a.sfalt

Tänkte att jag skulle titta på bilder av dig och mig
för det känns som att jag kommer för lätt undan
som att jag väl måste ha tryckt bort mina känslor
för jag minns inte det fina som väl en gång var
jag minns inte dig och oss, jag minns dig inte.

Jag tittade på bilderna, så nu minns jag ditt ansikte igen.
Jag minns ditt ansikte men inte din röst,
jag minns inte vad vi hade, hur du var, jag minns dig inte
så jag kan inte sakna dig.

Foton på ett lyckligt par känns avlägsna,
som om de inte föreställer mig,
som om de togs i ett annat liv. För jag minns inte
hur det var att vara vi, att vara jag, att vara lycklig.

Jag är annorlunda nu. Jag är arg, distanserad och spänd.
Jag kan inte slappna av för jag är så otroligt rädd
att jag ska gå sönder då. Men jag vet ju inte.
Jag känner inte mig själv. Än. Med dig var jag en halv
av en hel och nu ska jag försöka hitta den där andra
halvan inom mig själv. Det är oftast ganska kul och alltid
ganska förvirrande.

Ibland undrar jag hur du mår och om du någonsin
tänker på mig.