a.sfalt

Jag har en liten stund över, fast att jag egentligen borde ringa My och Steph och berätta att jag är en fegis, och inte vågar säga nej till min dumma orkester. Fattar inte varför det är så helvetes viktigt för mig att vara första horn. Jävla stolthet. Nedärvd från min käre far antar jag. Uh, inte var det det här jag skulle skriva alls egentligen. (Faktiskt har jag blivit ganska, typ massa, bra på att skriva utan att titta på tangentbordet, känns skillat och vuxet, inte för att jag vill bli vuxen, det är nog därför jag inte söker några jobb. Jag vill inte jobba, inte ha tider att passa och en massa måsten. Jag vill driva runt och vara arbets- orkes- och meningslös. )

Jag är pessimist, fast jag brukar definiera mig som optimist, åtminståne ibland, de dagar jag inte är bitter, fet ful eller deppig. ( I och för sig känner jag mig fruktansvärt fet och vidrig idag, så jag är kanske inte Helt objektiv då!)
När jag cyklade hem från orkesterrepan på vilken jag egentligen skulle säga att jag väljer Steph och My före konserter och pengar, tänkte jag på hur fint det är med våren, färgerna! Alla vackra nyanser av grönt, som till och med får mitt svenniga villaområde att bli vackert. Faktistk var det vackert idag, det gröna mot den gråblå, lite ilskna, himlen. När jag tänkt på hur vackert det var i kanske tre sekunder (man hinner ju tänka ganska mycket på tre sekunder, Freud och allt det där ni vet) så började jag genast tänka på hur ledsen jag är för att alla färgerna kommer djupna och mörkna, och redan om två veckor kommer de att vara mycket mörkare och tråkigare. Sen tänkte jag på hur glad jag är över att jag har Isak, och genast började jag tänka på hur ledsen jag är för att jag nog inte får behålla honom alltid. PALLA VA JAG! Kan jag seriöst inte glädja mig åt något jag har? Jag kan inte vara glad för att jag faktistk lyckats bil brunare än de flesta jag känner (hard work, friends) för jag måste oroa mig för att färgen kommer släppa om jag inte solar hela jävla tiden, så jag springer runt och är KONSTANT stressad över att för var sekund jag inte är i solen bleknar jag litegrann.

Så att palla va jag. Palla att jag känner mig tjock, men äter vaniljdrömmar ändå, palla att hela mitt självförtroende sitter i min våg. Som om någon ser någon skillnad på om jag väger tre hekto mer eller mindre? Nä, jag ser den inte heller, men det Känns! Cp-hjärna, jag är helvetiskt trött på dig.

Och efterosm jag är på det humöret tänker jag klaga på att jag har ful röst. Jag var hos logopeden och käk-kirurgen idag, och de sa att jag får operera mig igen om jag vill, om jag tänker satsa på en karriär som musiker. Palla vara dem, tänkte jag, och sa att nä, så kul ska vi inte ha. Jag har väldigt nasal röst säger de som har utbildning, men det får va så. Det får va så här. Får jag va såhär?

Hejdå

P.S. Det känns som att alla vuxna dömer mig för att jag inte hittat något sommarjbb än. D.S.