en oväntad vändning kanske?
Sådärja, nu har jag duschat och jag känner mig ren och fräsch. Och glad. För mamma har lovat att betala en ny cykel till mig. Och så kom jag på en grej, att jag faktiskt själv kan påverka hur jag mår. Därför ska jag från och med nu försöka göra det, till det bättre såklart!.
Från och med nu:
*Får jag INTE lov att tänka "usch, jag är så tjock", för faktiskt, mej veterligen är det få som faktiskt tycker att jag ÄR tjock.
*Får jag INTE lov att över huvud taget bedöma mitt eget utseende.
*Får jag INTE lov att dissa min intelligens.
*Måste jag tänka bra tankar om mig själv VARJE dag.
(untantaget är när det enligt jantelagen krävs att man klankar ner på sig sjävl. tack så mycket.)
Och så måste jag komma ihåg att tänka på hur jäkla bra humor jag har, den klår fan ingen. Så, nu vann jag igen.
Jag är bra. (blir stark?)
När jag hatar denna dagen..
Så, vaknade precis upp ur en underlig feber-sömn. Mitt huvud har varit som min ryggfinne (Warning, highly explosive!) hela eftermiddagen, men smärtan eskalerade när jag kom hem, och jag Hatar att ha ont.
Iallafall, idag var en sån dag när jag bara inte orkade ta plats, jag orkade liksom inte göra mig hörd, och jag hatade alla pubertala tonåringar (a.k.a mina vänner) som sprang runt och var glada och fnissiga. Sakerna de skrattade åt var inte ett dugg roliga och jag ville bara vara ifred.
Och just det! Eftersom det verkar vara en internationell angelägenhet bestämde jag mig för att kungöra det här också, ifall nån liten stackare lyckats gå miste om den fantastiska storyn (märk min sarkasm angående hela grejen):
JA, UNDER PLÅSTRET PÅ MIN RYGG HAR JAG EN FINNE SOM ISAK KLÄMDE FÖR ATT DEN VAR VIDRIG, GUL OCH FUL. TACK FÖR MIG, JAG ÄR ETT ÄCKEL..
Iallafall, idag var en sån dag när jag bara inte orkade ta plats, jag orkade liksom inte göra mig hörd, och jag hatade alla pubertala tonåringar (a.k.a mina vänner) som sprang runt och var glada och fnissiga. Sakerna de skrattade åt var inte ett dugg roliga och jag ville bara vara ifred.
Och just det! Eftersom det verkar vara en internationell angelägenhet bestämde jag mig för att kungöra det här också, ifall nån liten stackare lyckats gå miste om den fantastiska storyn (märk min sarkasm angående hela grejen):
JA, UNDER PLÅSTRET PÅ MIN RYGG HAR JAG EN FINNE SOM ISAK KLÄMDE FÖR ATT DEN VAR VIDRIG, GUL OCH FUL. TACK FÖR MIG, JAG ÄR ETT ÄCKEL..
När jag hatar alla andra..
I tried to tell you before I left
But I was screaming under my breath
You are the only thing that makes sense..
But I was screaming under my breath
You are the only thing that makes sense..
Science fiction & Familien
Jag vet nu, vet varför jag är så lugn. Det är för att jag skriker, slåss och gråter på nätterna. Usch, jag har så otäcka drömmar hela tiden..
..som att vara beväpnad
Jag är så glad att jag börjar bli mig själv. Lat, dryg och kanske noncharlant. Jag tycker om mig själv när det är sån jag är. Och särskilt idag känner jag mig lugn. Inte stressad, inte överdrivet varken glad eller ledsen, bara lugn. Allt viktigt kan liksom få vänta till imorgon, för just idag bryr jag mig inte så mycket, och jag tänker bara njuta av lugnet.
(Stark igen kanske?)
(Stark igen kanske?)
Min amatörpsykologiska utverdering av:
Mig...
