Att leva i total förvirring
Tanken på MITT kex med en henne gör att jag vill spy och aldrig mera se honom igen
samtidigt saknar jag honom så att det gör ont och hela min kropp strejkar mot att leva.
precis när jag vant mig vid tanken på att leva såhär
ensam och olycklig
så kommer han och rör upp allt igen
och om han inte menar allvar denna gången,
om han lämnar mig igen vet jag inte vad jag gör
för jag misstänker att jag blir trasigare än
någonsin innan då
kanske är det därför jag anstränger mig så hårt
för att inte låta känslorna irra upp
och det är ungefär lika lätt som att stå i en öken och
försöka hindra alla sandkornen från att virvla upp
samtidigt som en orkan drar förbi.
Kexet är min sandstorm och jag har verkligen inget
skydd mot honom alls.
Jag kan inte mer än hoppas att jag tar mig levande ur dethär.
samtidigt saknar jag honom så att det gör ont och hela min kropp strejkar mot att leva.
precis när jag vant mig vid tanken på att leva såhär
ensam och olycklig
så kommer han och rör upp allt igen
och om han inte menar allvar denna gången,
om han lämnar mig igen vet jag inte vad jag gör
för jag misstänker att jag blir trasigare än
någonsin innan då
kanske är det därför jag anstränger mig så hårt
för att inte låta känslorna irra upp
och det är ungefär lika lätt som att stå i en öken och
försöka hindra alla sandkornen från att virvla upp
samtidigt som en orkan drar förbi.
Kexet är min sandstorm och jag har verkligen inget
skydd mot honom alls.
Jag kan inte mer än hoppas att jag tar mig levande ur dethär.
Nåt att minnas jämt hela tiden!
Pojkar är bajs.
De må vara som heroin och få mig helt ur balans
men musik, herregud musiken då!
Pojkar är ingenting, jag säger ingenting,
jämfört med musik!
jag är stark och glad och lycklig i själen över
att det finns så jävla mycket musik.
Musik är som kärlek, fast utan allt det smutsiga
vilket väl måste innebära att musik är gud?
(nästan jämt mår jag bra. som nu.
idag ska bil en grym dag. och kväll. natt.)
De må vara som heroin och få mig helt ur balans
men musik, herregud musiken då!
Pojkar är ingenting, jag säger ingenting,
jämfört med musik!
jag är stark och glad och lycklig i själen över
att det finns så jävla mycket musik.
Musik är som kärlek, fast utan allt det smutsiga
vilket väl måste innebära att musik är gud?
(nästan jämt mår jag bra. som nu.
idag ska bil en grym dag. och kväll. natt.)
Utvärderingsmög
Okej. Sex veckor sen sist. Inte mycket har förändrats. Jo massor.
Ryssen o jag är inte längre annat än ytligt bekanta, och jag och Hr. Kex försöker omdefiniera vår relation. Vänner? Polare, kompisar? Det är ju svårt att bara sådär bli polare med någon man känner utan och innan. Det är svårt för oss att hitta våra nya roller. Han säger att han hoppas att han inser att han vill ha mig senare, att han inser det en dag. Det kommer inte hända, det vet jag, och förmodligen han också. Det kommer aldrig bli vi två igen. Det kommer aldrig bli vi två igen. Det kommer aldrig bli vi två igen. Han fick läsa min blogg idag, och det KAN ha varit mitt sämsta drag i hela livet. Nu känner jag mig bara helt otroligt naken och utblottad. Dåligt. Jaja, då gör jag inte om det igen iallafall. Så nu har jag ändrat lösenordet IGEN, för tredje gången på två dagar...
Hur mår du min vän?
Jag lever. Försöker tänka på att PO Enqvist sa; En dag ska vi dö, men alla andra dagar ska vi leva. Jag försöker leva litegrann varje dag, hitta saker att uppskatta. Det går. Vissa dagar fungerar inte. Andra dagar är jag kung. I hjärtat har det inte hänt mycket på dessa sex veckor, men i hjärnan och utanför desto mer. Stephanie ska flytta, och det känns riktigt risigt. Jag har rent mjöl i påsen i alla fall, jag är ärlig och rak. Det är ett steg framåt.
Jag försöker långsamt vänja mig vid tanken på att ge upp.
I varje självständighet vilar det
en bön om motsatsen
Konsten att låta det regna.
Ge sig.
-Bob Hansson
Jag är inte bra på att ge upp, vänja mig vid nåt nytt och börja om. Jag ska lära mig, jag ska vänja mig, jag ska bli min egen människa. Jag är ju innerst inne en ganska positiv person. Och jag är så TRÖTT på att tänka på Kex, jag orkar verkligen inte det längre. Trött på att gå igenom allt han sagt till mig i huvudet och leta efter nåt som kanske kan tolkas som att han vill ha mig igen om man vrider lite på det, jag är trött på att leta efter hoppet, jag är trött på att vara kärlekskrank, trött på att vara trött och ha svårt att koncentrera mig. Jag ska rycka upp mig. Klippa av honom litegrann.
Lycka till imorogn min vän, och så hörs vi om sex veckor!
Ryssen o jag är inte längre annat än ytligt bekanta, och jag och Hr. Kex försöker omdefiniera vår relation. Vänner? Polare, kompisar? Det är ju svårt att bara sådär bli polare med någon man känner utan och innan. Det är svårt för oss att hitta våra nya roller. Han säger att han hoppas att han inser att han vill ha mig senare, att han inser det en dag. Det kommer inte hända, det vet jag, och förmodligen han också. Det kommer aldrig bli vi två igen. Det kommer aldrig bli vi två igen. Det kommer aldrig bli vi två igen. Han fick läsa min blogg idag, och det KAN ha varit mitt sämsta drag i hela livet. Nu känner jag mig bara helt otroligt naken och utblottad. Dåligt. Jaja, då gör jag inte om det igen iallafall. Så nu har jag ändrat lösenordet IGEN, för tredje gången på två dagar...
Hur mår du min vän?
