a.sfalt

del 5

jag älskade verkligen dig sa han
och jag dig sa jag och ljög

tror jag nu
fast det det var sanning då

för han gör nåt med mig
i hans närhet drabbas jag alltid
av tunnelseende

och lycka. Trygghet.

Ju lyckligare, desto mer dödsångest,
ju mer dödsångest, desto olyckligare.

Hur fan gör man för att uppnå molnfri glädje?
Det enda jag begär är att få vara kär och lycklig.
Jag brukade ha en bubbla att krypa in i dit jag bara
tog med mig det finaste av fina, men jag hittar den inte
längre. Jag tror bestämt att den orättvist äckliga verkligheten
kom och petade hål på min bubbla. Man ska inte vara bitter.

Ibland är livet bara sådär omvälvande. Jag vet inte alls hur jag ska förklara så att jag fattar, men det känns som att dansa. Istället för att ta kliv fram och bakåt, så går jag åt sidorna, skuttar, hoppar, försöker framåt men dras bakåt och hamnar åt sidan. Sidohoppen innebär förändring, inte förbättring, inte försämring, inte nånting egentligen, förutom nya tankar att distrahera sig med.

Jag mår bra av att få ner detta här, att konkretisera gör mig mindre vimsig.

Därför, exempel:
- Att bestämma sig för att göra slut med en vän som man behövt som substitut och klängt på en tid är att ta ett hopp åt sidan
- Att hångla med en fransman och skälla ut honom för att han inte kysser som kexet, sådär som jag vill bil kysst, är ett riktigt patetiskt kliv åt sidan
- Att prata i telefon med självaste kexet i 2,5 timmar är som att skutta långt långt (likt en nyfödd vampyr) åt sidan
- Att må så dåligt att det knappt känns värt det men tycka att det inte gör så mycket -man är ju van- är att smyga sig åt sidan
- Att få tillbaka hjärtklappningen och somna om-problemen är att ramla åt sidan

Sådär är det, hela tiden. Åt sidan, ibland lite fram, ibland tillbaka, ofta ofta åt sidan. Jag är glad att jag har den här frizonen, där jag kan låta alla mina mest patetiska tankar få ta all den plats de är så arga för att de inte får i min hjärna hela hela tiden. tack för det cyberspace.

Jag kan inte läsa Sydsvenskan för det påminner mig om dig

Jag kan inte se på Top Gear för det påminner mig om dig

Jag kan inte gå in på facebook för där finns du

Jag kan inte äta pizza för det påminner mig om dig

Jag kan inte se på Com Hems reklamer på tv för de påminner mig om dig

Jag kan inte sova på vänster sida av min säng för den påminner mig om dig

Jag kan inte sova i lakan jag sovit i tillsammans med dig

Jag kan inte tänka på Roskildefestivalen för den påminner mig om dig

Jag kan inte ens sätta en fot på andra sidan av falsterbokanalen för det påminner mig om dig

Jag kan inte vara på södervärn, för där finns vår bänk och den påminner mig för mycket om dig

Jag kan inte lyssna på sånger om kärlek för de påminner mig om dig

Jag kan inte äta Cheez balls för de påminner mig om dig

Jag kan inte tänka på sommaren för den påminner mig om dig och hur du brukade säga att solvarm anna var det bästa du visste

Jag kan inte läsa mina twilightböcker för de påminner mig om dig, och oss..

Jag kan inte röra vid andra människor för de påminner inte alls om dig

Jag kan inte tänka på framtiden, för den verkar inte alls bli som framtiden som jag trodde vi skulle tänka på tillsammans

Jag kan inte titta på Citoën-bilar för de påminner mig om dig

Jag kan inte tycka om mig själv för jag tyckte om mig för att du tyckte om mig

Jag kan inte förmå mig att göra mig av med det enda par strumpor som ligger i min strumplåda och är dina, lika lite som jag kan stå ut med att ha kvar dem

Jag kan inte jag kan inte jag kan inte

del 4.



att höra sjukhusväggar sucka
impregnerade i ensamhet, gå på golven
nötta av trötta hasande fötter och pigga gummitoffelbeklädda

att se ensamheten dunka i tinningarna
hos dem som ser nyvakna ut hela dagarna
i likadana jlusblå bomullspjamasar

Jag skakar, och har en vad känsla av att vi inte kommer se tillbaka på det här och skratta.

