Två veckor minus en dag.
Hur förbereder man sig på sånt här?
Jag må va hoppfull och naiv intill förbannelse, men inte så dum att jag inte förstår vad som kommer hända.
Inget löser sig av sig själv, inte ens på två veckor. Vill man förändra något får man göra det själv.
Jag står helt handfallen inför det faktum att jag är ensam från nu, samtidigt på något sätt ändå lugn i mig själv, då jag gjort vad jag kunnat för att rädda oss. (Nu är det din tur. Jag gjorde vad jag kunde för att övertyga dig om att det är dig jag vill ha. )
Men man kan inte förändra andra, bara sig själv, så jag gör bäst i att ligga lågt och låta universum verka. typ så.
Det är inte min grej. alls.
Hur förbereder man sig på sånt här?
Att om två veckor, minus en dag, så kommer hoppet släckas, och jag måste vänja mig vid tanken på att sova ensam, hitta någon annan att ringa när jag har något viktigt att prata om, jag kommer förlora min allra närmsta vän. Och det finns inget jag kan göra åt det. Åtminstone inte utan en tidsmaskin. Så det blir svårt.
Jag vet att jag kommer överleva, men livet kommer bli lite sämre. Lite ensammare, mycket tråkigare. Att vara olyckligt kär tär på nerverna. Och energin.
Kort sagt. Att vara utan honom suger. Fast upphöjttillliggandeåttamycket.
Helvete också!