Jag lever. Försöker tänka på att PO Enqvist sa; En dag ska vi dö, men alla andra dagar ska vi leva. Jag försöker leva litegrann varje dag, hitta saker att uppskatta. Det går. Vissa dagar fungerar inte. Andra dagar är jag kung. I hjärtat har det inte hänt mycket på dessa sex veckor, men i hjärnan och utanför desto mer. Stephanie ska flytta, och det känns riktigt risigt. Jag har rent mjöl i påsen i alla fall, jag är ärlig och rak. Det är ett steg framåt.
Jag försöker långsamt vänja mig vid tanken på att ge upp.
I varje självständighet vilar det
en bön om motsatsen
Konsten att låta det regna.
Ge sig.
-Bob Hansson
Jag är inte bra på att ge upp, vänja mig vid nåt nytt och börja om. Jag ska lära mig, jag ska vänja mig, jag ska bli min egen människa. Jag är ju innerst inne en ganska positiv person. Och jag är så TRÖTT på att tänka på Kex, jag orkar verkligen inte det längre. Trött på att gå igenom allt han sagt till mig i huvudet och leta efter nåt som kanske kan tolkas som att han vill ha mig igen om man vrider lite på det, jag är trött på att leta efter hoppet, jag är trött på att vara kärlekskrank, trött på att vara trött och ha svårt att koncentrera mig. Jag ska rycka upp mig. Klippa av honom litegrann.
Lycka till imorogn min vän, och så hörs vi om sex veckor!
Jag ska bära mitt bagage med stolthet
Okej. Nu måste det hända något.
Jag ska skaffa en strategi, utöver det här med sexveckorsutvärdering.
Jag ska skärpa mig i verkligheten. Märker att pojkarna tycker att jag är jobbig.
Jag ska inte kontakta Kex. Alls. Han får prata med mig om han vill, och jag ska svara, punkt.
Jag ska skriva ner en bra sak som har hänt varje dag. Jag ska uppskatta de små sakerna.
Jag ska visa upp mina fina sidor, bete mig som om jag mår bra. Springa mer, längre. Snabbare. Bli starkare.
Bli smal.
Jag ska försöka bygga mig ett liv där det nu växer inget.
Jag ska göra listor, jag ska ta mig igenom varje dag. Jag ska lära mig att sova. Imorgonbitti ska jag stiga upp och göra en lista. Jag ska läsa jag ska lära mig saker jag ska bli en alldeles egen människa jag ska lära mig att klara mig själv varje man är en ö eller hur är det man säger jag ska lära mig att meka med bilar jag ska splea mer piano jag ska sluta vara blyg jag ska gå ut och dansa jag ska sluta tänka självdestruktivt även om jag älskar det jag älskar att vara deperimerande självömkande hur sjukt är inte det men jag ska skärpa mig jag ska bli vuxen jag ska bära mitt bagage med stolthet. Nån gång. Snart. Innan juni. Innan juni ska jag vara en riktig människa inte en vålnad ett skal utan riktiga känslor jag ska känna riktig glädje kanske inte lycka men glädje jag ska känna mig ganska nöjd ändå trots allt jag ska börja tro på att livet kanske har nån plan för mig också att allt kanske inte är över redan innan det börjat.
Jag ska skaffa en strategi, utöver det här med sexveckorsutvärdering.
Jag ska skärpa mig i verkligheten. Märker att pojkarna tycker att jag är jobbig.
Jag ska inte kontakta Kex. Alls. Han får prata med mig om han vill, och jag ska svara, punkt.
Jag ska skriva ner en bra sak som har hänt varje dag. Jag ska uppskatta de små sakerna.
Jag ska visa upp mina fina sidor, bete mig som om jag mår bra. Springa mer, längre. Snabbare. Bli starkare.
Bli smal.
Jag ska försöka bygga mig ett liv där det nu växer inget.
Jag ska göra listor, jag ska ta mig igenom varje dag. Jag ska lära mig att sova. Imorgonbitti ska jag stiga upp och göra en lista. Jag ska läsa jag ska lära mig saker jag ska bli en alldeles egen människa jag ska lära mig att klara mig själv varje man är en ö eller hur är det man säger jag ska lära mig att meka med bilar jag ska splea mer piano jag ska sluta vara blyg jag ska gå ut och dansa jag ska sluta tänka självdestruktivt även om jag älskar det jag älskar att vara deperimerande självömkande hur sjukt är inte det men jag ska skärpa mig jag ska bli vuxen jag ska bära mitt bagage med stolthet. Nån gång. Snart. Innan juni. Innan juni ska jag vara en riktig människa inte en vålnad ett skal utan riktiga känslor jag ska känna riktig glädje kanske inte lycka men glädje jag ska känna mig ganska nöjd ändå trots allt jag ska börja tro på att livet kanske har nån plan för mig också att allt kanske inte är över redan innan det börjat.
Håller in magen
Stänger in mig.
Stänger in, stänger ute?
Släpper ut, håller in magen.
Visar upp och döljer.
(Jag lovar att jag anstränger mig
så mycket jag kan
men det
kanske
inte riktigt räcker
till för ni är trötta på mig och jag
försöker att inte
vara
så besatt men
det är svårt att prata om något
annat.
)
Stänger in, stänger ute?
Släpper ut, håller in magen.
Visar upp och döljer.
(Jag lovar att jag anstränger mig
så mycket jag kan
men det
kanske
inte riktigt räcker
till för ni är trötta på mig och jag
försöker att inte
vara
så besatt men
det är svårt att prata om något
annat.
)
En sticka som man kissar på och en p-bot senare...
Mitt välmående kan mätas i bloggfrekvensen. Bloggar jag mycket har jag mer skit i huvudet än de dagar jag inte skriver något alls. Vem fan bloggar när de är glada liksom, då har man ju bättre saker för sig, right?
De senaste dagarnas bloggfrekvens säger mig att jag bryr mitt huvud med mycekt just nu.
Jag bryr mitt huvud med tanken på ensamhet.
Jag bryr mitt huvud med att fundera över hur det kan vara så att någon som säger att man är det bästa som hänt honom och den han älskar mest av alla bara behöver en "katalysator" för att göra slut.
