älskling vi ska alla en gång
en humla kryper på vårt köksgolv, frenetiskt flaxande med de underdimensionerade vingarna som inte längre orkar lyfta humlan mer än någon centimeter ovanför golvet. Humlan ska dö. Och det finns inget jag kan göra. Sockervatten biter inte längre, humlan vill inte ha. Jag låter humlan surra runt på mitt köksgolv så länge den orkar,
jag ska inte störa.
varför blir jag så illa till mods av något så naturligt
Idag tänker jag på döden
om man vågade vara nyfiken
istället för skygglappat rädd
jag ska inte störa.
varför blir jag så illa till mods av något så naturligt
Idag tänker jag på döden
om man vågade vara nyfiken
istället för skygglappat rädd
Standardisering, inte alltid så bra.
Förutom inhandling av dansk spiritus har jag idag försökt ägna mig åt lite klädinhandling. Försökt, som i att det inte gick. Jag ville, vill, ha en svart klänning, men det finns inga. Eller jo förresten, det finns väldigt väldigt många, men inga som passar. För om man är en XS, så MÅSTE man vara max en B-kupa, annars får man inte vara med. Min (uppenbarligt missformade) kropp spänner, i samma klänning, över storlek XS till L. Herregud, hur ser jag ut egentligen, undrar jag nu hemma i min stilla ensamhet, min ensamhet som jag delar med min bästa (vän och) fiende, choklad.
Det är erat fel! Isak säger att jag är proportionerlig, men det kan ju omöjligt stämma, då de enda kläder jag kan ha är stretch.
Jag skriver dåligt och är arg
Ni får ursäkta om detta blev rörigt, men det är mitt första inlägg i Postis, och jag vill jättegärna att det hamnar i tidningen.
P.S. Kan jag önka en bild på en ko till min mamma. D.S.
Det är erat fel! Isak säger att jag är proportionerlig, men det kan ju omöjligt stämma, då de enda kläder jag kan ha är stretch.
Jag skriver dåligt och är arg
Ni får ursäkta om detta blev rörigt, men det är mitt första inlägg i Postis, och jag vill jättegärna att det hamnar i tidningen.
P.S. Kan jag önka en bild på en ko till min mamma. D.S.
A - R - G
Det enda jag kommit fram till idag
är att det inte är samma sak alls
att lösa krypto utan dig...
Men vad betyder det?
är att det inte är samma sak alls
att lösa krypto utan dig...
Men vad betyder det?
Alla onda ting är fyra
Det känns som att jag lever en mardröm.
I vanliga fall är jag inte den som har svårt att sova, men inatt var mina ögon stängda ytterst få timmar, timmar då jag drömde lyckliga drömmar, vilket bara gjorde att jag när jag vaknade upp vid halv sex-tiden, låg klarvaken fram till att väckarklockan ringde kvart i sju.
Jag är fortfarande sjuk och jobbar inte idag.
I vanliga fall är jag inte den som har svårt att sova, men inatt var mina ögon stängda ytterst få timmar, timmar då jag drömde lyckliga drömmar, vilket bara gjorde att jag när jag vaknade upp vid halv sex-tiden, låg klarvaken fram till att väckarklockan ringde kvart i sju.
Jag är fortfarande sjuk och jobbar inte idag.
Rastlös!
Jag skulle nog vilja säga att det är den värsta och mest frustrerande känslan som finns, är den där känslan av att man är på helt fel ställe. Jag är helt fel, jag vill inte vara i Malmö, jag vill ha ett miljöombyte, festa och träffa nya människor. Inte vara här. Alls. Inte göra Cambridge-prov imorgon, inte sitta vid datorn, inte koka spaghetti i min ensamhet. Inte sitta fast.
Exempelvis någon form av musikfestival eller resa i sommar hade inte suttit fel nånstans. (Synd bara att jag är så ensam om att tänka såhär.)
Exempelvis någon form av musikfestival eller resa i sommar hade inte suttit fel nånstans. (Synd bara att jag är så ensam om att tänka såhär.)
