a.sfalt

Hej jävla blogg. Jag har undvikit dig, det ska erkännas, det blir ju så, det blir ju alltid så för mig. Kanske har förälskelsen gått över, jag vet inte, men idag känns det som att du är rätt forum för mig att vända mig till.

Så jag tänder mina fjärilar och släcker ner allt annat.

Jag har nästan packat klart inför stockholmsresan, jag har ätit alldeles för mycket, lämnat in fel labbrapport och skällt på min moder, och jag har vekrligen ingen lust att göra nånting. Jag önskar att jag hade tid att bara lägga mig ner och gråta över mitt miserabla liv, för jo, idag är en sån dag.

En sån dag då jag inte har några problem alls med att vända allt allt allt till någonting negativt. Jag har usla betyg, är så jävla lat att jag inte ens orkar med mina vänner, ingen (INGEN) förstår mig, jag är besatt av min pojkvän, min häst är sjuk, jag är Fet, tråkig och korkad,  och i framtiden ser jag inte många ljusglimtar. Jag har bara ingen ork.

Och så var det stressen, denna eviga stress som jag faktiskt på senare tid lärt mig hantera på annat sätt än att bara springa ifrån den, nuförtiden stannar jag kvar och myser med stressen, tar in den genom varje por, för den är inte längre något jag bara kan skaka av mig sådär, hux flux! Jag är stressad, Fysik B, Kemi B, och körkortsteori för hela slanten, och jag bara längtar till jullovet. Jag vill att tiden ska gå, men jag vill inte att tiden ska gå. Jag vill inte bli (vara?) vuxen, jag vill inte vara (förbli?) barn.

Jag. vill. inte.