Jag bryr mitt huvud med att grubbla över hur jag nånsin ska kunna lita till 100 tusen miljarder procent på någon nånsin igen nu när jag fått lära mig att ord inte betyder nånting.
Jag bryr mitt huvud med otroligt mycket oro för min bästa vän och ett för närvarande irrationellt starkt brinnande hat mot honom som gör henne illa.
Jag bryr mitt huvud med att dividera om huruvida Hr. Kex ska få läsa mina patetiska ord eller inte. (Just nu lutar det åt inte, för vad ger det mig att han får läsa det jag skriver, det är ju inte som att jag tror att han kommer ta tillbaka mig för att han tycker synd om mig..(?))
Jag bryr mitt huvud med planering inför min eventuella framtid, eftersom jag kallt räknar emd att Hr. Kex kommer "vinna" och jag försöker förbereda mig på hur jag ska försöka hantera det samtidigt som en liten del av min hjärna -kalla den för självbevarelsedrift- säger till mig att det här är dumheter och att vi kommer leva lyckliga i alla våra dagar eftersom vi passar bättre ihop än något annat par någonsin gjort.
Jag bryr mitt huvud med att jag tänker tankar likt dem i föregående mening allt för ofta. Förnekelsestadiet är visst inte över än, efter nästan tre månader, och mina självdestruktiva tankar om en lycklig framtid är inget anant än bakåtsträvande.
Jag bryr mitt huvud med att försöka formulera ett inlägg jag tänkt på länge, apropå "du har stulit mitt liv"-inlägget som nu kräver en uppdatering.
Jag bryr mitt huvud med att jag bryr mitt huvud för mycket, sluta tjata om jävla kex-möget och gå vidare horunge! Det är nog bäst att jag slutar nu. Hej!
(nä, jag var inte gravid och jag grät nästan av glädje.)
De senaste dagarnas bloggfrekvens säger mig att jag bryr mitt huvud med mycekt just nu.
Jag bryr mitt huvud med tanken på ensamhet.
Jag bryr mitt huvud med att fundera över hur det kan vara så att någon som säger att man är det bästa som hänt honom och den han älskar mest av alla bara behöver en "katalysator" för att göra slut.
Jag bryr mitt huvud med att grubbla över hur jag nånsin ska kunna lita till 100 tusen miljarder procent på någon nånsin igen nu när jag fått lära mig att ord inte betyder nånting.
Jag bryr mitt huvud med otroligt mycket oro för min bästa vän och ett för närvarande irrationellt starkt brinnande hat mot honom som gör henne illa.
Jag bryr mitt huvud med att dividera om huruvida Hr. Kex ska få läsa mina patetiska ord eller inte. (Just nu lutar det åt inte, för vad ger det mig att han får läsa det jag skriver, det är ju inte som att jag tror att han kommer ta tillbaka mig för att han tycker synd om mig..(?))
Jag bryr mitt huvud med planering inför min eventuella framtid, eftersom jag kallt räknar emd att Hr. Kex kommer "vinna" och jag försöker förbereda mig på hur jag ska försöka hantera det samtidigt som en liten del av min hjärna -kalla den för självbevarelsedrift- säger till mig att det här är dumheter och att vi kommer leva lyckliga i alla våra dagar eftersom vi passar bättre ihop än något annat par någonsin gjort.
Jag bryr mitt huvud med att jag tänker tankar likt dem i föregående mening allt för ofta. Förnekelsestadiet är visst inte över än, efter nästan tre månader, och mina självdestruktiva tankar om en lycklig framtid är inget anant än bakåtsträvande.
Jag bryr mitt huvud med att försöka formulera ett inlägg jag tänkt på länge, apropå "du har stulit mitt liv"-inlägget som nu kräver en uppdatering.
Jag bryr mitt huvud med att jag bryr mitt huvud för mycket, sluta tjata om jävla kex-möget och gå vidare horunge! Det är nog bäst att jag slutar nu. Hej!
(nä, jag var inte gravid och jag grät nästan av glädje.)
Note to self
Pilla inte tandkött på arbetstid.
Såatte...
Såatte...
jag sitter fast i mitt huvud
Det var för länge sen jag försökte mig på att sätta perspektiv på saker och ting.
Så jag försöker idag men det går inget bra.
Jag har gått vilse i det vidsträckt dimmiga träsk som är självömkan.
Extremt osexigt.
Synn ju!
(bra hårdag dock, alltid nåt, tjoho!)
Så jag försöker idag men det går inget bra.
Jag har gått vilse i det vidsträckt dimmiga träsk som är självömkan.
Extremt osexigt.
Synn ju!
(bra hårdag dock, alltid nåt, tjoho!)
Rysk roulette?
Jag har funderat mycket på min öststatsvän. Vad var han, vad var vi, vad skulle jag med honom till?
Han var kexets bästa kompis, den person som kexet älskade mest av alla. Då. För länge sen. Och jag ville vara den personen för kex. Så jag sökte bekräftelse hos ryssen, tänkte att kex tycker mer om mig om ryssen tycker om mig. Så började det.
Jag gjorde om mig själv lite för att passa in, för att bli omtyckt av ryssen, trots att jag inte såg nåt särskilt i honom över huvud taget. Sen lärde jag känna honom, eller vande mig vid att supa mig själv redlöst berusad, började tro och tycka att det var det rätta, och han gillade mig för att jag var hardcorefull jämt. De gånger jag inte var full bad han mig gå hem. Jag vet inte alls vad det var som gjorde att jag så gärna ville bli omtyckt av honom, ville att han skulle sluta se ner på mig (som han ju i och för sig gör med alla kvinnor) och faktiskt lyssna när jag pratade, inte avfärda det som han gjorde med allt han inte ville höra. Inse att jag inte var en vidrig människa bara för att jag "stulit" hans bästa vän.