Mercy
Aha, nu har jag kommit på varför jag känner mig lite ledsen ibland och varför mitt självförtroende har försvunnit helt. Det känns bra men fånigt, eftersom det simpla svaret är att jag inte träffat en enda häst på över en månad. Jag blir störd i huvudet av det här. Det är väl inte så konstigt egentligen, hela grejen med hästar är ju att få dem att lyda fast att de egentligen är mycket större och starkare. De gör mig säkrare på mig själv. Att lyckas vinna över en trilskande häst bygger på mitt självförtroende, inte ego. Jag saknar hästar, eller djur. Nu blev jag ledsen bara för det.
P.S. Vårt projektarbete går fruktansvärt bra och det är väldigt väldigt roligt att göra det ihop med My och Steph. Verkligen. tack! ) D.S.
P.S. Vårt projektarbete går fruktansvärt bra och det är väldigt väldigt roligt att göra det ihop med My och Steph. Verkligen. tack! ) D.S.
Inte som ett hej kanske, men...
Inte för att jag har varken motivation, lust eller ork att skriva just nu, men det är mycket möjligt att jag Behöver det. Jag kan inte komma på varför, och inte åt vem jag skriver, men nu gör jag det likförbannat.
Jag har börjat ogilla den egocentrering som uppkommer genom folks bloggar, ändå sitter jag själv här med klorna vassade mot tangentbordet, redo att spy ur mig mitt fruktansvärt spännande känsloliv, över dig. Jag har den senaste månaden inte befattat mig med några bloggar, varken skrivit, läst eller pratat om. Jag tycker inte om fenomenet blogg längre, hajpen har gått över till att bli lite äckel. Likförbannat sitter jag nu här, och älskar det jag gör; skriver något som någon kanske kommer läsa med halvhjärtat intresse, mest för att det ska bli gjort.
Jag är trött på allt som händer här, trött på att fan aldrig få vara där du är..
Jag har börjat ogilla den egocentrering som uppkommer genom folks bloggar, ändå sitter jag själv här med klorna vassade mot tangentbordet, redo att spy ur mig mitt fruktansvärt spännande känsloliv, över dig. Jag har den senaste månaden inte befattat mig med några bloggar, varken skrivit, läst eller pratat om. Jag tycker inte om fenomenet blogg längre, hajpen har gått över till att bli lite äckel. Likförbannat sitter jag nu här, och älskar det jag gör; skriver något som någon kanske kommer läsa med halvhjärtat intresse, mest för att det ska bli gjort.
Jag är trött på allt som händer här, trött på att fan aldrig få vara där du är..
Se detta inlägg som en ful ful parentes, ful och dålig.
(Idag var en pissig pissig pissig dag, förutom Isak.
Jag kuggade på min uppkörning, grät och kunde inte andas ner i lungorna, blev väldigt yr och fick sätta mig vid ett träd på kyrkogården för att försöka få klarhet i var jag var. Det hjälpe inte, så jag blev arg, skrapade en knoge i ett träd, ringde Isak, grät mig med telefonen genom stan till Nobeltorget, hämtade min cykel, träffade Isak på Triangeln, grät lite till, fast med honom, smög till skolan och försökte gå på toa utan att någon såg mig, åkte hem med Isak (och skippade därmed mateprovet), åt lunch, grät lite till, somnade, vaknade, lyckades hålla tårarana inom mig litegrann. Sen kom pappa hem och klagade på att det var min motivation som gjorde att jag kuggade, övningskörde, såg Heroes, och nu sitter jag här.
Jag tänker anta att det inte bara var uppkörningen som gjorde att jag blev så förkrossad och grät en hel dag (och jag känner mig långt iffrån färdiggråten), jag ska nu försöka ta reda på vad som är fel. Stress kanske. Och så önskar jag att jag ibland kunde tro på mig själv. Nån gång. Tack. )
Jag kuggade på min uppkörning, grät och kunde inte andas ner i lungorna, blev väldigt yr och fick sätta mig vid ett träd på kyrkogården för att försöka få klarhet i var jag var. Det hjälpe inte, så jag blev arg, skrapade en knoge i ett träd, ringde Isak, grät mig med telefonen genom stan till Nobeltorget, hämtade min cykel, träffade Isak på Triangeln, grät lite till, fast med honom, smög till skolan och försökte gå på toa utan att någon såg mig, åkte hem med Isak (och skippade därmed mateprovet), åt lunch, grät lite till, somnade, vaknade, lyckades hålla tårarana inom mig litegrann. Sen kom pappa hem och klagade på att det var min motivation som gjorde att jag kuggade, övningskörde, såg Heroes, och nu sitter jag här.
