När jag blir stor ska jag bli...
Ibland tycker jag hemskt mycket om mina föräldrar, ibland hatar jag dem, och ibland tycker jag bara synd om dem.
Till exempel nu.
Inatt kände jag för första gången (på riktigt) lite ångest över hur fan mitt liv ska bli. Jag vet inte vad jag vill jobba med, och har insett att jag inte kommer klara av att ägna mig åt något jag inte tycker är roligt. Jag vill vara lyckligt kär alltid, inte ha jobbiga ungar eller vara arbetslös. Kanske är det mest kärleken som är viktig. Och det är ju något som mina föräldrar inte har. Jag vill inte, när den tiden kommer, se tillbaka på mitt liv och inse att jag gjorde fel, för är inte livet för kort för att kastas bort på en skitstövel?
Till exempel nu.
Inatt kände jag för första gången (på riktigt) lite ångest över hur fan mitt liv ska bli. Jag vet inte vad jag vill jobba med, och har insett att jag inte kommer klara av att ägna mig åt något jag inte tycker är roligt. Jag vill vara lyckligt kär alltid, inte ha jobbiga ungar eller vara arbetslös. Kanske är det mest kärleken som är viktig. Och det är ju något som mina föräldrar inte har. Jag vill inte, när den tiden kommer, se tillbaka på mitt liv och inse att jag gjorde fel, för är inte livet för kort för att kastas bort på en skitstövel?
Kommentarer
Trackback
