a.sfalt

Igår köpte jag ostbågar.
En såndär avlång påse du vet,en liten en, med 130 g.
Kändes ok tills jag kom till kassan.
Då började det kännas som någon form av
singel-statement, som att den lilla fula påsen skrek ut
HON ÄR ENSAM MEN DET ÄR HENNES EGET FEL, HORJÄVELN.
Så kändes det. Jag skämdes, men köpte påsjäveln ändå,
fast att jag inte alls ville ha den längre.

Lät bli att köpa en plastkasse, jag skulle ju ändå köra hem, 
och ni vet miljlöaspekten och faktistk kostar de ju litegrann,
många bäckar små du vet?

Men bilen startade inte, så jag och min hånande ostbåge-påse
fick gå hem.

Fanskapet ligger fortfarande orörd på mitt rum. Där lär den stanna.

---

Sen drömde jag mycket underligt inatt..
Arbetskramrat  A som är väl underförstådd med drömtydning, stjärnor och planeter,
livet efter döden och ja, you get it, hävdar att mitt undermedvetna försöker säga till
mig att vara den mogna parten i vårt lilla (stora?) triangeldrama. Jag försöker ju, det vet du.
Men det är väldigt svårt. Oh ja.
Så tack, undermedvetna, för att även du hånar mig, du vet ju att jag försöker..

Dagens positiva: Snälla pappi ska ge min bil ett nytt batteri idag! :)

Jag vet inte om ni i den härade bloggen uppmärksammat min ångest inför vuxenlivet, och att formas in i det, passa in i fållan, som får, och politikerna är border collies. Min fasta övertygelse är att vi alla manipuleras att tro att vi inte duger till som något annat än Medel-Svenssons, vi är enligt bordercollisarna inte tillräckligt smarta, snygga, och självsäkra för att kunna genomföra våra drömmar, göra vad vi vill. Ni kommer väl ihåg er barndom, vänner? Innan de lyckats förminska våra personligheter till  oigenkännlighet, då hade vi alla planer som sträcktes förbi stjärnorna, så stora de var!

Eller förminskar vi oss själva? Proppar igen kreativitetshålen med Tvivel. Isånnafall blir jag sur, och ger upp hoppet om mänsligheten/lycka  nu.

(och så ändrade jag min bloggs yttre för att jag är trött på den, så att jag slipper göra en ny (igen). )

Jag är precis som pudeln som tidigare blev utsatt för djurplågeri men nu bor i trygga händer hos min moster, för vi är precis lika känsliga för höjda röster, skrik inte på mig, för det klarar jag inte, jag blir gråtfärdig och springer iväg (om möjlighet finns), hade jag varit Grålle hade min svans varit instoppad mellan benen också. För även om jag inte gjort något (medvetet) fel så bilr jag så jävla illa berörd när det skriks på mig, jag förstår allt som sägs i vanlig samtalston också. Om det undras.

Idag spenderades inte mest tid i skolan, men den måttligt långa tid som jag ändå satt av där fick mig att tänka tillbaka, på tvåan, och hur roligt vi faktistk hade. Då, när vi satt kvar i skolan till fem varje dag och rektorn alltid kom och frågade "Har ni inget liv, eller?" och man svarde lite generat att jo, jo visst, men det är väl bra att vi vill vara kvar här i skolan, hehe.. :/

Var tog allt det där vägen? Då kunde en pbl-lektion vara rolig, trots att vi bara låg i sofforna och slappade, så hade vi roligt, tiden gick så mycket fortare då än nu. Nu pyser alla pliktskyldigt hem till hundar, pojkvänner, hästar och träningar efter skolan, vi hinner aldrig träffas och prata. Tycker vi inte om varann längre? Jo, det gör vi väl, men det är inte lika roligt längre, hela konceptet med skola och gang (vågar man fråga om det är pojk- och flickvänner som kommit lite emellan?) Vi borde ta oss tid att vara vänner, men var i från då?

Man måste nästan vara idiot för att inte inse att något har hänt, och visst har vi glidit ifrån varandra, eller är det tiden som gled ifrån oss, allihop?

Ikväll funderar jag och Jocke Berg tillsammans i skenet från gatlyktor på saker som är för stora och viktiga för att nedtecknas här. 
Jag mår så jävla deprimerande ljuvligt här i mitt halvmörker,  en liten stund till, snälla?

Olycka och lycka har lite samma symptom, det tror jag i alla fall..

---

Mig...

