a.sfalt

Ibland är livet bara sådär omvälvande. Jag vet inte alls hur jag ska förklara så att jag fattar, men det känns som att dansa. Istället för att ta kliv fram och bakåt, så går jag åt sidorna, skuttar, hoppar, försöker framåt men dras bakåt och hamnar åt sidan. Sidohoppen innebär förändring, inte förbättring, inte försämring, inte nånting egentligen, förutom nya tankar att distrahera sig med.

Jag mår bra av att få ner detta här, att konkretisera gör mig mindre vimsig.

Därför, exempel:
- Att bestämma sig för att göra slut med en vän som man behövt som substitut och klängt på en tid är att ta ett hopp åt sidan
- Att hångla med en fransman och skälla ut honom för att han inte kysser som kexet, sådär som jag vill bil kysst, är ett riktigt patetiskt kliv åt sidan
- Att prata i telefon med självaste kexet i 2,5 timmar är som att skutta långt långt (likt en nyfödd vampyr) åt sidan
- Att må så dåligt att det knappt känns värt det men tycka att det inte gör så mycket -man är ju van- är att smyga sig åt sidan
- Att få tillbaka hjärtklappningen och somna om-problemen är att ramla åt sidan

Sådär är det, hela tiden. Åt sidan, ibland lite fram, ibland tillbaka, ofta ofta åt sidan. Jag är glad att jag har den här frizonen, där jag kan låta alla mina mest patetiska tankar få ta all den plats de är så arga för att de inte får i min hjärna hela hela tiden. tack för det cyberspace.