a.sfalt

De otrogna är de vidriga. Dem man får smutskasta, de som är de onda, själviska, psykopatiska och genomruttna människorna.

De ortogna är de som står ensamma, hånade och utblottade i slutet av varje romantisk komedi, för de otrogna blir det aldrig något lyckligt slut.

Huvudpersonen som genom filmen skaffat sig en ny identitet och blivit starkare går aldrig tillbaka till sin otrogna flickvän igen. Han skrattar och vänder henne ryggen när hon står där i regnet (gärna på en hög bro eller i en folkmassa så att alla hör när hon gör bort sig) och skriker att hon ångrar sig.

Åskådarna skrattar också, för inte kan hon ångra sig på riktigt, hon är ju bara en manipulativ liten slampa den där! Det spelar ingen roll vad hon säger eller gör, för dömd är dömd och det är så enkelt och skönt att dömma alla andra. Lätt att sätta sig på höga hästar, lätt att veta att man är bättre än den där slampan, att man själv aldrig skulle göra några misstag.

Det är lätt att tro att man är en ängel tills man blir överbevisad av självaste verkligheten. Lätt att tro att man har full koll på läget tills sekunden då man glömmer bort att vara på sin vakt, att tänka. Svårt att försöka omdefiniera sin egen person, eftersom man definierar sig själv utifrån sina handlingar, inte tankar. Personen jag var förut hade beskrivit personen jag blivit utirfån hur jag handlat som svag, självisk, manipulativ och ännu mer svag. Personen jag är nu hade beskrivit personen jag var förut som naiv, oskuldsfull och dömande och ännu mer naiv. Kanske är jag allt det där... Eller så är jag för hård mot mig själv. Ibland, när jag har en bra dag, så tror jag det. För på nåt sätt är jag ju samma. Kanske till och med lite mer erfaren, klokare. 

Lugn mitt lilla maränghjärta, du överlver det här.
Lugn mitt lilla maränghjärta, du kommer sluta oroa dig över saker som inte betyder något.


Lilla maränghjärta, du kommer lära dig att slå egna slag.
Lilla maränghjärta som är stort nog att innehålla så mycket,
du kommer komma hel ur det här.


Mitt lilla maränghjärta, du kommer lära dig att vara försiktig, du kommer aldrig låta dig mosas
igen.
Mitt lilla maränghjärta, du kommer inte alltid att vara förvirrad.


Maränghjärtat, minns att det finns hopp, minns att tiden läker alla sår, minns att livet knappt har börjat än, minns att livet har mycket att ge, minns att du inte är den första krossade marängen som överlever, minns det här när slagen du slår blivit starka och självständiga; minns hur du till sist glömde bort den du älskade.

Mamma säger att man ska göra alla saker man brukar göra.
Att inget hjälper, kanske tiden.
Att göra allt som vanligt verkar i princip omöjligt när bara ansträngningen att försöka hålla alla tankarna på honom borta känns som ett heltidsjobb.

Hur fortsätter man som vanligt när inget är som vanligt?

Man måste tydligen låta tiden gå. Det finns visst inget annat att göra. Det har nu gått sju timmar, det känns som minst tre dygn. Jag är utmattad, men rädd  för att gå och lägga mig, tänk om jag drömmer nåt lyckligt, tänk sen när jag vaknar!? Allt känns som en mardröm. En riktig mardröm. Och jag är arg.

Ja, jag är arg på livet, eller gud, eller vem det nu var som byggde människan såhär.

Såhär bräcklig. Är det värt det? Är det det? VAH!? Är kärleken värd det, frågar jag mig. Romantikern i mig skriker ja. Mitt ihjälsuttna maränghjärta säger ingenting, för det är ihjälsuttet, och det i sig är ju ett svar, eller hur? Halva mitt liv är ju bortslitet från mig, halva mitt hjärta, halva mitt medvetande.

Sen har jag ju dem som hjälper mig.

Mina underbara vänner, som jag överhuvudtaget inte förstår hur jag lyckats förtjäna att ha, finns ju här. Ofta. Inte jämt. Och när jag är ensam fungerar jag inte. Jag gråter. Ja, herregud, om man lyckas gråta sig igenom HELA musikalavsnittet i Scrubs, då mår man inget vidare.

Allt jag gör, allt jag rör, allt jag ser ger mig ångest och svårt att andas.

Dagens positiva: hjärtklappningen har försvunnit, jag är galen och trasig, men lugn. Jag vet ju vad som gäller nu. Kan skaffa en plan.

Idag sprack molnen upp, en liten, liten strimma blått kom fram, åtminståne tillräckligt stor för att få mig att komma ihåg att det finns något som heter sommar.

Är ute på landet, hos Hanna. Det är vindstilla, och nästan soligt. Vi har ostbågar, choklad och sojakorvar.
Egentliigen har jag inget att säga, blev bara så glad av min glimt av himmelen.