Såsmåninom blev vi väl ändå kompisar, på fyllan. Fyllesnackade, sådär som man gör på fyllan du vet, och jag bestämde mig för att han skulle bli mitt "projekt", det vill säga att jag skulle hjälpa honom, hans självförtroende var ju sämst, och han hade ingen tjej, så jag tänkte se det som min uppgift att peppa honom så att han skulle våga, vilja, kunna få en tjej (SÅ JÄVLA IRONISKT ELLER HUR!?) och börja tycka om sig själv. Lite som om han var för mig vad wildfire var för kex för sådär jättelängesen.
Där, där nånstans gick det snett. Han började nog tycka om mig, och se vad i mina hemskt o-singeliga ögon såg som pepp och komplimanger från en kompis, som nån form av genuin attraktion, och det var ju mitt fel. Jag trodde han växte, han trodde att jag verkligen tyckte om honom. Jag ska inte ljuga, jag gillade uppmärksamheten, jag var nog kär i uppmärksamheten, att någon tittade på mig sådär, sa att jag var snygg, (inte för att jag hade behövt det med pojkvän och allt, men mycket vill ha mer) så jag fortsatte, och det är ju mitt fel och ingen annans. Mitt korkade dumma fel. Jag badade i bekräftelse, drunknade nästan, visste att jag spelade ett högt spel men drog mig inte ur.
Jag valde att vara blind inför det faktum att det nog hade gått lite överstyr, för mitt ego mådde så bra, blev så stort att det tog över mig. En dag gick det för långt. För att jag inte sa stopp. Sen blev jag rädd och kände inte igen mig själv längre. Kexet gjorde slut och det gjorde för ont för att jag skulle kunna tänka rationellt, så jag lät bli. Jag varken tänkte eller kände. Jag bara visste att om man är kär kan man inte vara hjärtekrossad, så jag försökte tvinga mig själv till att känna något som jag egentligen visste inte fanns där hela tiden. Och ju längre tiden gick desto mer dåligt samvete fick jag, desto mer insåg jag att jag kanske skulle acceptera att jag var kär, är kär, i kexet. Så jag blev elak istället, mot den enda personen som inte dömt mig, som inte brytt sig, som aldrig varit annat än snäll och stöttande i den här situationen, honom dissade jag hårt, och han blev sårad (sa han igår) på riktigt.
Där har vi det, på pränt, min hyfsat patetiska historia, det är ingen ursäkt men det är min förklaring. Min sanning. Jag hade aldrig som avsikt att det skulle bli såhär eller ens i närheten av såhär. Jag förlorade mig själv. Men nu vet jag exakt var jag är. Utan den minsta tvekan, och jag vet dessutom skillnaden på bra och dåligt. Jag har lärt mig saker, lärt mig om mig själv. Det är jobbigt och nåt av det värsta jag upplevt (livet har varit snällt mot mig), men jag har lärt mig saker om mig själv. Nu får det vara bra för idag. Jag har städning att göra!
Han var kexets bästa kompis, den person som kexet älskade mest av alla. Då. För länge sen. Och jag ville vara den personen för kex. Så jag sökte bekräftelse hos ryssen, tänkte att kex tycker mer om mig om ryssen tycker om mig. Så började det.
Jag gjorde om mig själv lite för att passa in, för att bli omtyckt av ryssen, trots att jag inte såg nåt särskilt i honom över huvud taget. Sen lärde jag känna honom, eller vande mig vid att supa mig själv redlöst berusad, började tro och tycka att det var det rätta, och han gillade mig för att jag var hardcorefull jämt. De gånger jag inte var full bad han mig gå hem. Jag vet inte alls vad det var som gjorde att jag så gärna ville bli omtyckt av honom, ville att han skulle sluta se ner på mig (som han ju i och för sig gör med alla kvinnor) och faktiskt lyssna när jag pratade, inte avfärda det som han gjorde med allt han inte ville höra. Inse att jag inte var en vidrig människa bara för att jag "stulit" hans bästa vän.
Såsmåninom blev vi väl ändå kompisar, på fyllan. Fyllesnackade, sådär som man gör på fyllan du vet, och jag bestämde mig för att han skulle bli mitt "projekt", det vill säga att jag skulle hjälpa honom, hans självförtroende var ju sämst, och han hade ingen tjej, så jag tänkte se det som min uppgift att peppa honom så att han skulle våga, vilja, kunna få en tjej (SÅ JÄVLA IRONISKT ELLER HUR!?) och börja tycka om sig själv. Lite som om han var för mig vad wildfire var för kex för sådär jättelängesen.
Där, där nånstans gick det snett. Han började nog tycka om mig, och se vad i mina hemskt o-singeliga ögon såg som pepp och komplimanger från en kompis, som nån form av genuin attraktion, och det var ju mitt fel. Jag trodde han växte, han trodde att jag verkligen tyckte om honom. Jag ska inte ljuga, jag gillade uppmärksamheten, jag var nog kär i uppmärksamheten, att någon tittade på mig sådär, sa att jag var snygg, (inte för att jag hade behövt det med pojkvän och allt, men mycket vill ha mer) så jag fortsatte, och det är ju mitt fel och ingen annans. Mitt korkade dumma fel. Jag badade i bekräftelse, drunknade nästan, visste att jag spelade ett högt spel men drog mig inte ur.
Jag valde att vara blind inför det faktum att det nog hade gått lite överstyr, för mitt ego mådde så bra, blev så stort att det tog över mig. En dag gick det för långt. För att jag inte sa stopp. Sen blev jag rädd och kände inte igen mig själv längre. Kexet gjorde slut och det gjorde för ont för att jag skulle kunna tänka rationellt, så jag lät bli. Jag varken tänkte eller kände. Jag bara visste att om man är kär kan man inte vara hjärtekrossad, så jag försökte tvinga mig själv till att känna något som jag egentligen visste inte fanns där hela tiden. Och ju längre tiden gick desto mer dåligt samvete fick jag, desto mer insåg jag att jag kanske skulle acceptera att jag var kär, är kär, i kexet. Så jag blev elak istället, mot den enda personen som inte dömt mig, som inte brytt sig, som aldrig varit annat än snäll och stöttande i den här situationen, honom dissade jag hårt, och han blev sårad (sa han igår) på riktigt.
