a.sfalt

För jag tänker på det varje dag.
Jag är stressad över att det finns så lite tid.
Kvar.
Så lite tid kvar.
Fast jag borde vara lycklig nu.
(Ny)Kär och fjärilar-i-magen-ig.
Och det är jag ju.
Också.
Men jag tänker på det varje dag.
Att min mamma ska dö.

Jag visualiserar och går igenom tänkbara scenarion i mitt huvud.
Jag ser hur Ole sitter i en stol och gråter och jag sitter tyst och håller mamma i handen och säger att det är okej, det är okej. Jag ser hur jag sitter hopkrupen i Isaks famn i en stol i hörnet av sjukhussalen och vägrar titta.
Jag ser hur jag går därifrån.
jag ser hur jag skriker och gråter och jag KÄNNER så tydligt hur ensam jag är.

För mamma är min allra bästa vän, den enda jag litar på aldrig kommer sluta älska mig hur dumma saker jag än gör, den enda som alltid trott på mig och alltid varit säker på att jag klarar av allt jag tar mig för att göra. Min största förebild och utan tvekan den starkaste människa jag någonsin mött.

Men jag tänker på det varje dag.
Jag har gråten i halsen varje dag.
Jag har svårt att hantera att jag VET att jag kommer må åt helvete snart, jag vågar inte tänka på julen eller nästa år, för jag vet ju inte då om.. om, ja..
Jag känner hur det här påverkar mig hela tiden,
jag är tjurig, har svårt att ta mina vänners triviala problem på allvar, ibland är jag nästan lite elak bara för att jag inte vet hur jag ska hantera de här känslorna jag har ibland.
Jag har aldrig förr kännt sorg, sörjt någon. Så förlåt om jag är konstig ibland, om jag säger saker utan att tänka mig för, om jag verkar distanserad eller skum.
Jag har bara så väldigt mycket rädsla i mig nu.