Jag tänker anta att det inte bara var uppkörningen som gjorde att jag blev så förkrossad och grät en hel dag (och jag känner mig långt iffrån färdiggråten), jag ska nu försöka ta reda på vad som är fel. Stress kanske. Och så önskar jag att jag ibland kunde tro på mig själv. Nån gång. Tack. )
The longest shadows ever cast
Som Vilda sa (skrev), jag har inga krafter kvar att bry mig längre. Precis så känner jag idag, även om det jag egentligen borde bry mig om är det snart stundande matteprovet. Jag är så trött, och förvirrad. Mest trött... Antar att det ena väl leder till det andra. Eller åtminståne förstärker känslorna varandra.
Jag ska fundera ett tag nu, och sova sedan.
(Om jag bara visste vad jag är så fundersam över?)
Sämst blogginlägg, jag borde inte få vara med. Men ibland är det just såhär jag behöver skriva.
Jag ska fundera ett tag nu, och sova sedan.
(Om jag bara visste vad jag är så fundersam över?)
Sämst blogginlägg, jag borde inte få vara med. Men ibland är det just såhär jag behöver skriva.
Kom hit ändå, du kan väl rymma!?
Ingen Isak som kan värma mina cykel-kalla ben.
Ett Houseavsnitt jag redan sett.
Inga läxor.
Ingen vän på msn (iofs är jag sjukt trött på min rump-dator).
Inga julklappar att slå in (beror på att inga är köpta).
Alltså, städa it is. (jag vill hellre dö, och jag är så trött på att vara trött och uttråkad.)
Ett Houseavsnitt jag redan sett.
Inga läxor.
Ingen vän på msn (iofs är jag sjukt trött på min rump-dator).
Inga julklappar att slå in (beror på att inga är köpta).
Alltså, städa it is. (jag vill hellre dö, och jag är så trött på att vara trött och uttråkad.)
natt
eftersom man inte ska låta solen gå ner över sin vrede satt jag är minst två timmar för länge idag, jag skulle gått, jag kände det på mig.
1st Step
Okej, jag erkänner, min besatthet kanske hade gått lite för långt, utan att jag märkte det. Därför väljer jag nu att sluta, ja, jag ska Sluta. Det kommer bil kämpigt, ensamt och abstinensfyllt, men jag kommer klara det. För när ens beroende börjar inkräkta på privatlivet, då har det gått alldeles för långt. När jag seriöst funderade på att stanna ensam hemma och leva någon annans liv istället för att vara med mina vänner en lördag kväll, då insåg jag att någonting var hemskt hemskt fel.
Jag vet att jag trodde att jag hade allt under kontroll, men tydligen inte. Ibland ville jag inte ens, jag var bara tvungen, för att det skulle vara så. Mitt beroende, min besatthet, min last, min börda. Scrubs, som jag älskar, har börjat äta upp mig inifrån. I morse tvingade jag Isak att se Scrubs med mig när vi åt frukost, istället för att läsa tidningen tillsammans som vi annars alltid gör.
Jag har blivit ett monster, men nu är det slut. Slut, 15 Gb rakt ner i papperskorgen, nu. Jag kan klara det, jag kan. Jag måste.
Snälla, reta mig inte, stötta mig, så klarar jag det lättare.
(P.s.
Jag är bra.
D.s.)
När jag hatar denna dagen..
Så, vaknade precis upp ur en underlig feber-sömn. Mitt huvud har varit som min ryggfinne (Warning, highly explosive!) hela eftermiddagen, men smärtan eskalerade när jag kom hem, och jag Hatar att ha ont.
Iallafall, idag var en sån dag när jag bara inte orkade ta plats, jag orkade liksom inte göra mig hörd, och jag hatade alla pubertala tonåringar (a.k.a mina vänner) som sprang runt och var glada och fnissiga. Sakerna de skrattade åt var inte ett dugg roliga och jag ville bara vara ifred.
