Äh, det gör inget.
(Jag undrar lite, lite, varför jag känner mig så uppgiven hela tiden. Ja, uppgiven. Inte ledsen eller modfälld eller som i dåligt, bara uppgiven.)
Den nya killen på jobbet inledde en konversation med mig idag, han var väldigt trevlig och lätt att prata med, jag som vanligtvis dödar med ett "ja" eller "hmmm" när okända människor försöker prata med mig var ganska glad och babblig. Jag kände mig duktig faktiskt, som en någorlunda socialt begåvad människa. Kanske berodde mina skills på att jag suttit tyst och ensam och ritat i sju timmar (jag älskar mitt jobb!). Dessvärre har jag stulit kakor av min kollega, jo, det är sant, ur ett skåp där jag visste att de var, och ätit upp. Mår lite dåligt, känner mig lite (ganska?) tjock, men det löser sig, det löser jag. Kanske, eller?
Uppgivenhet löses bäst med kakor, sägs det. Att det är en lögn är väl en annan femma.