Det känns instängt, mycket. Livet alltså! mitt liv.
Jag kan inte göra vad jag vill, mitt liv är inte mitt att bestämma över.
tydligen är det allas och mest samhällets.

om jag skulle få för mig att "leva ett självdestruktivt liv" kommer farsan att (citat) ställa till ett jävla liv, och isak kommer lämna mig. Om jag skulle få för mig att tatuera mig får jag inget arv av min mor.
jag ser inte hur sättet jag behandlar min kropp på ska ha något att göra med mina relationer.
alls.
verkligen.

människor har en tendens att alltid veta vad som är bäst för någon annan. Att finnas där, att hjälpa och vara snäll är det bästa människor kan göra för varandra, men alla jäkla åsikter och krav och hej och hå och SLUTA BRY ER OM HUR ANDRA MÄNNISKOR LEVER SINA LIV  och elakheter och skit, det förminskar bara vårt svängrum, stereotyperna blir smalare, märker ni det?

då ska jag trampa på de ömma tår (?)
jag valsat runt i en vecka för att inte råka stöta till

(vågar jag?)

varje människa är ett universum
förstå hur stort det är
hur vackert och komplext

Ibland tänker jag själviskt och tycker att alla borde ta mer hänsyn till mig, och bara lyda. Sen ibland inser jag att det jag begär är omöjligt, och att jag inte har någon alls rätt att vara sur eftersom ingen gjort något fel, hur ska alla veta vad jag vill om jag inte säger det först.

"Nä tyvärr, vi kan inte träffas idag, det är den tiden på månaden och jag måste vara standby ifall a. ringer."
Tss, patetiskt.  (Men trevligt hade det  varit.)

Och jag vet ju att jag inte blir gråtfärdig på riktigt, jag är inte ledsen på riktigt, det är hormoner. Är jag glad på riktigt då? Eller är det hormoner bara, inte känslor. Nu iallafall.

för jag var väldigt full igår. Vodka+cider var mumma men inte smartast kanske.  Jag var full och pinsam som vanligt, förmodligen var jag fullare än de flesta och fullare än vad jag själv förstod.. Klart, jag sa en massa dumma saker, jag gör ju alltid det.
Har precis vaknat. Och nä, inte som att jag har sovit från det att jag kom hem, halv sju, till nu. Hade jag varit smart hade jag tagit sista bussen hem som jag hade bestämt, så att jag hade fått lite sömn innan min ridlektion klockan tio. (Det gick skitkass, för varken hästen eller jag var på humör.) Men full och omdömeslös bestämde jag mig för att jag lika gärna kunde ta första bussen hem istället. Sagt och gjort. Jag ringde Skånetrafiken och fick reda på att första bussen gick typ fem, fair enough tänkte jag och gick och lade mig i ryssens säng och sov en halvtimme. Väckte Isak som fick rama mig till busshållplatsen. Han stack hem och jag upptäckte att bussen visst inte skulle gå förrän 05.58 från Höllvikstrand. Så jag spydde lite i en buske och gick och la mig på gräset och sov en halvtimme. Vaknade av att jag frös och reste snabbt mig upp då jag började inse att sniglar trivs i gräs (såg dock ingen).

Eftersom jag inte hade lust att sitta ytterligare en timme och vänta på bussen pluppade jag in hörlurar i öronen, satte igång Coldplay i mobilen och sjöng mig framåt, ända till Halörsvägen. (Insåg självfallet att jag inte kunde gå längre än så.) En massa cyklar låg huller om buller vid cykelställen, så jag reste dem upp. Sen kom bussen och jag åkte hem. Cyklade hem från Mobilia, åt en halv potatis och ett digestivekex, drack en liter vatten, tog en treo och gick och lade mig.