Och just det! Eftersom det verkar vara en internationell angelägenhet bestämde jag mig för att kungöra det här också, ifall nån liten stackare lyckats gå miste om den fantastiska storyn (märk min sarkasm angående hela grejen):
JA, UNDER PLÅSTRET PÅ MIN RYGG HAR JAG EN FINNE SOM ISAK KLÄMDE FÖR ATT DEN VAR VIDRIG, GUL OCH FUL. TACK FÖR MIG, JAG ÄR ETT ÄCKEL..
Iallafall, idag var en sån dag när jag bara inte orkade ta plats, jag orkade liksom inte göra mig hörd, och jag hatade alla pubertala tonåringar (a.k.a mina vänner) som sprang runt och var glada och fnissiga. Sakerna de skrattade åt var inte ett dugg roliga och jag ville bara vara ifred.
Och just det! Eftersom det verkar vara en internationell angelägenhet bestämde jag mig för att kungöra det här också, ifall nån liten stackare lyckats gå miste om den fantastiska storyn (märk min sarkasm angående hela grejen):
JA, UNDER PLÅSTRET PÅ MIN RYGG HAR JAG EN FINNE SOM ISAK KLÄMDE FÖR ATT DEN VAR VIDRIG, GUL OCH FUL. TACK FÖR MIG, JAG ÄR ETT ÄCKEL..
Science fiction & Familien
Jag vet nu, vet varför jag är så lugn. Det är för att jag skriker, slåss och gråter på nätterna. Usch, jag har så otäcka drömmar hela tiden..
Kära dagbok...
Nu har jag pratat med henne, om i Lördags när de slogs, och om Framtiden (trots att jag av erfarenhet vet att hennes ord är tomma, jag vet att jag kommer ha det så här tills jag lämnar dem båda av egen kraft). Jag var duktig, för jag var väldigt klar och tydlig med mina åsikter, och att det är henne jag ska bo med, inte honom, han som jag i mina mörkaste stunder faktistk föraktar.
Och jag vet inte varför jag berättar det här för dig, men jag antar att det hjälper mig. Jag tror att min beslutsamhet kanske hjälpte henne lite ockå. Och jag känner mig också redo, eller nä, inte redo, det blir man nog aldrig, men det känns okej, helt okej att faktiskt flytta.
Ibland vill jag bara gråta, skrika och slå dem bägge två, men jag gör det inte, för nu är det Jag som måste vara stark, hålla masken och låtsas att jag mår bra. Men det gör jag nog inte, hur kan man göra det när man bor i ett dårhus. Vem fan har föräldrar som faktiskt slåss?
Jag brukar inbilla mig, och tro, att jag har det bra, att det jag lever med inte är något jämfört med hur många andra har det. Men idag har jag en sån dag när jag tycker synd om mig själv, så det gör jag. Vet inte vad jag känner längre, jag trodde det var likgiltighet, men det är nog något annat, jag önskar jag visste vad bara. För om jag hade känt likgiltighet inför "det här" (den bästa beskrivningen jag kan ge här) hade jag inte varit ett dugg bättre än honom.
Hur hanterar man sånt här? Jag vet inte, men jag orkar nog snart inte längre ens försöka, och vad ska jag göra då!?
Och jag vet inte varför jag berättar det här för dig, men jag antar att det hjälper mig. Jag tror att min beslutsamhet kanske hjälpte henne lite ockå. Och jag känner mig också redo, eller nä, inte redo, det blir man nog aldrig, men det känns okej, helt okej att faktiskt flytta.
Ibland vill jag bara gråta, skrika och slå dem bägge två, men jag gör det inte, för nu är det Jag som måste vara stark, hålla masken och låtsas att jag mår bra. Men det gör jag nog inte, hur kan man göra det när man bor i ett dårhus. Vem fan har föräldrar som faktiskt slåss?
Jag brukar inbilla mig, och tro, att jag har det bra, att det jag lever med inte är något jämfört med hur många andra har det. Men idag har jag en sån dag när jag tycker synd om mig själv, så det gör jag. Vet inte vad jag känner längre, jag trodde det var likgiltighet, men det är nog något annat, jag önskar jag visste vad bara. För om jag hade känt likgiltighet inför "det här" (den bästa beskrivningen jag kan ge här) hade jag inte varit ett dugg bättre än honom.