Och jag tror att felet utgår från fantasi. Inte så att jag har för mycket, eller för lite fantasi, utan bara Fel. Som att jag har svårt att skilja på verklighet och fantasi, att jag själv tror på allt jag tänker, hur fånigt det än är.  Jag kan inbilla mig till exempel att jag inte tycker om mina vänner, eller att jag är emo, eller att Jag är med i Scrubs. Ni ser, det kan bli hur absurbt som helst. (Och nej, inte som i dagdrömmeri, det är för svårt att förklara, men jag skriver mest till mig själv, så det gör nog inte så mycket..)
        Jag misstänker att det är just det här som är problemet för halva min släkt, eller ja, de som ärvt Den genen (det har jag, och det är jävligt dåligt). Jag antar att det är så de klarar sig genom livet utan att bryta ihop, de lever liksom inte i samma verklighet som vi andra (om nu någon gör det, vill säga), inte efter samma normer, eftersom vi i vår släkt själva har en tendens att betsämma exakt vad som är rätt och fel, och besluten tenderar ofta att inte bli medt objektiva. Jag hatar dem, och jag ska stå emot.

Jag minns inte var, men kanske var det i just denna bloggen, jag skrev att jag baskemej skulle sluta bry mig om allt, inte bry mig om nåt alls. Det var ett tag sen jag skrev det, och jag kan fortfarande inte inte-bry mig.

Jag önskar att jag inte var så dömande, att jag lät folk se ut som de ville, för herregud, inte kan det vara normalt att inte klara av en i övrigt trevlig människa bara för att personen i fråga har überfula kläder. Eller det faktum att jag kom på mig själv med att tycka mycket mindre om en klasskamrat som jag inte träffat på hela sommarlovet, bara för att han gått upp lite (synbart, men ändå lite) i vikt över sommaren!

Jo, visst skäms jag över mig själv. Och hade jag själv varit en übermänniska, smal, snygg, smart och socialt överbegåvad, så hade mina tankar på något vis legitimerats, för lite får man se ner på dem som är sämre, lite, hemskt lite, för man är fortfarande socialist. Eller äh, det där blev fel, vad jag menar är alltså: Jag har fan ingen rätt att klaga, för vem har gått upp två kilo sen i början av sommaren om inte just Jag!?

Det hade också varit skönt att slippa vara vegetarian. För oh, fan, jag saknar att grilla och varmkorv och köttbullar, och kyckling och biffar och att aldrig behöva vara till besvär. Jag är alltid till besvär med mina jävla krav. Det känns så dumt, och jag önskar att jag hade brytt mig mindre, att jag hade kunnat slå bort tanken på att det jag äter faktistk är döda djur, men jag tror inte jag kan det. Det har nog växt in i mig, tanken, det är en del av mig nu..

Jag måste skärpa mig, verkligen. Skärp dig!

---

Ja, läste min blogg lite nu, efter det att jag läst Stephanies och efter att hon också sagt till mig att "Du har inte verkat gladast på sistone..". Alltså känner jag att det här med min lycka vs sjukdom förtjänar att redas ut, åtminståne hemskt ytligt.

Såhär: När jag har ont, då har jag alltid jävligt ont. Och jag hatar smärta, väldigt väldigt mycket. Just nu har jag ont. Alltås lider jag, och framför allt tycker jag väldigt synd om mig själv. Men jag trivs bra med att tycka synd om mig själv tror jag, även om det gör mig sjukare, vilket tvingar mig att tycka Ännu mer synd om mig själv, och så vidare...

Men bortsett från min eländiga sjukdom (stackars, stackars, stackars lilla mig!) så mår jag bra. Jag är glad och kär och har vänner och tror att jag går en ganska mysig höst till mötes. Kanske har jag bara lite svårt att uppskatta det lilla, eller nä, men jag fungerar bara inte rätt när jag är sjuk och förkyld.

---

Tror att jag bäddar ner mig i självömkan hela dagen imorgon, och bajsar på skolan. Så hemskt mysigt.

Idag har jag varit lite så där hyper, så som man är första riktiga skoldagen, när det känns iallafall lite lite roligt att öppna sitt block, och i det nedteckna viktiga saker om ribosomer och eukaryoter och annan matspjälkning. Det var roligt att träffa alla, och lite sådär mysigt att veta att man är på väg tillbaka in i fållan, man formas och packas tills man passar ihop med resten, och man håller sina tider och äter när schemat låter en äta, stiger upp alldeles för tidigt, men man slipper tänka. Och DET är skönt.

Kanske håller jag på att bli en medel-Svensson, eller har jag varit det hela tiden?
Antar att jag kommer trivas med det. All trygghet och säkerhet.

Eller så skriver jag det här mest för att tanken på att vid 19 års ålder redan ha hela livet utstakat, upplagt och planerat på bästa normativa sätt, äcklar mig lite?

Jag blir så trött..

-Ja, jag tror (hoppas) det. Har ingen feber, och mår inte ens hälften så illa som igår.
Skönt.
Och jag får kanske passa på att be om ursäkt om någon tyckte att jag var konstig eller otrevlig, och kanske hälsade jag inte så fint på alla i Torsdags som jag borde gjort. Snart är jag tillbaka, lite starkare och lite smalare. Wuha!

