a.sfalt

Ibland tänker jag själviskt och tycker att alla borde ta mer hänsyn till mig, och bara lyda. Sen ibland inser jag att det jag begär är omöjligt, och att jag inte har någon alls rätt att vara sur eftersom ingen gjort något fel, hur ska alla veta vad jag vill om jag inte säger det först.

"Nä tyvärr, vi kan inte träffas idag, det är den tiden på månaden och jag måste vara standby ifall a. ringer."
Tss, patetiskt.  (Men trevligt hade det  varit.)

Och jag vet ju att jag inte blir gråtfärdig på riktigt, jag är inte ledsen på riktigt, det är hormoner. Är jag glad på riktigt då? Eller är det hormoner bara, inte känslor. Nu iallafall.