Hur hanterar man sånt här? Jag vet inte, men jag orkar nog snart inte längre ens försöka, och vad ska jag göra då!?
Fast egentligen var det här en bra dag..
Om jag inte tar mig i kragen snart börjar jag nog gråta. Andas, ett, två, ett, två. Jag har så förbannat jävla helvetes bajsont i halsen, och jag är så less, väldigt väldigt less. Jag har varit sjuk i 16 dagar, och är inte ens lite på bättringsvägen. Det är bajs. Livet är bajs just nu, och jag ska inte börja gråta, fast att det är väldigt synd om mig.
Jaha, nu smälte min galss också, bara för jag skulle blogga. Skit också.
Jaha, nu smälte min galss också, bara för jag skulle blogga. Skit också.
Jag vill veva Upp mina persienner!
Okej, nu pallar jag snart inte längre. Jag är faan jämt sjuk,
hela
fucking
jävla
tiden!
Nu har jag varit pillerknarkande zombie i över en vecka, och jag hatar det. Och vad min lever tycker om femton alvedon om dagen vill jag inte ens tänka på.
Nu trillar jag snart ihop igen, det här var en större ansträngning än jag trodde. Och min fader har nog läst i sin nya bok, han är världens snällaste idag. :)
hela
fucking
jävla
tiden!
Nu har jag varit pillerknarkande zombie i över en vecka, och jag hatar det. Och vad min lever tycker om femton alvedon om dagen vill jag inte ens tänka på.
Nu trillar jag snart ihop igen, det här var en större ansträngning än jag trodde. Och min fader har nog läst i sin nya bok, han är världens snällaste idag. :)
Kallt kaffe..
Mina ögon suger, de är helt värdelösa. Utan korrigering ser jag kass, men när jag har linser eller glasögon ser jag lite för bra, lite för skarpt, det blir liksom jobbigt på andra hållet, men jag ser fortfarande dåligt. Skarpt, men dåligt. Astigmatism.
bippidii!
Så, nu är jag trött på det här! Nu har jag får fundera igenom allt i hela livet grundligt, läst alla bloggar (jaa, även Schulmans), kommenterat och ätit en jävla massa godis och hubba-bubba, mina käkar värker och min rygg är inte van vid den här sablans stolen längre.. Nu har jag så in i helvetes tråkigt! Det kan vara så att jag glömt hur man gör när man är ensam, vad man gör liksom. Inget bra på tv är det heller nej. Är för rastlös för musik, för trött i ögonen för Harry Pottish. (Så, nu åt jag den sista hubba bubba-biten. Hej och hopp!) humdidum. Kanske ska kolla lite på tv ändå. bah!
Ändå, stjärnklart!
Ja, tanken var ju att jag skulle kunna somna utan sniglar krypande inuti mina ögon inatt. Och jo, efter att ha cyklat hem från jobb och bara sett en enda var jag ganska säker, detta skulle bli en snigelfri natt.
Men eftersom jag vägrar bli så mogen och ansvarstagande att jag cyklar de stora upplysta (och framför allt längre) vägarna hem på kvällarna som mina päron vill, skulle detta hopp inom loppet av fem sekunder grusas. På Södervärn, jo, på fucking Södervärn, lspatserade två pantersniglar runt och lämnade slemspår efter sig, äckliga, så jävla äckliga, och liksom glänsande i skenet från gatlyktor och sedda genom mina linslösa ögon blev de ännu äckligare.
För verkligen, vad fan ska jag ta mig till när jag inte ens kan slippa leta i stan?
Jag orkar inte.
Jag hatar dem.
Hatar..
hatar.
Men eftersom jag vägrar bli så mogen och ansvarstagande att jag cyklar de stora upplysta (och framför allt längre) vägarna hem på kvällarna som mina päron vill, skulle detta hopp inom loppet av fem sekunder grusas. På Södervärn, jo, på fucking Södervärn, lspatserade två pantersniglar runt och lämnade slemspår efter sig, äckliga, så jävla äckliga, och liksom glänsande i skenet från gatlyktor och sedda genom mina linslösa ögon blev de ännu äckligare.
För verkligen, vad fan ska jag ta mig till när jag inte ens kan slippa leta i stan?
Jag orkar inte.
Jag hatar dem.
Hatar..
hatar.
