a.sfalt

De otrogna är de vidriga. Dem man får smutskasta, de som är de onda, själviska, psykopatiska och genomruttna människorna.

De ortogna är de som står ensamma, hånade och utblottade i slutet av varje romantisk komedi, för de otrogna blir det aldrig något lyckligt slut.

Huvudpersonen som genom filmen skaffat sig en ny identitet och blivit starkare går aldrig tillbaka till sin otrogna flickvän igen. Han skrattar och vänder henne ryggen när hon står där i regnet (gärna på en hög bro eller i en folkmassa så att alla hör när hon gör bort sig) och skriker att hon ångrar sig.

Åskådarna skrattar också, för inte kan hon ångra sig på riktigt, hon är ju bara en manipulativ liten slampa den där! Det spelar ingen roll vad hon säger eller gör, för dömd är dömd och det är så enkelt och skönt att dömma alla andra. Lätt att sätta sig på höga hästar, lätt att veta att man är bättre än den där slampan, att man själv aldrig skulle göra några misstag.

Det är lätt att tro att man är en ängel tills man blir överbevisad av självaste verkligheten. Lätt att tro att man har full koll på läget tills sekunden då man glömmer bort att vara på sin vakt, att tänka. Svårt att försöka omdefiniera sin egen person, eftersom man definierar sig själv utifrån sina handlingar, inte tankar. Personen jag var förut hade beskrivit personen jag blivit utirfån hur jag handlat som svag, självisk, manipulativ och ännu mer svag. Personen jag är nu hade beskrivit personen jag var förut som naiv, oskuldsfull och dömande och ännu mer naiv. Kanske är jag allt det där... Eller så är jag för hård mot mig själv. Ibland, när jag har en bra dag, så tror jag det. För på nåt sätt är jag ju samma. Kanske till och med lite mer erfaren, klokare.