Nästan två timmar senare ringer min väckarlocka, dags att åka till stallet (jag var nog fortfarande full). Plockade ut linserna och på med glasögon. (My ass att man kan ha de linserna en vecka i sträck, mina ögon var fan helt fuckade och hela hornhinnan gick typ sönder när jag skulle försöka få ut de fastklibbade linserna). Var väldigt orolig för hur min bilkörning skulle gå, ville verkligen låta bil. Mina fruktansvärt snälla päron skjutsade mig faktiskt fram och tillbaka. Kom hem kvart över tolv, var hungrig så att jag mådde illa. Lagade tomatsoppa, åt och gick och la mig igen. Nu har jag vaknat, efter att ha sovit ytterligare tre timmar, och känner mig ganska fräsch. Dagenefterångest ja visst, men det kunde varit värre.

Och jag hade iallafall jävligt kul, så det var nog värt dagens mödor. Så förlåt alla, om jag var dum eller dryg eller bara jävligt störig igår, jag kommer faktistk inte ihåg. (Detta inlägg blev långt och ointressant, men så får det vara! Jag ser det nog mest som en dagboksanteckning till mig själv för att komma ihåg, och dricka lite mindre nästa gång kanske?)

Det är något konstigt med mina fingrar. De gör ont och går sönder.  Stackars mig.

Sen är jag förresten väldigt arg på mig själv, men nu kommer solen fram så då blir det lite bättre. Jag får väl banta imorgon istället, för det är väldigt trevligt med knytkalas på Mazetti i goda vänners lag. Mhm!

Nu inleds mitt sista desperata försök att plugga till Cambridgeprovet på Lördag, jag ska intenssivtitta på Scrubs. Ändå, Scrubs är på engelska, skitbra ju!
Sen är jag också himla sugen på att festa och för en gångs skull supa lite skallen av mig och fnissa och berätta en massa saker för Steph, My och Joey som jag inte borde (och skämmas dagen efter) och klänga på min pojkvän så mkt att alla tycker att det är jobbigt (ja, han också) fnissa lite till och springa runt utomhus utan skor och ytterkläder fast att det är mitt i natten men jag är ju full ju så det märker inte jag. Och vi går och går och kissar på något obskyrt ställe precis som vanligt.  Sommar och ledighet. "Gimme gimme" som Britney skulle sagt!

Jag hatar mat.
Mat är äckligt, och får mig att må dåligt. Jag mår dåligt av att se tjockisar äta, jag mår illa av att höra mat skvalpa runt och blandas med saliv i andras munnar, jag avskyr tanken på att maten behandlas på precis samma sätt i min mun, jag hatar hur jag mår varje gång jag ätit, och hur jag mår när jag inte äter. Jag avskyr tanken på att maten finns inne i mig, i mina tarmar, och blir till bajs. Jag hatar att mat är allt jag tänker på, hela dagarna. Tänker på att äta, köpa en muffin, godis, och vad ska jag äta när jag kommer hem, vaniljdrömmar kanske,  ta en portion till fast att jag är mätt och redan ätit dubbelt så mycket som alla andra. Jag hatar faktumet att jag inte kan sluta äta, inte förrän allt är slut, eller jag själv är spyfärdig. Mat är liksom inte värt det, den goda smaken är inte värd hur det känns efteråt. Eller jo, uppenbarligen är det ju så, annars hade jag väl slutat för länge sen. Jag önskar att jag inte tyckte att mat var värt bekymret, eller åtminstone att jag kunde ha ett normalt förhållningssätt till mat. Äta med måtta. Nu tvingar min mor mig att äta ägg. Hönsmens, jag längtar...

