a.sfalt

Mig...

Och jag tror att felet utgår från fantasi. Inte så att jag har för mycket, eller för lite fantasi, utan bara Fel. Som att jag har svårt att skilja på verklighet och fantasi, att jag själv tror på allt jag tänker, hur fånigt det än är.  Jag kan inbilla mig till exempel att jag inte tycker om mina vänner, eller att jag är emo, eller att Jag är med i Scrubs. Ni ser, det kan bli hur absurbt som helst. (Och nej, inte som i dagdrömmeri, det är för svårt att förklara, men jag skriver mest till mig själv, så det gör nog inte så mycket..)
        Jag misstänker att det är just det här som är problemet för halva min släkt, eller ja, de som ärvt Den genen (det har jag, och det är jävligt dåligt). Jag antar att det är så de klarar sig genom livet utan att bryta ihop, de lever liksom inte i samma verklighet som vi andra (om nu någon gör det, vill säga), inte efter samma normer, eftersom vi i vår släkt själva har en tendens att betsämma exakt vad som är rätt och fel, och besluten tenderar ofta att inte bli medt objektiva. Jag hatar dem, och jag ska stå emot.