a.sfalt

Nu har jag pratat med henne, om i Lördags när de slogs, och om Framtiden (trots att jag av erfarenhet vet att hennes ord är tomma, jag vet att jag kommer ha det så här tills jag lämnar dem båda av egen kraft). Jag var duktig, för jag var väldigt klar och tydlig med mina åsikter, och att det är henne jag ska bo med, inte honom, han som jag i mina mörkaste stunder faktistk föraktar.

Och jag vet inte varför jag berättar det här för dig, men jag antar att det hjälper mig. Jag tror att min beslutsamhet kanske hjälpte henne lite ockå. Och jag känner mig också redo, eller nä, inte redo, det blir man nog aldrig, men det känns okej, helt okej att faktiskt flytta.

Ibland vill jag bara gråta, skrika och slå dem bägge två, men jag gör det inte, för nu är det Jag som måste vara stark, hålla masken och låtsas att jag mår bra. Men det gör jag nog inte, hur kan man göra det när man bor i ett dårhus. Vem fan har föräldrar som faktiskt slåss?

Jag brukar inbilla mig, och tro, att jag har det bra, att det jag lever med inte är något jämfört med hur många andra har det. Men idag har jag en sån dag när jag tycker synd om mig själv, så det gör jag. Vet inte vad jag känner längre, jag trodde det var likgiltighet, men det är nog något annat, jag önskar jag visste vad bara. För om jag hade känt likgiltighet inför "det här" (den bästa beskrivningen jag kan ge här) hade jag inte varit ett dugg bättre än honom.  

Hur hanterar man sånt här? Jag vet inte, men jag orkar nog snart inte längre ens försöka, och vad ska jag göra då!?