Där har vi det, på pränt, min hyfsat patetiska historia, det är ingen ursäkt men det är min förklaring. Min sanning. Jag hade aldrig som avsikt att det skulle bli såhär eller ens i närheten av såhär. Jag förlorade mig själv. Men nu vet jag exakt var jag är. Utan den minsta tvekan, och jag vet dessutom skillnaden på bra och dåligt. Jag har lärt mig saker, lärt mig om mig själv. Det är jobbigt och nåt av det värsta jag upplevt (livet har varit snällt mot mig), men jag har lärt mig saker om mig själv. Nu får det vara bra för idag. Jag har städning att göra!
Vad var det jag sa, säger jag
...till mig själv, suckar och klappar mig själv på huvudet. Lilla vän, vad har du trocklat in dig i..?
Ett väldigt destruktivt beteende skulle man väl kunna kalla det? Ja, jo, men du vet, det känns ju så BRA, då. Gjorde. Innan. Och jag känner mig så vek, en enda lite kram, en enda liten Isak som håller om mig, pussar mig på halsen och nästan somnar, det är allt som krävs för att jag ska gå sönder av längtan och saknad. Kanske är det inte så svårt att räkna ut ändå? Men jag fungerar inte när han är i närheten, och jag låter honom vara i närheten, trots att det gör att jag sugs bakåt, blir sämre på att komma över honom.
Det irriterar mig till döds att det verkar vara så enkelt för honom, vi gjorde slut och nu är vi vänner och så är det inte mer med det liksom. Så är det inte för mig. Inte ens lite. Han vill att vi ska vara vänner, men jag förstår inte ens för en sekund hur jag ska klara av det, säg det, hur i helvete ska jag klara av det!?
Varje gång någon säger hans namn går det en stöt längs hela min ryggrad och mina öron blir på helspänn. Jag måste uppbåda hela min viljestyrka för att inte röra vid honom när han är inom räckhåll, men ibland har jag inte klarat av att behärska mig, och då har jag klappat honom lite tafatt på axeln, patetiskt. Att röra vid honom är som elektricitet, som att alla mina sinnen koncentreras till just exakt den delen av mig som rör vid honom.
Nu sitter jag på jobbet efter att ha sovit i fem timmar medan de andra festade i mitt hus, de var fortfarande vakna när jag gick upp för två och en halv timme sedan. Jag lät Isak sova i min säng när jag gått upp, det var väl dumt!? Ja, det var dumt, nu kommer min nybäddade säng och min pjamaströja lukta som honom, och jag fick se honom nästan naken vilket bara gjorde allt ännu ännnu värre.
Jag saknar honom så jag tror jag dör. Jag vet att jag hävdat att sitta fast i "the friend zone" är bättre än att inte ha honom alls, men jag kanske börjar ångra mig. Han är som knark, fast bättre, starkare, som heroin injicerat rakt i hjärtat, ju mer jag får desto mer vill jag ha och abstinensen är inte av denna värld. Så egentligen borde jag gå på någon form av detox, avgiftning, lägga in mig på drogrehab, istället för att fortsätta att injicera doser som är alldeles för små för att göra mig lycklig, men för stora för att jag ska kunna vänja mig av vid honom.
Vad i helvete ska jag ta mig till!? Det finns ju en chans att han kommer vilja ha tillbaka mig, och den är större om jag inte försvinner ur hans liv. Men chansen är ju inte mer än en chans, vilket innebär att det finns en risk för att det jag utsätter mig för nu inte spelar någon som helst roll förutom att det gör allt värre för mig.
hjälp. hjälp. hjälp... (för det här fortsätter att bli värre, värre och det gör ont.)
Ska jag prata med honom? Ska jag ligga med andra? Ska jag hålla mitt gnällande här och bara låtsas att jag är som vanligt och häftig och glad? Ska jag böna och be att han ska ta mig tillbaka? Ska jag ge upp coh försöka gå vidare? Ska jag bryta med honom, försöka vara ytlig bekant istället för vän? Ska jag förföra honom? Ska jag flytta härifrån? Ska jag bryta ihop? Vad fan ska jag ta mig till för att det här ska kännas lättare?
Ett väldigt destruktivt beteende skulle man väl kunna kalla det? Ja, jo, men du vet, det känns ju så BRA, då. Gjorde. Innan. Och jag känner mig så vek, en enda lite kram, en enda liten Isak som håller om mig, pussar mig på halsen och nästan somnar, det är allt som krävs för att jag ska gå sönder av längtan och saknad. Kanske är det inte så svårt att räkna ut ändå? Men jag fungerar inte när han är i närheten, och jag låter honom vara i närheten, trots att det gör att jag sugs bakåt, blir sämre på att komma över honom.
Det irriterar mig till döds att det verkar vara så enkelt för honom, vi gjorde slut och nu är vi vänner och så är det inte mer med det liksom. Så är det inte för mig. Inte ens lite. Han vill att vi ska vara vänner, men jag förstår inte ens för en sekund hur jag ska klara av det, säg det, hur i helvete ska jag klara av det!?
Varje gång någon säger hans namn går det en stöt längs hela min ryggrad och mina öron blir på helspänn. Jag måste uppbåda hela min viljestyrka för att inte röra vid honom när han är inom räckhåll, men ibland har jag inte klarat av att behärska mig, och då har jag klappat honom lite tafatt på axeln, patetiskt. Att röra vid honom är som elektricitet, som att alla mina sinnen koncentreras till just exakt den delen av mig som rör vid honom.
Nu sitter jag på jobbet efter att ha sovit i fem timmar medan de andra festade i mitt hus, de var fortfarande vakna när jag gick upp för två och en halv timme sedan. Jag lät Isak sova i min säng när jag gått upp, det var väl dumt!? Ja, det var dumt, nu kommer min nybäddade säng och min pjamaströja lukta som honom, och jag fick se honom nästan naken vilket bara gjorde allt ännu ännnu värre.
