man bort den man älskar?
Hur glömmer man bort den man älskar?
Ska man bränna minnen eller kväva dem i svarta sopsäckar
på vinden bredvid den med alla hans saker?
Hans morgonrock stirrade så hånfullt på mig.
Bilden på oss i min fönsterkarm golvade mig
varje gång jag kom in i rummet.
Nu bor det lilla jag har kvar av honom på min vind.
Det hjälpte inte. Det hjälper inte.
Inget hjälper.
Och mina vänner är trötta på mitt tjat.
Trots att jag anstränger mig.
För att vara normal och som vanligt.
.
Hur glömmer man bort den man älskar, hur somnar man utan ett gonatt-sms?
Hur tar man sig igenom en riktig skitdag,
hur överlever man mensvärk,
hur kan man Stå upp utan den man älskar?
Vem tar hand om en och säger "men baby då" när man mår dåligt,
vem leder en hem när man är för full för att gå,
vem ska man ha närmast sitt hjärta
när man inte får ha den man älskar?
Hur glömmer man bort den man älskar, hur hanterar man en motgång och firar en medgång ensam?
Vem ringer man när man somnat på motorvägen och krockat,
vem ligger man i sängen med en hel söndag,
vem löser man krypto och "korsordet för oss under 13" med,
vem ringer man bara för att ringa
Hur glömmer man bort den man älskar, hur hör man inte av sig på två veckor?
Hur blir man hel igen,
vem ska värma en,
vem delar man sin kärlek med
När man inte får ha den man älskar.
När man inte får ha den man älskar.
Jag får inte honom jag älskar.
Jag får honom inte..
Hur gör man dagarna meningsfulla när man inte får den man älskar, hur lyckas man leva för nuet och inte det förflutna, hur kan man komma ut hel på andra sidan?
Kan man det?
Ska man bränna minnen eller kväva dem i svarta sopsäckar
på vinden bredvid den med alla hans saker?
Hans morgonrock stirrade så hånfullt på mig.
Bilden på oss i min fönsterkarm golvade mig
varje gång jag kom in i rummet.
Nu bor det lilla jag har kvar av honom på min vind.
Det hjälpte inte. Det hjälper inte.
Inget hjälper.
Och mina vänner är trötta på mitt tjat.
Trots att jag anstränger mig.
För att vara normal och som vanligt.
.
Hur glömmer man bort den man älskar, hur somnar man utan ett gonatt-sms?
Hur tar man sig igenom en riktig skitdag,
hur överlever man mensvärk,
hur kan man Stå upp utan den man älskar?
Vem tar hand om en och säger "men baby då" när man mår dåligt,
vem leder en hem när man är för full för att gå,
vem ska man ha närmast sitt hjärta
när man inte får ha den man älskar?
Hur glömmer man bort den man älskar, hur hanterar man en motgång och firar en medgång ensam?
Vem ringer man när man somnat på motorvägen och krockat,
vem ligger man i sängen med en hel söndag,
vem löser man krypto och "korsordet för oss under 13" med,
vem ringer man bara för att ringa
Hur glömmer man bort den man älskar, hur hör man inte av sig på två veckor?
Hur blir man hel igen,
vem ska värma en,
vem delar man sin kärlek med
När man inte får ha den man älskar.
När man inte får ha den man älskar.
Jag får inte honom jag älskar.
Jag får honom inte..
Hur gör man dagarna meningsfulla när man inte får den man älskar, hur lyckas man leva för nuet och inte det förflutna, hur kan man komma ut hel på andra sidan?
Kan man det?
Två veckor minus en dag.
Hur förbereder man sig på sånt här?
Jag må va hoppfull och naiv intill förbannelse, men inte så dum att jag inte förstår vad som kommer hända.
Inget löser sig av sig själv, inte ens på två veckor. Vill man förändra något får man göra det själv.
Jag står helt handfallen inför det faktum att jag är ensam från nu, samtidigt på något sätt ändå lugn i mig själv, då jag gjort vad jag kunnat för att rädda oss. (Nu är det din tur. Jag gjorde vad jag kunde för att övertyga dig om att det är dig jag vill ha. )
Men man kan inte förändra andra, bara sig själv, så jag gör bäst i att ligga lågt och låta universum verka. typ så.
Det är inte min grej. alls.
Hur förbereder man sig på sånt här?
Att om två veckor, minus en dag, så kommer hoppet släckas, och jag måste vänja mig vid tanken på att sova ensam, hitta någon annan att ringa när jag har något viktigt att prata om, jag kommer förlora min allra närmsta vän. Och det finns inget jag kan göra åt det. Åtminstone inte utan en tidsmaskin. Så det blir svårt.
