Utvärderingsmög
Ryssen o jag är inte längre annat än ytligt bekanta, och jag och Hr. Kex försöker omdefiniera vår relation. Vänner? Polare, kompisar? Det är ju svårt att bara sådär bli polare med någon man känner utan och innan. Det är svårt för oss att hitta våra nya roller. Han säger att han hoppas att han inser att han vill ha mig senare, att han inser det en dag. Det kommer inte hända, det vet jag, och förmodligen han också. Det kommer aldrig bli vi två igen. Det kommer aldrig bli vi två igen. Det kommer aldrig bli vi två igen. Han fick läsa min blogg idag, och det KAN ha varit mitt sämsta drag i hela livet. Nu känner jag mig bara helt otroligt naken och utblottad. Dåligt. Jaja, då gör jag inte om det igen iallafall. Så nu har jag ändrat lösenordet IGEN, för tredje gången på två dagar...
Hur mår du min vän?
Jag lever. Försöker tänka på att PO Enqvist sa; En dag ska vi dö, men alla andra dagar ska vi leva. Jag försöker leva litegrann varje dag, hitta saker att uppskatta. Det går. Vissa dagar fungerar inte. Andra dagar är jag kung. I hjärtat har det inte hänt mycket på dessa sex veckor, men i hjärnan och utanför desto mer. Stephanie ska flytta, och det känns riktigt risigt. Jag har rent mjöl i påsen i alla fall, jag är ärlig och rak. Det är ett steg framåt.
Jag försöker långsamt vänja mig vid tanken på att ge upp.
I varje självständighet vilar det
en bön om motsatsen
Konsten att låta det regna.
Ge sig.
-Bob Hansson
Jag är inte bra på att ge upp, vänja mig vid nåt nytt och börja om. Jag ska lära mig, jag ska vänja mig, jag ska bli min egen människa. Jag är ju innerst inne en ganska positiv person. Och jag är så TRÖTT på att tänka på Kex, jag orkar verkligen inte det längre. Trött på att gå igenom allt han sagt till mig i huvudet och leta efter nåt som kanske kan tolkas som att han vill ha mig igen om man vrider lite på det, jag är trött på att leta efter hoppet, jag är trött på att vara kärlekskrank, trött på att vara trött och ha svårt att koncentrera mig. Jag ska rycka upp mig. Klippa av honom litegrann.
Lycka till imorogn min vän, och så hörs vi om sex veckor!
Note to self
Såatte...
BLUS
Javisst, förbannelsen har släppt.
Så, människor kan förändras. Så det så. Jag kan.
I'm facing the sea just to see if the sea is fading in me
trodde jag att man kunde göra en evighetsmaskin av en människa som åt sitt eget bajs.
(...)
Nu är jag stor och har fått lära mig att det inte går. Men kanske i rymden?
Jag tänker väldigt mycket på evighetsmaskiner. I rymden finns ju ingen friktion, right?
Som en Romeo i jeans på din balkong
Jag tror den tog slut nu. Tanken. Den är för tung, jobbig och stor.
Den gör mig lite modstulen så att säga. För jag tror
att det hade varit mycket intressant att drabbas av villkorslös kärlek. Kanske underbart.
Förritiden var ganska fint
Jag tänker hoppas att allt blir bra när Isak kommer hem, att min enorma rastlöshet släpper och att jag bilr som vanligt och möjligtvis skriver nåt trevligare här eller helt låter blir. Det är ju lustigt det där, att vetskapen om att ala människor i hela världen kan läsa om hur fruktansvärt patetisk jag är gör mig på mycket mindre dåligt humör. Hejdå.
Ändå, ändå!





We are rockstars
Man blåser inte bubbelgumsbubblor i medvind, det är ju så svårt att få bort tuggummi ur håret. Detta fick jag erfara i måndags, denna förskräckelsens och ohämmade nervositetens dag. Jag är bara glad att det är över.
(nytt bästa band: Does it offend you, yeah?)
www.bitterfittig.blogg.se
Jul, jul, Strålande jul
Jag tycker inte om julen, för jag tycker inte om hajpade arrangerade festligheter. Fuck nyår och midsommar också, när jag ändå är igång.
Wuhu!
Tankar som muntrar upp i pluggmörkret
Martin och jag ska ha delad vårdnad om våra framtida marsvin, Hiro-Sensei och Kenny Starfighter.
Min pojkvän är söt när han är trött.
Steph och jag kan prata om typ precis allt
Limpan är snart frisk.
Jag kan numera dricka te med endast tre (TRE!!) sockerbitar.
Vår Lucia på skolan såg väldigt rolig ut när han koncentrerade sig sådär hårt på att lucia sig.
Snart är det jullov!
Rissa!
Idag, efter år av letande, lyckades jag till sist köpa mig en ny BH. Stackars Isak var tvungen att följa med mig och säga till mig att jag var söt när han såg att jag mådde dåligt över att ingen av de hundra miljarder BH-ar jag som expiditen lassade in i mitt provrum passade. Isak fick också rollen som återlämnare, han fick alltså springa ut i affären igen med de BH:ar som inte passade, det blev ett väldigt springande. Min stackars Isak lyckades också få med sig min egen BH ut, och "lämnade tillbaka" den till affären, så där var en stunds dramatik också. Efter en timmes provande hittade jag i alla fall en enda passande BH, brun och ful, men förbannat skön. Jag är hemskt glad.
Och det stör mig lite att jag blivit så tantig, bekvämlighet före utseende, att det är viktigt att inte köra (bil) för snabbt, och för att små orättvisor som kölappar och fusk med sådana stör mig nåt så fruktansvärt. Hur fan orkar jag?
