Rysk roulette?
Jag har funderat mycket på min öststatsvän. Vad var han, vad var vi, vad skulle jag med honom till?
Han var kexets bästa kompis, den person som kexet älskade mest av alla. Då. För länge sen. Och jag ville vara den personen för kex. Så jag sökte bekräftelse hos ryssen, tänkte att kex tycker mer om mig om ryssen tycker om mig. Så började det.
Jag gjorde om mig själv lite för att passa in, för att bli omtyckt av ryssen, trots att jag inte såg nåt särskilt i honom över huvud taget. Sen lärde jag känna honom, eller vande mig vid att supa mig själv redlöst berusad, började tro och tycka att det var det rätta, och han gillade mig för att jag var hardcorefull jämt. De gånger jag inte var full bad han mig gå hem. Jag vet inte alls vad det var som gjorde att jag så gärna ville bli omtyckt av honom, ville att han skulle sluta se ner på mig (som han ju i och för sig gör med alla kvinnor) och faktiskt lyssna när jag pratade, inte avfärda det som han gjorde med allt han inte ville höra. Inse att jag inte var en vidrig människa bara för att jag "stulit" hans bästa vän.
Såsmåninom blev vi väl ändå kompisar, på fyllan. Fyllesnackade, sådär som man gör på fyllan du vet, och jag bestämde mig för att han skulle bli mitt "projekt", det vill säga att jag skulle hjälpa honom, hans självförtroende var ju sämst, och han hade ingen tjej, så jag tänkte se det som min uppgift att peppa honom så att han skulle våga, vilja, kunna få en tjej (SÅ JÄVLA IRONISKT ELLER HUR!?) och börja tycka om sig själv. Lite som om han var för mig vad wildfire var för kex för sådär jättelängesen.
Där, där nånstans gick det snett. Han började nog tycka om mig, och se vad i mina hemskt o-singeliga ögon såg som pepp och komplimanger från en kompis, som nån form av genuin attraktion, och det var ju mitt fel. Jag trodde han växte, han trodde att jag verkligen tyckte om honom. Jag ska inte ljuga, jag gillade uppmärksamheten, jag var nog kär i uppmärksamheten, att någon tittade på mig sådär, sa att jag var snygg, (inte för att jag hade behövt det med pojkvän och allt, men mycket vill ha mer) så jag fortsatte, och det är ju mitt fel och ingen annans. Mitt korkade dumma fel. Jag badade i bekräftelse, drunknade nästan, visste att jag spelade ett högt spel men drog mig inte ur.
Jag valde att vara blind inför det faktum att det nog hade gått lite överstyr, för mitt ego mådde så bra, blev så stort att det tog över mig. En dag gick det för långt. För att jag inte sa stopp. Sen blev jag rädd och kände inte igen mig själv längre. Kexet gjorde slut och det gjorde för ont för att jag skulle kunna tänka rationellt, så jag lät bli. Jag varken tänkte eller kände. Jag bara visste att om man är kär kan man inte vara hjärtekrossad, så jag försökte tvinga mig själv till att känna något som jag egentligen visste inte fanns där hela tiden. Och ju längre tiden gick desto mer dåligt samvete fick jag, desto mer insåg jag att jag kanske skulle acceptera att jag var kär, är kär, i kexet. Så jag blev elak istället, mot den enda personen som inte dömt mig, som inte brytt sig, som aldrig varit annat än snäll och stöttande i den här situationen, honom dissade jag hårt, och han blev sårad (sa han igår) på riktigt.
Där har vi det, på pränt, min hyfsat patetiska historia, det är ingen ursäkt men det är min förklaring. Min sanning. Jag hade aldrig som avsikt att det skulle bli såhär eller ens i närheten av såhär. Jag förlorade mig själv. Men nu vet jag exakt var jag är. Utan den minsta tvekan, och jag vet dessutom skillnaden på bra och dåligt. Jag har lärt mig saker, lärt mig om mig själv. Det är jobbigt och nåt av det värsta jag upplevt (livet har varit snällt mot mig), men jag har lärt mig saker om mig själv. Nu får det vara bra för idag. Jag har städning att göra!
