a.sfalt

Det konstiga är att solen fortsätter att gå upp varje dag.
Att jorden snurrar på, att alla husen står kvar,
att allas liv verkar puttra på som vanligt.
Fast att mitt universum är kullkastat, söndertrasat och baklängesuppochnervänt.
Äckligt.

Tänkte ett tag att jag slutat tycka om mig själv. Det har jag inte.
Jag är bara inte riktigt överens med mig själv om de tvivelaktiga val jag gör.
Förstår du? Men förmodligen måste jag ta tag i det, rannsaka mig själv och
bli överens, innan jag faktiskt ger upp vänskapen med mig själv.
Ger jag upp den har jag ju faktiskt inte nånting kvar.

Metafor!
Förut var allting segt och stabilt och liksom beständigt, som ett tuggummi
som inte tappade smaken. Ett bra tuggummi. Världens bästa.
Nu är allting skört som finaste maräng.
Hårt som sten, det är vad det ska bli. Säkert.
Fortsätter jag att hoppas är jag
rädd att nån sätter sig på min maräng så att den går sönder..
Förstår du?

Ja, vad är väl ett hjärta. Det klarar jag mig utan.
Jag borde nog flytta härifrån.

---

Dagens positiva:
Ögat har skärpt sig och blivit normalt.