a.sfalt

Jag minns inte var, men kanske var det i just denna bloggen, jag skrev att jag baskemej skulle sluta bry mig om allt, inte bry mig om nåt alls. Det var ett tag sen jag skrev det, och jag kan fortfarande inte inte-bry mig.

Jag önskar att jag inte var så dömande, att jag lät folk se ut som de ville, för herregud, inte kan det vara normalt att inte klara av en i övrigt trevlig människa bara för att personen i fråga har überfula kläder. Eller det faktum att jag kom på mig själv med att tycka mycket mindre om en klasskamrat som jag inte träffat på hela sommarlovet, bara för att han gått upp lite (synbart, men ändå lite) i vikt över sommaren!

Jo, visst skäms jag över mig själv. Och hade jag själv varit en übermänniska, smal, snygg, smart och socialt överbegåvad, så hade mina tankar på något vis legitimerats, för lite får man se ner på dem som är sämre, lite, hemskt lite, för man är fortfarande socialist. Eller äh, det där blev fel, vad jag menar är alltså: Jag har fan ingen rätt att klaga, för vem har gått upp två kilo sen i början av sommaren om inte just Jag!?

Det hade också varit skönt att slippa vara vegetarian. För oh, fan, jag saknar att grilla och varmkorv och köttbullar, och kyckling och biffar och att aldrig behöva vara till besvär. Jag är alltid till besvär med mina jävla krav. Det känns så dumt, och jag önskar att jag hade brytt mig mindre, att jag hade kunnat slå bort tanken på att det jag äter faktistk är döda djur, men jag tror inte jag kan det. Det har nog växt in i mig, tanken, det är en del av mig nu..

Jag måste skärpa mig, verkligen. Skärp dig!