Jag har en liten stund över, fast att jag egentligen borde ringa My och Steph och berätta att jag är en fegis, och inte vågar säga nej till min dumma orkester. Fattar inte varför det är så helvetes viktigt för mig att vara första horn. Jävla stolthet. Nedärvd från min käre far antar jag. Uh, inte var det det här jag skulle skriva alls egentligen. (Faktiskt har jag blivit ganska, typ massa, bra på att skriva utan att titta på tangentbordet, känns skillat och vuxet, inte för att jag vill bli vuxen, det är nog därför jag inte söker några jobb. Jag vill inte jobba, inte ha tider att passa och en massa måsten. Jag vill driva runt och vara arbets- orkes- och meningslös. )

Jag är pessimist, fast jag brukar definiera mig som optimist, åtminståne ibland, de dagar jag inte är bitter, fet ful eller deppig. ( I och för sig känner jag mig fruktansvärt fet och vidrig idag, så jag är kanske inte Helt objektiv då!)
När jag cyklade hem från orkesterrepan på vilken jag egentligen skulle säga att jag väljer Steph och My före konserter och pengar, tänkte jag på hur fint det är med våren, färgerna! Alla vackra nyanser av grönt, som till och med får mitt svenniga villaområde att bli vackert. Faktistk var det vackert idag, det gröna mot den gråblå, lite ilskna, himlen. När jag tänkt på hur vackert det var i kanske tre sekunder (man hinner ju tänka ganska mycket på tre sekunder, Freud och allt det där ni vet) så började jag genast tänka på hur ledsen jag är för att alla färgerna kommer djupna och mörkna, och redan om två veckor kommer de att vara mycket mörkare och tråkigare. Sen tänkte jag på hur glad jag är över att jag har Isak, och genast började jag tänka på hur ledsen jag är för att jag nog inte får behålla honom alltid. PALLA VA JAG! Kan jag seriöst inte glädja mig åt något jag har? Jag kan inte vara glad för att jag faktistk lyckats bil brunare än de flesta jag känner (hard work, friends) för jag måste oroa mig för att färgen kommer släppa om jag inte solar hela jävla tiden, så jag springer runt och är KONSTANT stressad över att för var sekund jag inte är i solen bleknar jag litegrann.

Så att palla va jag. Palla att jag känner mig tjock, men äter vaniljdrömmar ändå, palla att hela mitt självförtroende sitter i min våg. Som om någon ser någon skillnad på om jag väger tre hekto mer eller mindre? Nä, jag ser den inte heller, men det Känns! Cp-hjärna, jag är helvetiskt trött på dig.

Och efterosm jag är på det humöret tänker jag klaga på att jag har ful röst. Jag var hos logopeden och käk-kirurgen idag, och de sa att jag får operera mig igen om jag vill, om jag tänker satsa på en karriär som musiker. Palla vara dem, tänkte jag, och sa att nä, så kul ska vi inte ha. Jag har väldigt nasal röst säger de som har utbildning, men det får va så. Det får va så här. Får jag va såhär?

Hejdå

P.S. Det känns som att alla vuxna dömer mig för att jag inte hittat något sommarjbb än. D.S.

Efter att kört bil, och insett att vägen till körkort för mig innbär ytterligare 10 lektioner (far kommer dööööda mig) kom jag till skolan en timme innan alla andra (förutom då såklart Gamers Unplugged). Poängen med det här inlägget är att jag på min väg mot skolan, och faktiskt hela dagen idag har känt att jag inte vill. Jag Vill Inte till skolan! Jag LÄNGTAR till studenten, så känner jag, vilket gör mig lycklig och fylld av o-ångest över mitt liv. Jag är så trött på gymnasiet, läxor, prov, att tvingas läsa ämnen man inte är intresserad av,(fysik?) och att fortfarande leva i den här bubblan som min mattelärare på högstadiet pratade om med oss då det begav sig.

Bubblan på högstadietiden innefattade skolområdet, Ö&B, AGs favör, vägen till och från skolan samt Gullvik. Bubblan vi lever i nu är åtminståne så stor att hela Malmö får plats i den, möjligtvis hela Skåne, och jag har trivts bra med det, men just nu längtar jag förfärligt mycket efter dagen då bubblan sprängs, och vi släpps fria, ut i nåt större, (vågar jag kalla det) livet? 

Jag hatar det ordet, praliner. Det låter SKITäckligt.

Jag hatar musik, för bara för att jag lyssnar på Kom Änglar just nu, känner jag mig som världens ynkligaste, den mest olyckligt kära människan i hela världen. I vem då, kan man ju fråga sig... Min hjärna works in mysterious ways, indeed.  (Isak, du får ta och vakna nån gång, jag saknar dig!)