Han var kexets bästa kompis, den person som kexet älskade mest av alla. Då. För länge sen. Och jag ville vara den personen för kex. Så jag sökte bekräftelse hos ryssen, tänkte att kex tycker mer om mig om ryssen tycker om mig. Så började det.
Jag gjorde om mig själv lite för att passa in, för att bli omtyckt av ryssen, trots att jag inte såg nåt särskilt i honom över huvud taget. Sen lärde jag känna honom, eller vande mig vid att supa mig själv redlöst berusad, började tro och tycka att det var det rätta, och han gillade mig för att jag var hardcorefull jämt. De gånger jag inte var full bad han mig gå hem. Jag vet inte alls vad det var som gjorde att jag så gärna ville bli omtyckt av honom, ville att han skulle sluta se ner på mig (som han ju i och för sig gör med alla kvinnor) och faktiskt lyssna när jag pratade, inte avfärda det som han gjorde med allt han inte ville höra. Inse att jag inte var en vidrig människa bara för att jag "stulit" hans bästa vän.
Såsmåninom blev vi väl ändå kompisar, på fyllan. Fyllesnackade, sådär som man gör på fyllan du vet, och jag bestämde mig för att han skulle bli mitt "projekt", det vill säga att jag skulle hjälpa honom, hans självförtroende var ju sämst, och han hade ingen tjej, så jag tänkte se det som min uppgift att peppa honom så att han skulle våga, vilja, kunna få en tjej (SÅ JÄVLA IRONISKT ELLER HUR!?) och börja tycka om sig själv. Lite som om han var för mig vad wildfire var för kex för sådär jättelängesen.
Där, där nånstans gick det snett. Han började nog tycka om mig, och se vad i mina hemskt o-singeliga ögon såg som pepp och komplimanger från en kompis, som nån form av genuin attraktion, och det var ju mitt fel. Jag trodde han växte, han trodde att jag verkligen tyckte om honom. Jag ska inte ljuga, jag gillade uppmärksamheten, jag var nog kär i uppmärksamheten, att någon tittade på mig sådär, sa att jag var snygg, (inte för att jag hade behövt det med pojkvän och allt, men mycket vill ha mer) så jag fortsatte, och det är ju mitt fel och ingen annans. Mitt korkade dumma fel. Jag badade i bekräftelse, drunknade nästan, visste att jag spelade ett högt spel men drog mig inte ur.
Jag valde att vara blind inför det faktum att det nog hade gått lite överstyr, för mitt ego mådde så bra, blev så stort att det tog över mig. En dag gick det för långt. För att jag inte sa stopp. Sen blev jag rädd och kände inte igen mig själv längre. Kexet gjorde slut och det gjorde för ont för att jag skulle kunna tänka rationellt, så jag lät bli. Jag varken tänkte eller kände. Jag bara visste att om man är kär kan man inte vara hjärtekrossad, så jag försökte tvinga mig själv till att känna något som jag egentligen visste inte fanns där hela tiden. Och ju längre tiden gick desto mer dåligt samvete fick jag, desto mer insåg jag att jag kanske skulle acceptera att jag var kär, är kär, i kexet. Så jag blev elak istället, mot den enda personen som inte dömt mig, som inte brytt sig, som aldrig varit annat än snäll och stöttande i den här situationen, honom dissade jag hårt, och han blev sårad (sa han igår) på riktigt.
Där har vi det, på pränt, min hyfsat patetiska historia, det är ingen ursäkt men det är min förklaring. Min sanning. Jag hade aldrig som avsikt att det skulle bli såhär eller ens i närheten av såhär. Jag förlorade mig själv. Men nu vet jag exakt var jag är. Utan den minsta tvekan, och jag vet dessutom skillnaden på bra och dåligt. Jag har lärt mig saker, lärt mig om mig själv. Det är jobbigt och nåt av det värsta jag upplevt (livet har varit snällt mot mig), men jag har lärt mig saker om mig själv. Nu får det vara bra för idag. Jag har städning att göra!
Kommentarer
Trackback
