Vad var det jag sa, säger jag
...till mig själv, suckar och klappar mig själv på huvudet. Lilla vän, vad har du trocklat in dig i..?
Ett väldigt destruktivt beteende skulle man väl kunna kalla det? Ja, jo, men du vet, det känns ju så BRA, då. Gjorde. Innan. Och jag känner mig så vek, en enda lite kram, en enda liten Isak som håller om mig, pussar mig på halsen och nästan somnar, det är allt som krävs för att jag ska gå sönder av längtan och saknad. Kanske är det inte så svårt att räkna ut ändå? Men jag fungerar inte när han är i närheten, och jag låter honom vara i närheten, trots att det gör att jag sugs bakåt, blir sämre på att komma över honom.
Det irriterar mig till döds att det verkar vara så enkelt för honom, vi gjorde slut och nu är vi vänner och så är det inte mer med det liksom. Så är det inte för mig. Inte ens lite. Han vill att vi ska vara vänner, men jag förstår inte ens för en sekund hur jag ska klara av det, säg det, hur i helvete ska jag klara av det!?
Varje gång någon säger hans namn går det en stöt längs hela min ryggrad och mina öron blir på helspänn. Jag måste uppbåda hela min viljestyrka för att inte röra vid honom när han är inom räckhåll, men ibland har jag inte klarat av att behärska mig, och då har jag klappat honom lite tafatt på axeln, patetiskt. Att röra vid honom är som elektricitet, som att alla mina sinnen koncentreras till just exakt den delen av mig som rör vid honom.
Nu sitter jag på jobbet efter att ha sovit i fem timmar medan de andra festade i mitt hus, de var fortfarande vakna när jag gick upp för två och en halv timme sedan. Jag lät Isak sova i min säng när jag gått upp, det var väl dumt!? Ja, det var dumt, nu kommer min nybäddade säng och min pjamaströja lukta som honom, och jag fick se honom nästan naken vilket bara gjorde allt ännu ännnu värre.
Jag saknar honom så jag tror jag dör. Jag vet att jag hävdat att sitta fast i "the friend zone" är bättre än att inte ha honom alls, men jag kanske börjar ångra mig. Han är som knark, fast bättre, starkare, som heroin injicerat rakt i hjärtat, ju mer jag får desto mer vill jag ha och abstinensen är inte av denna värld. Så egentligen borde jag gå på någon form av detox, avgiftning, lägga in mig på drogrehab, istället för att fortsätta att injicera doser som är alldeles för små för att göra mig lycklig, men för stora för att jag ska kunna vänja mig av vid honom.
Vad i helvete ska jag ta mig till!? Det finns ju en chans att han kommer vilja ha tillbaka mig, och den är större om jag inte försvinner ur hans liv. Men chansen är ju inte mer än en chans, vilket innebär att det finns en risk för att det jag utsätter mig för nu inte spelar någon som helst roll förutom att det gör allt värre för mig.
hjälp. hjälp. hjälp... (för det här fortsätter att bli värre, värre och det gör ont.)
Ska jag prata med honom? Ska jag ligga med andra? Ska jag hålla mitt gnällande här och bara låtsas att jag är som vanligt och häftig och glad? Ska jag böna och be att han ska ta mig tillbaka? Ska jag ge upp coh försöka gå vidare? Ska jag bryta med honom, försöka vara ytlig bekant istället för vän? Ska jag förföra honom? Ska jag flytta härifrån? Ska jag bryta ihop? Vad fan ska jag ta mig till för att det här ska kännas lättare?
Ett väldigt destruktivt beteende skulle man väl kunna kalla det? Ja, jo, men du vet, det känns ju så BRA, då. Gjorde. Innan. Och jag känner mig så vek, en enda lite kram, en enda liten Isak som håller om mig, pussar mig på halsen och nästan somnar, det är allt som krävs för att jag ska gå sönder av längtan och saknad. Kanske är det inte så svårt att räkna ut ändå? Men jag fungerar inte när han är i närheten, och jag låter honom vara i närheten, trots att det gör att jag sugs bakåt, blir sämre på att komma över honom.
Det irriterar mig till döds att det verkar vara så enkelt för honom, vi gjorde slut och nu är vi vänner och så är det inte mer med det liksom. Så är det inte för mig. Inte ens lite. Han vill att vi ska vara vänner, men jag förstår inte ens för en sekund hur jag ska klara av det, säg det, hur i helvete ska jag klara av det!?
Varje gång någon säger hans namn går det en stöt längs hela min ryggrad och mina öron blir på helspänn. Jag måste uppbåda hela min viljestyrka för att inte röra vid honom när han är inom räckhåll, men ibland har jag inte klarat av att behärska mig, och då har jag klappat honom lite tafatt på axeln, patetiskt. Att röra vid honom är som elektricitet, som att alla mina sinnen koncentreras till just exakt den delen av mig som rör vid honom.
Nu sitter jag på jobbet efter att ha sovit i fem timmar medan de andra festade i mitt hus, de var fortfarande vakna när jag gick upp för två och en halv timme sedan. Jag lät Isak sova i min säng när jag gått upp, det var väl dumt!? Ja, det var dumt, nu kommer min nybäddade säng och min pjamaströja lukta som honom, och jag fick se honom nästan naken vilket bara gjorde allt ännu ännnu värre.
Jag saknar honom så jag tror jag dör. Jag vet att jag hävdat att sitta fast i "the friend zone" är bättre än att inte ha honom alls, men jag kanske börjar ångra mig. Han är som knark, fast bättre, starkare, som heroin injicerat rakt i hjärtat, ju mer jag får desto mer vill jag ha och abstinensen är inte av denna värld. Så egentligen borde jag gå på någon form av detox, avgiftning, lägga in mig på drogrehab, istället för att fortsätta att injicera doser som är alldeles för små för att göra mig lycklig, men för stora för att jag ska kunna vänja mig av vid honom.
Vad i helvete ska jag ta mig till!? Det finns ju en chans att han kommer vilja ha tillbaka mig, och den är större om jag inte försvinner ur hans liv. Men chansen är ju inte mer än en chans, vilket innebär att det finns en risk för att det jag utsätter mig för nu inte spelar någon som helst roll förutom att det gör allt värre för mig.
hjälp. hjälp. hjälp... (för det här fortsätter att bli värre, värre och det gör ont.)
Ska jag prata med honom? Ska jag ligga med andra? Ska jag hålla mitt gnällande här och bara låtsas att jag är som vanligt och häftig och glad? Ska jag böna och be att han ska ta mig tillbaka? Ska jag ge upp coh försöka gå vidare? Ska jag bryta med honom, försöka vara ytlig bekant istället för vän? Ska jag förföra honom? Ska jag flytta härifrån? Ska jag bryta ihop? Vad fan ska jag ta mig till för att det här ska kännas lättare?
Kommentarer
Trackback