Jag saknar honom så jag tror jag dör. Jag vet att jag hävdat att sitta fast i "the friend zone" är bättre än att inte ha honom alls, men jag kanske börjar ångra mig. Han är som knark, fast bättre, starkare, som heroin injicerat rakt i hjärtat, ju mer jag får desto mer vill jag ha och abstinensen är inte av denna värld. Så egentligen borde jag gå på någon form av detox, avgiftning, lägga in mig på drogrehab, istället för att fortsätta att injicera doser som är alldeles för små för att göra mig lycklig, men för stora för att jag ska kunna vänja mig av vid honom.
Vad i helvete ska jag ta mig till!? Det finns ju en chans att han kommer vilja ha tillbaka mig, och den är större om jag inte försvinner ur hans liv. Men chansen är ju inte mer än en chans, vilket innebär att det finns en risk för att det jag utsätter mig för nu inte spelar någon som helst roll förutom att det gör allt värre för mig.
hjälp. hjälp. hjälp... (för det här fortsätter att bli värre, värre och det gör ont.)
Ska jag prata med honom? Ska jag ligga med andra? Ska jag hålla mitt gnällande här och bara låtsas att jag är som vanligt och häftig och glad? Ska jag böna och be att han ska ta mig tillbaka? Ska jag ge upp coh försöka gå vidare? Ska jag bryta med honom, försöka vara ytlig bekant istället för vän? Ska jag förföra honom? Ska jag flytta härifrån? Ska jag bryta ihop? Vad fan ska jag ta mig till för att det här ska kännas lättare?
Don't look back into the sun
Mår tillfälligt bättre men känner att
I'm probably going down a bad bad road.
Jeap.
Vi får se. Snart är det sexveckorsutvärdering igen.
Hmh, apropå sex.. It appears att hela världen får ligga
utom jag.
Och Kexet då. En klen tröst. Men ändå.
Jobbar natt igen, fått sockerchock redan och
klockan är bara nästan elva. Dåligt. Har hela natten kvar
men ingen lust att äta. Hur fan ska jag hålla mig vaken.
Idag fick jag mitt första kusinbarn. Fantastiskt det där
med kids. Ett visset hjärta (normal hjärtrytm idag
tackar som frågar) känns ganska obetydligt jämfört med
att det nu finns en ny liten liten människa i vår släkt.
Våren är på väg. Det är jag rätt säker på. Sover numera
med öppet fönster nämligen. Väldigt lite öppet, men öppet
non the less.
Vår är bra, för att värma upp vårt hell hole till hus är
extremt oekonomiskt. Bara tjälen går ur jorden också
så att man kan börja påta lite i trädgården. Egentligen hade
ju rosorna behövt beskäras, men det var så kallt i februari
att jag sket i att göra det. Nu är det nog för sent va?
Är sugen som fasen på nya glasögon, redan faktiskt,
dessa är visserligen schnygga, men inte superspännande
nånstans. Fast ja, Ray Ban är ju alltid Ray Ban.
Jag hade gett ett kungarike för att passa i Wayfarers, så
jä-hä-hä-hääävla schnyggt. sch.. Undrar varför Stupefy
alltid säger "schnapps" när hon pratar om snapps. Börjar
tro att hon faktistk tror att det uttalas så. Vågar inte rätta
henne, hon blir alltid så stött och ledsen när man gör det. Även
om min svenska är rätt superior jämfört med hennes.
Nu är det Scrubs på TV, najs och hemtamt. Vad som inte är
så najs däremot är min förbannade tandvä(?)rk! (E eller Ä, jag
kommer aldrig bli säker på skillnaden där) Visdomständer som
jävlas såklart. Tycker att det känns roligt att trycka på där det
gör ont, liksom trycka ner det svullna irriterade tandköttet mot
tanden under den som jävlas. Smärtan är otroligt trevlig, inte
som nån annan smärta jag nånsin känt. Gör det
mig sjuk i huvet att jag känner så? Tänkte på det och har
alltid känt så. När jag var liten kunde jag sitta i timmar och vicka
alldeles för våldsamt på tänder som var alldeles för olösa för att sedan
dra ut dem. Jag minns mycket tydligt hur kul det känns när det knakar
i senorna och tandroten låssnar. Mumma liksom!
Idag har jag en bra hårdag, det är najs. Särskilt som kexet dök
upp alldeles oannonserat. Han är bra han. En bra vän.
Bråkade med ryssen igår, det var mycket givande. Han är inte en
så bra vän. Kallar alla andra för egocentriska, fast att det nog
enetligen är mest han som är otroligt självupptagen. Äh, vem
är jag att döma andra egentligen. Det är dålig stil.
Eller så är det bara jag som har för höga krav på mina vänner.
Nä, det är inte sant. Man får lov att kräva att ens vänner ska vara
grymma och fantastiska. Det har ju aldrig varit ett problem eftersom
alla jag kallar mina vänner är just det. Så varför skulle jag kompomissa?
Näe, det får va.
Känna mer, tänka mindre, så var det. Känna mer innebär att säga upp
vänskapen med ryssen. Bara så helt enkelt därför att det är för rörigt
och han gör det rörigare, helt enkelt för att jag inte mår bra av att
vara vän med honom. Alls. Han är som dåligt knark. Men så kunde jag
självklart inte säga till stackarn. Men jag fick ju mig en rejäl avhyvling
också, jag är tydligen en dålig mäniska jag. Ja, visst, tyck det då.
Men jag testar en ny grej här. Jag går på känsla. Bara. Gör det som känns
rätt och värt. Därför är jag vän med Kex, därför inte med ryss, därför
gör jag bara bara sånt som jag känner för.
Sen stör jag mig mycket mycket på de där jäkla små små plast tom&jerry-
gubbarna som finns i kexpaketen. Vad ska man med dem till? Jag har massor,
eftersom jag älskar tom&jerrykex, men platsgubbarna! Vafan ska jag göra
med dem!? Jag kan ju inte bara slänga dem!