Jag vet att jag kommer överleva, men livet kommer bli lite sämre. Lite ensammare, mycket tråkigare. Att vara olyckligt kär tär på nerverna. Och energin.
Kort sagt. Att vara utan honom suger. Fast upphöjttillliggandeåttamycket.
Helvete också!
Paint it black
I look inside myself and see my heart is black
I see my red door and must have it painted black
Maybe then I'll fade away and not have to face the facts
It's not easy facin' up when your whole world is black
Nyårsafton.
Jag måste skriva, och vi har inte word på jobbet. Tänkte att här borde vara ganska säkert, ingen som läst på flera år.
2009 - ett skitår, alldeles för mycket dåligt hände, fast jag hade Isak. Jag hade Isak.
141 - antalet timmar jag frusit, skakat, haft hjärtklappning och hatat mig själv.
34 - antalet timmar sedan.. ja, jag kan inte ens tänka det. Inte ens tyst för mig själv i min hjärna.
5 - antalet morgnar jag vaknat upp i rad nu och exploderat i ångest.
5 - antalet morgnar jag vaknat upp i rad nu och exploderat i ångest och verkligen förtjänat det.
hundratusenmiljardetupphöjti liggandeåtta - antalet gånger jag förbannat mig själv de senaste 141 timmarna.
12 - antalet timmar jag grät igår (hur sjuk är jag som håller koll på sånt!?)
3 - antalet timmar jag sov inatt
2 - antalet föräldrar som är på semester när jag behöver dem som mest.
1 - antalet bästa vän som är på semester när jag som mest behöver henne.
8 - antalet timmar jag har kvar att jobba denna veckan, denna natten.
8 - antalet timmar jag måste anstränga mig med hela min medvetande för att inte falla ihop och ge upp för känslorna.
5 - antalet mål mat jag ätit de senaste fem dagarna.
4,5 - antalet timmar idag mitt hjärta pumpade lite lugnare, jämnare.
60 - antalet minuter till det nya året, antalet minuter tills jag måste börja plugga till nästa högskoleprov.
5 - antalet gånger jag sett veckans ica-reklam de senastre två dagarna och skrattat genom tårarna.
4 - antalet tår förfrusna i morse som jag fortfarande har ont i.
214 - antalet sidor i "Saltmannen" jag läst.
428 - antalet gånger jag fnissat i min misär när jag läst "Saltmannen" (bok med felhörningar av musik, två på var sida, alla roliga, därav antalet fniss)
Det är underbart när jag lyckas att inte tänka på det, honom, saknaden, hans förkrossade ögon, mitt svek, vilket svin jag betedde mig som, min ensamhet, panik och ångest, i några minuter. Fast samtidig funderar jag på om det ändå inte är värre att bli golvad av tankarna varje gång man glömt dem i en halv minut, än att ständigt ha dem molande i huvudet och magen, då är det iaf nån form av "jämna plågor", right?
Jag hatar mig själv, och jag kommer inte ge upp.
Även om han bestämmer sig för att han inte vill ha tillbaka mig nånsin (åh herre gud)
så MÅSTE jag få honom att förstå hur mycket jag tycker om honom, älskar honom, behöver honom, ser upp till honom. Han är det bästa som hänt mig, och jag ahde sönder det. Hur dum i huvudet och hjärndöd får man vara!? Från och med nu, ingen alkohol. Inga dumheter. Visualisera målet. Målet? Ja, att helvetet ska ta slut. På ett eller annat sätt. För mig. Men mest för Isak. Isak, mannen jag älskar bortom alla gränser, mannen jag sårat bortom alla gränser. Helvete också.
Gott nytt jävla år. mitt mantra: det kan iallafall inte bli värre, vilket betyder att 2010 blir ett bättre år. Jag måste hoppas, annars kan jag lika gärna... dö.
Jag behövde nya perspektiv
..så jag klättrade upp i ett träd så högt jag vågade, och skrek ut min ilska över skogen. ¨
Det hjälpte inte, men var ganska skönt ändå.
jag kastar pil i min kuvös
Det enda jag känner är skuld. Det fanns saker som aldrig blev, aldrig kommer bli, sagda, val jag borde gjort annorlunda, felprioriteringar.
Jag hatar mig själv så intensivt för att jag inte ville lära mig göra flädersaft i somras, fast jag vet att jag inte kunde veta. 60 år är ingen ålder. men ändå, jag borde vetat bättre.
Jag borde vetat bättre.
Jag hatar mig själv så intensivt för att jag inte ville lära mig göra flädersaft i somras, fast jag vet att jag inte kunde veta. 60 år är ingen ålder. men ändå, jag borde vetat bättre.
Jag borde vetat bättre.