Ja, helgen har kanske inte varit roligast, Fredagen tillbringade jag i fosterställning i min säng, olyckligt vetande om att alla mina vänner var på Mlmöfestival-final och roade sig. Idag har inte varit mycket bättre, fram till nu. Jag har ätit tre fiskpinnar och faktiskt duschat (skummet i badkaret blev brunt, och jag skojar inte ens!).

Iaf, Jennie och Isak (kanske mest Isak) har varit fina som stått ut med mig och min skabbiga andedräkt och stackars Isak som sov med mig när jag svettade ut hela min feber. Tack och förlåt

har det lagts en massa energi på att klura på textraden "Love is when someone you trust cuts a smile in your face..", det låter förbaskat bra, men jag fattar inte ändå! Har klurat länge, kom fram till att; ofta man kan definiera kärlek, vah!?

Ah! Jag kom på det! Jag är fortfarande ett barn,
eftersom jag inte dricker alkoholhaltiga drycker för att det är gott,
utan för att bli full.

Det är lite trivsamt, på något bisarrt vis (men dock!) att försöka bete sig moget. Eller att prioritera rätt saker, rätt saker såtillvida att de gör att päron och andra frukter håller käft ett litet tag till. Idag har jag har torkat golvet efter mig när jag hade duschat, tagit hand om både mina smutsiga och rena kläder, övninbgskört, aktivt bidragit i dagens middagsförberedelser samt socialiserat med mina föräldrar framför TVn. Min akilleshäl är väl strykningen då, något jag hade tagit hand om för länge sen om det inte vore för att övriga familjemedlemmar inte är rädda för knappar och somliga klädesplagg. I och för sig har jag tråkigt, men jag slipper iallafall ha tråkigt och känna mig pubertalt (ja, pubertal är vecans ord.) fastklistrad vid min dator i mitt pubertalt fis-stinkande rum.

(Man borde verkligen skaffa sig en skrivbordslampa.)

No, I'm not colorblind, I know the world is black & white.

Och just det, vi tittade på Sommartorpet med Ernst. Han är fin.

Lite mindre lat, lite mer praktiskt.
Lite mindre pubertal (?), lite mer ansvarstagande.
Lite mindre lynnig, lite trevligare.

Lite mindre..

---

Nu är jag vuxen. Jag har ägna mycket tid åt att prata dryckesvanor med mina föräldrar, som numera inte kan göra annat än förmana, för fast att utegångsförbud är det bästa min mamma vet är det ingenting hon har någon makt att ge mig längre. Jag har bekännt nästan allt, utom min förkärlek till vodka, men det kommer, det kommer.

Så det här med Roskilde då.. Suck.. Det var med blandade känslor jag lät biljetten vandra från ny kärleks till gammal väns hand. T¨vå har förstått mig, förstått vilka skillnader det blir att åka med alla eller hälften av er. Kalla mig självisk, eller vad som helst. Jag skulle rent klischéartat kunna säga "det är inte du, det är jag.."´, eftersom mitt numera definitiva beslut inte har något att göra med er som åker, utan med mig, och min ovilja att nöja mig med det näst bästa.. Isak betyder för mycket. Självklart vet jag att jag hade haft kul om jag åkt, men roligt blandat med saknad och sprit är nog inte världens bästa kombination. Jag hade inte haft kul för 1850 kronor, plus över niohundra kronor i missad jobb-tid. Nej, jag anser inte längre att Roskilde-07 är värt 3000 kronor.

Men var inte ledsen, det är inte ditt eller ert, det är mitt eget fel, mitt eget val, som jag står för. Hårt.  

Blogg är roligast i början, medan man fortfarande tror att det kommer kunna bli något, det är som när man får nya Hööks katalogen, man bläddrar och bläddrar, eller väger varje ord på silvervåg, uppdaterar och kollar om någon har läst, klurar på vilken design man ska låta bloggen ha den här gången, tänker lite på vilka klurigheter man ska publicera härnäst. För jo, tro mig, jag har haft några stycken nu. Efter hand tappar nyheten sitt behag, och man skriver mest bara för att det var så länge sen sist, och man vill ju bara inte tappa de där tre läsarna man trots allt lyckats behålla. Jag är en av dem som inte skriver något vettigt, inte något intressant om hur min dag har varit, inga tankeväckande reflektioner över samhället, sverige, världen av idag.

jag klagar.

Håll till fucking godo eller dö.

nej. det är ni inte. inte jag heller. I en sekund av sinnesförvirring raderade jag allt, med en enda liten knapptryckning, hela året raderade jag. Varsågod. Det vilade ändå en jävligt konstig stämning över hela grejen.

Idag mår jag nog inte så bra, självförtroende och såntdär.

---

De säger att
vi är en person, och jag ska nog sluta säga emot nu.