a.sfalt

Jag vet att jag inte ska blogga när jag inte är glad för då blir allt jag skriver patetiskt dravel och sen ser ni alla ner på mig nästan lika mycket som jag gör. Men man skulle väl kunna sammanfatta dagens känslor som att jag känner mig som en väldigt löjlig envis barnunge, och jag vet om det, men jag kan inte sluta hur mycket jag än vill. Inget duger åt mig, inget kommer göra mig till mig och glad. Jag är bara så fruktansvärt patetisk idag. Det är lustigt faktistk, att jag vet om hur jag beter mig och vad jag gör, jag vet att jag inte borde göra det men jag kan inte låta bli. Jag kan inte sluta för jag vet inte hur man gör.  (Kanske om jag visste varför?)

---

Jag tänker hoppas att allt blir bra när Isak kommer hem, att min enorma rastlöshet släpper och att jag bilr som vanligt och möjligtvis skriver nåt trevligare här eller helt låter blir. Det är ju lustigt det där, att vetskapen om att ala människor i hela världen kan läsa om hur fruktansvärt patetisk jag är gör mig på mycket mindre dåligt humör. Hejdå.