Oh, mycket mög i mitt huvud idag. Har dessutom funderat på att
ta bort lösenordet på bloggeluringen, inte för att det skulle
förändra nåt, ingen vet väl om att jag har den, men ändå.
Eller så känns det bra att veta att ingen kan se vad jag skriver. Ingen press.
Inte behöva tänka på hur det jag skriver uppfattas av andra. Inte för att det nånsin
var särskilt mycket folk som läste min blogg, inte ens under dess "storhetstid".
Hiho!
Vi får se. Inget händer so far. Imorgon ska jag göra min familj lite glada och
städa badrummet. Det kommer bli fint och bra och det behövs verkligen verkligen.
Allt som allt: Livet är okej.
Just ja, jag måste måste komma ihåg att prata med Adrian också. Jävla tjockskalle
han är! GAH! Jag blir galen galen. Fattar inte hur han kan vara sådär trög och
ignorant (sådär kan jag inte skriva utan lösenord, jajamensan!). OMG liksom!
Gash.
Städa rummet kanske också är nåt man borde göra. Hmh.
Det är också så vidrigt
att jag skäms på riktigt. Byta lakan också. Well well..
Later dude!
I'm probably going down a bad bad road.
Jeap.
Vi får se. Snart är det sexveckorsutvärdering igen.
Hmh, apropå sex.. It appears att hela världen får ligga
utom jag.
Och Kexet då. En klen tröst. Men ändå.
Jobbar natt igen, fått sockerchock redan och
klockan är bara nästan elva. Dåligt. Har hela natten kvar
men ingen lust att äta. Hur fan ska jag hålla mig vaken.
Idag fick jag mitt första kusinbarn. Fantastiskt det där
med kids. Ett visset hjärta (normal hjärtrytm idag
tackar som frågar) känns ganska obetydligt jämfört med
att det nu finns en ny liten liten människa i vår släkt.
Våren är på väg. Det är jag rätt säker på. Sover numera
med öppet fönster nämligen. Väldigt lite öppet, men öppet
non the less.
Vår är bra, för att värma upp vårt hell hole till hus är
extremt oekonomiskt. Bara tjälen går ur jorden också
så att man kan börja påta lite i trädgården. Egentligen hade
ju rosorna behövt beskäras, men det var så kallt i februari
att jag sket i att göra det. Nu är det nog för sent va?
Är sugen som fasen på nya glasögon, redan faktiskt,
dessa är visserligen schnygga, men inte superspännande
nånstans. Fast ja, Ray Ban är ju alltid Ray Ban.
Jag hade gett ett kungarike för att passa i Wayfarers, så
jä-hä-hä-hääävla schnyggt. sch.. Undrar varför Stupefy
alltid säger "schnapps" när hon pratar om snapps. Börjar
tro att hon faktistk tror att det uttalas så. Vågar inte rätta
henne, hon blir alltid så stött och ledsen när man gör det. Även
om min svenska är rätt superior jämfört med hennes.
Nu är det Scrubs på TV, najs och hemtamt. Vad som inte är
så najs däremot är min förbannade tandvä(?)rk! (E eller Ä, jag
kommer aldrig bli säker på skillnaden där) Visdomständer som
jävlas såklart. Tycker att det känns roligt att trycka på där det
gör ont, liksom trycka ner det svullna irriterade tandköttet mot
tanden under den som jävlas. Smärtan är otroligt trevlig, inte
som nån annan smärta jag nånsin känt. Gör det
mig sjuk i huvet att jag känner så? Tänkte på det och har
alltid känt så. När jag var liten kunde jag sitta i timmar och vicka
alldeles för våldsamt på tänder som var alldeles för olösa för att sedan
dra ut dem. Jag minns mycket tydligt hur kul det känns när det knakar
i senorna och tandroten låssnar. Mumma liksom!
Idag har jag en bra hårdag, det är najs. Särskilt som kexet dök
upp alldeles oannonserat. Han är bra han. En bra vän.
Bråkade med ryssen igår, det var mycket givande. Han är inte en
så bra vän. Kallar alla andra för egocentriska, fast att det nog
enetligen är mest han som är otroligt självupptagen. Äh, vem
är jag att döma andra egentligen. Det är dålig stil.
Eller så är det bara jag som har för höga krav på mina vänner.
Nä, det är inte sant. Man får lov att kräva att ens vänner ska vara
grymma och fantastiska. Det har ju aldrig varit ett problem eftersom
alla jag kallar mina vänner är just det. Så varför skulle jag kompomissa?
Näe, det får va.
Känna mer, tänka mindre, så var det. Känna mer innebär att säga upp
vänskapen med ryssen. Bara så helt enkelt därför att det är för rörigt
och han gör det rörigare, helt enkelt för att jag inte mår bra av att
vara vän med honom. Alls. Han är som dåligt knark. Men så kunde jag
självklart inte säga till stackarn. Men jag fick ju mig en rejäl avhyvling
också, jag är tydligen en dålig mäniska jag. Ja, visst, tyck det då.
Men jag testar en ny grej här. Jag går på känsla. Bara. Gör det som känns
rätt och värt. Därför är jag vän med Kex, därför inte med ryss, därför
gör jag bara bara sånt som jag känner för.
Sen stör jag mig mycket mycket på de där jäkla små små plast tom&jerry-
gubbarna som finns i kexpaketen. Vad ska man med dem till? Jag har massor,
eftersom jag älskar tom&jerrykex, men platsgubbarna! Vafan ska jag göra
med dem!? Jag kan ju inte bara slänga dem!
Oh, mycket mög i mitt huvud idag. Har dessutom funderat på att
ta bort lösenordet på bloggeluringen, inte för att det skulle
förändra nåt, ingen vet väl om att jag har den, men ändå.
Eller så känns det bra att veta att ingen kan se vad jag skriver. Ingen press.
Inte behöva tänka på hur det jag skriver uppfattas av andra. Inte för att det nånsin
var särskilt mycket folk som läste min blogg, inte ens under dess "storhetstid".
Hiho!
Vi får se. Inget händer so far. Imorgon ska jag göra min familj lite glada och
städa badrummet. Det kommer bli fint och bra och det behövs verkligen verkligen.