Och jag tror att felet utgår från fantasi. Inte så att jag har för mycket, eller för lite fantasi, utan bara Fel. Som att jag har svårt att skilja på verklighet och fantasi, att jag själv tror på allt jag tänker, hur fånigt det än är. Jag kan inbilla mig till exempel att jag inte tycker om mina vänner, eller att jag är emo, eller att Jag är med i Scrubs. Ni ser, det kan bli hur absurbt som helst. (Och nej, inte som i dagdrömmeri, det är för svårt att förklara, men jag skriver mest till mig själv, så det gör nog inte så mycket..)
Jag misstänker att det är just det här som är problemet för halva min släkt, eller ja, de som ärvt Den genen (det har jag, och det är jävligt dåligt). Jag antar att det är så de klarar sig genom livet utan att bryta ihop, de lever liksom inte i samma verklighet som vi andra (om nu någon gör det, vill säga), inte efter samma normer, eftersom vi i vår släkt själva har en tendens att betsämma exakt vad som är rätt och fel, och besluten tenderar ofta att inte bli medt objektiva. Jag hatar dem, och jag ska stå emot.
Och jag tror att felet utgår från fantasi. Inte så att jag har för mycket, eller för lite fantasi, utan bara Fel. Som att jag har svårt att skilja på verklighet och fantasi, att jag själv tror på allt jag tänker, hur fånigt det än är. Jag kan inbilla mig till exempel att jag inte tycker om mina vänner, eller att jag är emo, eller att Jag är med i Scrubs. Ni ser, det kan bli hur absurbt som helst. (Och nej, inte som i dagdrömmeri, det är för svårt att förklara, men jag skriver mest till mig själv, så det gör nog inte så mycket..)
Jag misstänker att det är just det här som är problemet för halva min släkt, eller ja, de som ärvt Den genen (det har jag, och det är jävligt dåligt). Jag antar att det är så de klarar sig genom livet utan att bryta ihop, de lever liksom inte i samma verklighet som vi andra (om nu någon gör det, vill säga), inte efter samma normer, eftersom vi i vår släkt själva har en tendens att betsämma exakt vad som är rätt och fel, och besluten tenderar ofta att inte bli medt objektiva. Jag hatar dem, och jag ska stå emot.
Fast jag har hemskt ont i ryggen iallafall
Jag är så trött. Skönt trött, som i att jag gjort allt jag bestämde mig för att göra i morse, precis innan jag gick upp och tänkte att "fy fan, detta blir en lång dag", det blev en lång dag. Men jag höll allt jag lovade. Det har aldrig hänt förut, karaktärsdanande, indeed. Dessutom är jag ganska glad.
(Tack och förlåt)
(Tack och förlåt)
a. - kommersiell fjortis oh yeah!
hanna säger:
hett namn
a. säger:
What else is there!?
hanna säger:
var det en retorisk fråga?
a. säger:
japp
a. säger:
haha
hanna säger:
hah
Min baby, hon har humnor hon! Hahaha.. Åh, söndagar is the shit (O.B.S. ej ironisk!)
Baby if you strip you can get a tip..
Jag vill skriva, jag vill verkligen. (...) Men om jag skriver är jag rädd att det blir för personligt. Det ÄR i och för sig redan alldeles för personligt, det här jag skriver om ibland. Mina päron skulle antagligen strypa mig (och sedan, såklart, varann) väldigt långsamt om de lyckades hitta min blogg. Jag har ju här framställt dem som en liten smula patetiska, så kanske hade de fått av sig nån av sina skygglappar om de sett vad jag faktiskt tycker. Äh, det var inte ens det jag ville ha sagt.
jag och Isak hade en intressant meningsskiljaktighet (damn it, I nailed that word, oh yeah!) angående musik. Jag får inte vara indie längre, så jag får väl hitta nån ny genre att klämma in mig i, eller så skiter jag i det, jag kan ju försöka, right?
I alla fall, slutsatsen och det jag ville komma till var min dagens låt. Jag har klurat länge, och kommit fram till att det inte kan vara på någon annan (rent textmässigt) än:
The Way I Are - Timbaland
(..'cause I like you just the way you are)
jag och Isak hade en intressant meningsskiljaktighet (damn it, I nailed that word, oh yeah!) angående musik. Jag får inte vara indie längre, så jag får väl hitta nån ny genre att klämma in mig i, eller så skiter jag i det, jag kan ju försöka, right?