---

En recension av min gårdag vore kanske på sin plats nu (medan jag fortsätter att plåga Winamp med mina depplåtar, annars blir jag Schitzofren dirr).

Förlåt, men jag hade inte roligt igår. Antar att det var mitt dåliga självförtroende som smög sig på (igen). På bussen in till stan, på andra sidan gången, satt två skitsnygga tjejer, smala, trendiga på rätt sätt, oklanderliga frisyrer och sminkningar, vackra ansiktsdrag, ja ni vet, helt naturliga, naturliga skönheter som det så vackert heter. Dessa töser pratade om intressanta, roliga saker, som jag tjuvlyssnade på medan jag dinglade med mina oproportionerligt korta knubbiga ben från sätet och låtsades att jag hade fokus på staden utanför. Min spegelbild i rutan var allt annat än smickrande, och jag skämdes över att jag ens försökt sminka bort mig själv, så jävla uppenbart, ditt jävla offer!

Så ja, jag kände mig ful, jag kände mig skitful, fet och äcklig, skyllde på mensvärk och gick hem klockan tolv. Förlåt, men jag funkar inte så bra ibland.

Hej jävla blogg. Jag har undvikit dig, det ska erkännas, det blir ju så, det blir ju alltid så för mig. Kanske har förälskelsen gått över, jag vet inte, men idag känns det som att du är rätt forum för mig att vända mig till.

Så jag tänder mina fjärilar och släcker ner allt annat.

Jag har nästan packat klart inför stockholmsresan, jag har ätit alldeles för mycket, lämnat in fel labbrapport och skällt på min moder, och jag har vekrligen ingen lust att göra nånting. Jag önskar att jag hade tid att bara lägga mig ner och gråta över mitt miserabla liv, för jo, idag är en sån dag.

En sån dag då jag inte har några problem alls med att vända allt allt allt till någonting negativt. Jag har usla betyg, är så jävla lat att jag inte ens orkar med mina vänner, ingen (INGEN) förstår mig, jag är besatt av min pojkvän, min häst är sjuk, jag är Fet, tråkig och korkad,  och i framtiden ser jag inte många ljusglimtar. Jag har bara ingen ork.

Och så var det stressen, denna eviga stress som jag faktiskt på senare tid lärt mig hantera på annat sätt än att bara springa ifrån den, nuförtiden stannar jag kvar och myser med stressen, tar in den genom varje por, för den är inte längre något jag bara kan skaka av mig sådär, hux flux! Jag är stressad, Fysik B, Kemi B, och körkortsteori för hela slanten, och jag bara längtar till jullovet. Jag vill att tiden ska gå, men jag vill inte att tiden ska gå. Jag vill inte bli (vara?) vuxen, jag vill inte vara (förbli?) barn.

Jag. vill. inte.

Jag tror att jag kan klara av en massa saker. Ganska mycket vad som helst, helt av mig själv. Helt själv.

Det känns så, som att jag blivit stark igen. Det känns bra, jag vet inte, men kanske som självförtroende. Lite grann iallafall. Och jag är fan normal (och Jävligt kentifierad).

Kanske är jag arg, arg är bra. Hemskt allmänt, inte på någon, möjligtvis på alla. Jävla människor. Men själv är jag glad, för det är ni som är dom konstiga, det är jag som är normal.
Hemskt glad.

Min Gula Djävul är inte en tiondel så bra eller personlig som mitt Blå Vidunder var.

Vidunder, Jag hoppas du har det bra, och inte är arg på mig för att jag inte hunnit leta så mycket efter dig som jag velat. Men om jag inte letar kan jag fortfarnde ha hoppet kvar, hoppet om att jag kommer hitta dig när jag väl ger mig ut på jakt.

Jag saknar dig, du var den bästa och starkaste och trognaste nånsin!

The memories in my head
are just as real as the time we spent
You'll always be close to me, my friend
This is not the end!

(jag är bra!)