(jag är bra, och glad!)
She is!
Ibland tror jag att vi hör ihop, litegrann iallafall, ibland hatar hon mig, men idag kändes det som att vi var en varelse, inte en Anna och en Hlin, utan en, nån blandning mellan häst och människa, eller jag vet inte vad.
Samtidigt som jag kände den sällsamma samhörigheten insåg jag att jag MÅSTE till Island nästa sommar, jag måste ge det en chans, lära mig saker, utvecklas. Jag vehöver utvecklas, som människa, tro på mig själv, tro att jag kan klara av att lyfta telefonluren, jag klarar det, jag klarar det!
men inte idag.
"Jorden runt i åttio dagar i en luftballong"..
Kom hem nyss, blev lämnad av Emil. Jag såg en snigel på uppfarten så jag tänkte att jag lika gärna kunde sätta mig här ett tag, sömnen lär ju vänta på sig i vilket fall som helst...
Idag var en trevlig dag, jag fick vakna med Isak, övningsköra, baka och äta kakor med kidsen hos Slagathor, och dagen avslutades med en sällskapsspelkväll hos Kalix. Jag vann alla partier Uno, och My var förbannad för att hon förlorade hela tiden och för att vi vägrade spela efter hennes bonde-regler. När Uno väl var sönderspelat kände vi oss lite modiga och gick på Trivial Pursuit, TP! Jag var bäst, trots att jag kom sist, för jag kunde alla de andras frågor, trots att jag inte kunde mina egna, som var mycket svårare! Faktiskt!
- Han kom på det svenska temperatursystemet:
(Martin ropar ivrigt)
- Enhetscirkeln! (åh, om bara den pilsnerpimplande Ullis hade sett oss nu!)
- I vilket 24-timmarslopp år 1951 dog 85 personer?
(Kalix tänker efter länge och väl)
- Tjernobyl!
-Vem tog år 1969 över makten i Frankrike?
(Kalix gör ett lamt försök att erövra en orange plupp)
- Jean Pierre Barda.
Senare när vi åkte hem genom skogen i Emils coola bil blev det stor dramatik i bilen när Martin erkände sin skräck inför demoner.
"Asså, jag hade känt mig så hjälplös om jag bott i det huset ensam, med alla spöken. Man kan ju inte rymma någonstans, man rymmer bara ut till andra spöken och demoner. Nu får jag tårar i ögonen! Jag är allvarlig. Här i skogen, man ser ju inte vad som gömmer sig bland träden. Svarta demoner. Nu gråter jag."
Jag är så trött, och imorgon när jag vaknar kommer de här (nu) väldigt väldigt roliga citaten inte alls vara lika fnissframkallande. Dåligt. (jag är bra!)
it seems farther than ever before..
Ni vet sånna drömmar man har när man slumrar, som är två sekunder långa och hanlar om att man drar ut en kökslåda eller dammsuger eller skriver något på datorn eller går eller gör nåt annat vardagligt, alla mina sånna drömmar har jag börjat komma ihåg, och det är läskigt och enerverande. Och jävligt konstigt.
Det ska jag fundera på tills klockan närmar sig midnatt och det är tid för min välförtjänta skönhetssömn.
(Dessutom är det möjligt att tiden går långsammare för att jag saknar min Isak som jag inte träffat på år och dar. hej o hå..)
"down town push downs"
Now, why don't I introduce myself like that?
Because there is a time and place for the truth!"
Att gå i takt får en att känna sig mäktig
Idag har jag fått två kompimanger av främlingar, typ. Det kändes hemskt bra och lite roligt. Gubben på Pointen sa att jag var söt när jag log mot honom, och på bussen hem från Dalby knackade en kille på bussfönstret längst bak där jag satt och läste biologi, och när jag tittade ut gav han mig en slängkyss. (Även om min spontana motreaktion var übertöntig, jag vinkade skitlöjligt, så kändes det lite fint med såhär bekräftelse utan att jag först hade bett om det.)
Dessutom har ingen sagt att mitt hår är fult, vilket känns bra, och Isaks matkort är upphittat. En bra dag med mycket mer uppåt än neråt.
Har dessutom ridit, och även om det inte gick bra alls, så finns det inget som fyller en så med dopamin och (äkta) lugn som hästar.
(Och så fick jag vakna upp med Isak, och inte mycket kan klå det.)
en oväntad vändning kanske?
Sådärja, nu har jag duschat och jag känner mig ren och fräsch. Och glad. För mamma har lovat att betala en ny cykel till mig. Och så kom jag på en grej, att jag faktiskt själv kan påverka hur jag mår. Därför ska jag från och med nu försöka göra det, till det bättre såklart!.
Från och med nu:
*Får jag INTE lov att tänka "usch, jag är så tjock", för faktiskt, mej veterligen är det få som faktiskt tycker att jag ÄR tjock.
*Får jag INTE lov att över huvud taget bedöma mitt eget utseende.
*Får jag INTE lov att dissa min intelligens.
*Måste jag tänka bra tankar om mig själv VARJE dag.
(untantaget är när det enligt jantelagen krävs att man klankar ner på sig sjävl. tack så mycket.)
Och så måste jag komma ihåg att tänka på hur jäkla bra humor jag har, den klår fan ingen. Så, nu vann jag igen.
Jag är bra. (blir stark?)
I would take a bullet for you!
Och det är fint, hemskt fint.
sviddelidii
och mina päron är båda en smula dumma i huvudet, och inatt komemr jag antagligen riva ut mitt öga i sömnen. Jippie!