Allt som allt: Livet är okej.
Just ja, jag måste måste komma ihåg att prata med Adrian också. Jävla tjockskalle
han är! GAH! Jag blir galen galen. Fattar inte hur han kan vara sådär trög och
ignorant (sådär kan jag inte skriva utan lösenord, jajamensan!). OMG liksom!
Gash.
Städa rummet kanske också är nåt man borde göra. Hmh.
Det är också så vidrigt
att jag skäms på riktigt. Byta lakan också. Well well..
Later dude!
You´re the only way to me
Hur irriterande är det inte att jag vet att jag har rätt?
Jag vet exakt vad jag vill och hur rätt det är.
Vad kan jag göra åt det?
Inget, inget alls, förutom att lyssna på Snow Patrol och vara vaken hela natten,
vilket inte är fy skam egentligen, utan snarare melankoliskt på ett väldigt fint sätt.
Jag vet exakt vad jag vill och hur rätt det är.
Vad kan jag göra åt det?
Inget, inget alls, förutom att lyssna på Snow Patrol och vara vaken hela natten,
vilket inte är fy skam egentligen, utan snarare melankoliskt på ett väldigt fint sätt.
Vad fan är ett år!?
Vad fan ger ett år!?
"Om ett år lever du säkert" sa läkaren. Betryggande? Inte så värst..
Är det meningen att jag ska vara så pass vuxen om ett år att jag
ska kunna klara mig själv, vara självständig och stark?
Hannas mamma sa att hon blev vuxen först när hennes föräldrar dog och
jag har ingen alls lust att bli vuxen. A l l s .
Jag tycker om att mitt största bekymmer i livet är min tonårsliga hjärtesorg
och hur jag ska komma in på utbildningen jag vill gå.
Lär mig att uppskatta hur enkelt livet är för mig just nu. Trots allt.
Det blir värre. Men inte om ett år, säkert, sen vet man aldrig.
"Om ett år lever du säkert" sa läkaren. Betryggande? Inte så värst..
Är det meningen att jag ska vara så pass vuxen om ett år att jag
ska kunna klara mig själv, vara självständig och stark?
Hannas mamma sa att hon blev vuxen först när hennes föräldrar dog och
jag har ingen alls lust att bli vuxen. A l l s .
Jag tycker om att mitt största bekymmer i livet är min tonårsliga hjärtesorg
och hur jag ska komma in på utbildningen jag vill gå.
Lär mig att uppskatta hur enkelt livet är för mig just nu. Trots allt.
Det blir värre. Men inte om ett år, säkert, sen vet man aldrig.
Det är inte vi, de otrogna, som får de lyckaliga sluten
De otrogna är de vidriga. Dem man får smutskasta, de som är de onda, själviska, psykopatiska och genomruttna människorna.
De ortogna är de som står ensamma, hånade och utblottade i slutet av varje romantisk komedi, för de otrogna blir det aldrig något lyckligt slut.
Huvudpersonen som genom filmen skaffat sig en ny identitet och blivit starkare går aldrig tillbaka till sin otrogna flickvän igen. Han skrattar och vänder henne ryggen när hon står där i regnet (gärna på en hög bro eller i en folkmassa så att alla hör när hon gör bort sig) och skriker att hon ångrar sig.
Åskådarna skrattar också, för inte kan hon ångra sig på riktigt, hon är ju bara en manipulativ liten slampa den där! Det spelar ingen roll vad hon säger eller gör, för dömd är dömd och det är så enkelt och skönt att dömma alla andra. Lätt att sätta sig på höga hästar, lätt att veta att man är bättre än den där slampan, att man själv aldrig skulle göra några misstag.
Det är lätt att tro att man är en ängel tills man blir överbevisad av självaste verkligheten. Lätt att tro att man har full koll på läget tills sekunden då man glömmer bort att vara på sin vakt, att tänka. Svårt att försöka omdefiniera sin egen person, eftersom man definierar sig själv utifrån sina handlingar, inte tankar. Personen jag var förut hade beskrivit personen jag blivit utirfån hur jag handlat som svag, självisk, manipulativ och ännu mer svag. Personen jag är nu hade beskrivit personen jag var förut som naiv, oskuldsfull och dömande och ännu mer naiv. Kanske är jag allt det där... Eller så är jag för hård mot mig själv. Ibland, när jag har en bra dag, så tror jag det. För på nåt sätt är jag ju samma. Kanske till och med lite mer erfaren, klokare.
Var börjar man?
Ibland är livet bara sådär omvälvande. Jag vet inte alls hur jag ska förklara så att jag fattar, men det känns som att dansa. Istället för att ta kliv fram och bakåt, så går jag åt sidorna, skuttar, hoppar, försöker framåt men dras bakåt och hamnar åt sidan. Sidohoppen innebär förändring, inte förbättring, inte försämring, inte nånting egentligen, förutom nya tankar att distrahera sig med.
Jag mår bra av att få ner detta här, att konkretisera gör mig mindre vimsig.
Därför, exempel:
- Att bestämma sig för att göra slut med en vän som man behövt som substitut och klängt på en tid är att ta ett hopp åt sidan
- Att hångla med en fransman och skälla ut honom för att han inte kysser som kexet, sådär som jag vill bil kysst, är ett riktigt patetiskt kliv åt sidan
- Att prata i telefon med självaste kexet i 2,5 timmar är som att skutta långt långt (likt en nyfödd vampyr) åt sidan
- Att må så dåligt att det knappt känns värt det men tycka att det inte gör så mycket -man är ju van- är att smyga sig åt sidan
- Att få tillbaka hjärtklappningen och somna om-problemen är att ramla åt sidan
Sådär är det, hela tiden. Åt sidan, ibland lite fram, ibland tillbaka, ofta ofta åt sidan. Jag är glad att jag har den här frizonen, där jag kan låta alla mina mest patetiska tankar få ta all den plats de är så arga för att de inte får i min hjärna hela hela tiden. tack för det cyberspace.
