a.sfalt

Jag hatar mat.
Mat är äckligt, och får mig att må dåligt. Jag mår dåligt av att se tjockisar äta, jag mår illa av att höra mat skvalpa runt och blandas med saliv i andras munnar, jag avskyr tanken på att maten behandlas på precis samma sätt i min mun, jag hatar hur jag mår varje gång jag ätit, och hur jag mår när jag inte äter. Jag avskyr tanken på att maten finns inne i mig, i mina tarmar, och blir till bajs. Jag hatar att mat är allt jag tänker på, hela dagarna. Tänker på att äta, köpa en muffin, godis, och vad ska jag äta när jag kommer hem, vaniljdrömmar kanske,  ta en portion till fast att jag är mätt och redan ätit dubbelt så mycket som alla andra. Jag hatar faktumet att jag inte kan sluta äta, inte förrän allt är slut, eller jag själv är spyfärdig. Mat är liksom inte värt det, den goda smaken är inte värd hur det känns efteråt. Eller jo, uppenbarligen är det ju så, annars hade jag väl slutat för länge sen. Jag önskar att jag inte tyckte att mat var värt bekymret, eller åtminstone att jag kunde ha ett normalt förhållningssätt till mat. Äta med måtta. Nu tvingar min mor mig att äta ägg. Hönsmens, jag längtar...