Eko?
Har jag blivit lite sämre på att hantera att vara mol alena månne? Jag tror det, och det är nog inte bra.
Själarannsakan inleds!
"Dä va re värsta ja vari mä om!"
säger Jennie, hela tiden, hon är nog en smula upprörd, hihi! Ja se näset-barn, de tar ett tag att vänja sig vid. moahahah!
wejo
Jag är lite glad idag, Jennie är värsta tuff och umgås med min Isak, och min fader har köpt en bok som heter "Konsten att vara snäll", så jag känner att det går framåt, uppåt idag!
Vah?
And everyone's looking for relief.
Bippidiii, Fall Out Boy får min hjärna att arbeta lite snabbare, men ändå blir det inget vettigare än så här små små funderingar.
Guilty, guilty, guilty!
"Förväntningar suger"
Resfeber
Gonatt Malmö, du är det vackraste som finns (och jag kommer snart hem igen).
Men inte ens jag vill nog gå barfota på Stockholm Central, nej, skor på, så får det bli.
Upp eller Ner-datering?
Som vanligt, lyckas jag inte så bra med konststycket att vara ensam hemma ensam, utan det är först nu, natten till Fredag, som jag är helt alena. Det är skönt, jag har massor att fundera över. Dessutom får jag knarka mina hubba-bubba tuggummin som Isak tycker luktar gammal olivolja (det gör de inte), vilket gör honom hemskt illa till mods (nostalgisk, haha?). Jag tänker itne diska, inte laga mat, jag tänker äta choklad och sitta vid datorn, försöka komma igång med den förbannade Harry Potter-boken, men det vill sig inte, har fortfarande inte ens läst hundra sidor. Dåligt. Imorgon är det kalas hos Ryss, och jag får bara komma om jag är jättefull (han älskar mig verkligen, den där Ryss), så, imorgon ska jag och martin supa oss fulla på isländsk sprit, det har han lovat. Dessutom får man träffa massa folk man vill träffa som man inte träffat på jättelänge, eller hört av eller kontaktat på andra sätt. Fuck, jag vill inte vara full. Jag säger så jäval mycket dumt då. blä. MEn varsågoda, detta var min allra vackraste uppdatering eller så (kom ihåg att jag är lite avslagen, inte van att blogga mera ju!)
Framtiden, mina vänner, framtiden!
Jag blev så glad idag. På väg hem från jobbet, halv fem, när jag gick över den vanligtvis så tomma Katrinetorpska gårdsplanen. Idag, däremot, var gårdsplanen fylld av råddare (Scenarbetare Reds. anm) och mina trädgårdsmästarkollegor som sprang som yra höns i uppståndelsen. Idag ska det nämligen vara Allsång På Katrinetorp, och celebriteter som självaste Christer Björkman kommer dit! Jag gick över gårdsplanen, och basen som tidigare bara vibrerat lite i golvet i min barack, dundrade nu in i mina öron.
Soundcheck
Uppe på scenen sjöng den 50 kvinn starka kören "Gabriellas sång", och jag bara log. Förlåt, men jag älskar Helén Sjöholm.
Jag blev så glad, och Dennis såg så mogen ut där han stod och pratade viktigheter med "en av vännerna", och jag kände mig stolt. Stolt, inte över något, eller någon, utan bara stolt.
Stolt.
Äh, det gör inget.
(Jag undrar lite, lite, varför jag känner mig så uppgiven hela tiden. Ja, uppgiven. Inte ledsen eller modfälld eller som i dåligt, bara uppgiven.)
Den nya killen på jobbet inledde en konversation med mig idag, han var väldigt trevlig och lätt att prata med, jag som vanligtvis dödar med ett "ja" eller "hmmm" när okända människor försöker prata med mig var ganska glad och babblig. Jag kände mig duktig faktiskt, som en någorlunda socialt begåvad människa. Kanske berodde mina skills på att jag suttit tyst och ensam och ritat i sju timmar (jag älskar mitt jobb!). Dessvärre har jag stulit kakor av min kollega, jo, det är sant, ur ett skåp där jag visste att de var, och ätit upp. Mår lite dåligt, känner mig lite (ganska?) tjock, men det löser sig, det löser jag. Kanske, eller?
När jag blir stor ska jag bli...
Till exempel nu.
Inatt kände jag för första gången (på riktigt) lite ångest över hur fan mitt liv ska bli. Jag vet inte vad jag vill jobba med, och har insett att jag inte kommer klara av att ägna mig åt något jag inte tycker är roligt. Jag vill vara lyckligt kär alltid, inte ha jobbiga ungar eller vara arbetslös. Kanske är det mest kärleken som är viktig. Och det är ju något som mina föräldrar inte har. Jag vill inte, när den tiden kommer, se tillbaka på mitt liv och inse att jag gjorde fel, för är inte livet för kort för att kastas bort på en skitstövel?
Intresseklubben, annotera!
Det finns (?)en anledning.
Jag tänkte först att jag skulle döda fler än vad 91:an hade gjort, alltså 218. För när han berättade att han dödat 218 stycken var hans röst så fruktansvärt självgod. Så, jag dödade 218 stycken. Det gick hemskt snabbt. Sedan tänkte jag att 300 lät rimligt att hinna med, så då dödade jag 28 stycken till. Sedan fortsatte jag av bara farten, tills det blev frukostrast, då hade jag dödat 486 stycken. Efter frukostrasten var jag full av energi och självförtroende, så jag tänkte att 1000 stycken, det måste jag väl klara? Eller, ännu hellre 1001, eftersom jag har nåt speciellt för palindromer. Så, efter en timmes tid ungefär hade jag dödat 1001 stycken, men det låg fortfarande en massa levande sniglar överallt, så jag dödade dem med. Kom på att nästa palindrom inte kommer förrän 1111, så jag fick gno på. Och när jag dödat 1111 sniglar tänbkte jag gå tillbaka, det var tid att putsa rosor, men på tillbakavägen hitade jag alltså en massa fler, och så blev allt bajs.
Det är konstigt, för på något perverst (i ordets rätta bemärkelse, inte som i snusk) vis blir jag hemskt nöjd och glad av att döda sniglar. Det känns som att göra upp med min barndom, denna hemska tid fylld av panik och gråt, framkallat av dessa ryggradslösingar.
Detta var hemskt ointressant, fast roligt, för jag har mina nya ridhandskar på mig, som jag ska ha på Island! :D
Längs hörnen...
jag är ju jättelycklig! =D
Och jo, förresten! Jag har kommit till det stadiet nu att jag inte längre bryr mig om att folk tittar konstigt på mig när jag pratar med mig själv och mina kronärtskockor.
Det är ju roligt att retardera!
Jag anar dock att mitt jobb förvrider mina sinnen, gör mig lite galen. Men man får nog lov att bli lite konstig av att prata med sig själv hela dagarna. Jag har börjat fantisera ihop grejer, får för mig saker, har blivit en smula paranoid, börjat få svårt att se skillnad på vreklighet och fantasi..
Jag misstänker även att detta är en aktivt bidragande faktor till att Mikas Relax, take it easy är vad som spelas i winamp för tillfället. Jag är ack så oförutsägbar.
Jag väntar med spänning på fortsättningen, vi får se hur pass mycket känslomässigt vrak jag är efter tre veckor till med det här jobbet.