I alla fall, slutsatsen och det jag ville komma till var min dagens låt. Jag har klurat länge, och kommit fram till att det inte kan vara på någon annan (rent textmässigt) än:
The Way I Are - Timbaland
(..'cause I like you just the way you are)
Blir stark igen?
Hm, kvaliteten på mitt senaste inlägg är något man kan diskutera, och jag ber om ursäkt för det.
Jag har kommit på nu.. En massa.. Svammel, mest för att jag ska minnas själv, liten kryptisk notering till mig själv alltså.
Idag var en bra dag, och jag gör framsteg i min inte-döma-någon-tränning, faktisktt. Och jag är glad, glad men inte lycklig. Förlåt, jag önskar att jag var det, men det är för mycket just nu, alldeles för mycket som inte är bra, som inte går min väg alls. Jag har mina vänner, som jag älskar (jag gör, kände det idag, jag älskar er allihop!) och min Isak (som jag också älskar). Sen har jag liksom inget annat. Jag hade kunnat gnälla, men det uppskattas inte, och jag orkar inte, snart orkar jag inte tycka synd om mig själv mera. Blir stark.
För jag är trött på att vara svag, att inte klara minsta lilla motgång. Och när man är lycklig, då ska man väl klara av att ens vänner vill äta Chinabox, man ska inte bli gråtfärdig över att det finns en enda människa som faktistk tycker illa om en, och man ska klara av att man inte är lika smart som ens fader önskade att man var, man ska inte skämmas. När man är lycklig, då skäms man inte över sig själv.
Slut. (gnällde jag nu, iallafall? Förlåt då..)
Jag har kommit på nu.. En massa.. Svammel, mest för att jag ska minnas själv, liten kryptisk notering till mig själv alltså.
Idag var en bra dag, och jag gör framsteg i min inte-döma-någon-tränning, faktisktt. Och jag är glad, glad men inte lycklig. Förlåt, jag önskar att jag var det, men det är för mycket just nu, alldeles för mycket som inte är bra, som inte går min väg alls. Jag har mina vänner, som jag älskar (jag gör, kände det idag, jag älskar er allihop!) och min Isak (som jag också älskar). Sen har jag liksom inget annat. Jag hade kunnat gnälla, men det uppskattas inte, och jag orkar inte, snart orkar jag inte tycka synd om mig själv mera. Blir stark.
För jag är trött på att vara svag, att inte klara minsta lilla motgång. Och när man är lycklig, då ska man väl klara av att ens vänner vill äta Chinabox, man ska inte bli gråtfärdig över att det finns en enda människa som faktistk tycker illa om en, och man ska klara av att man inte är lika smart som ens fader önskade att man var, man ska inte skämmas. När man är lycklig, då skäms man inte över sig själv.
Slut. (gnällde jag nu, iallafall? Förlåt då..)
muuuuuuuurmeldjur!
jag ser snart inte datorskärmen för alla bananflugor, snart dax att tömma papperskorgen. kanske är det den som luktar så himla mkt fotsvett, hoppas inte det kommer från mig iaf. haha.
Om jag bara slapp bry mig lite
Jag minns inte var, men kanske var det i just denna bloggen, jag skrev att jag baskemej skulle sluta bry mig om allt, inte bry mig om nåt alls. Det var ett tag sen jag skrev det, och jag kan fortfarande inte inte-bry mig.
Jag önskar att jag inte var så dömande, att jag lät folk se ut som de ville, för herregud, inte kan det vara normalt att inte klara av en i övrigt trevlig människa bara för att personen i fråga har überfula kläder. Eller det faktum att jag kom på mig själv med att tycka mycket mindre om en klasskamrat som jag inte träffat på hela sommarlovet, bara för att han gått upp lite (synbart, men ändå lite) i vikt över sommaren!
Jo, visst skäms jag över mig själv. Och hade jag själv varit en übermänniska, smal, snygg, smart och socialt överbegåvad, så hade mina tankar på något vis legitimerats, för lite får man se ner på dem som är sämre, lite, hemskt lite, för man är fortfarande socialist. Eller äh, det där blev fel, vad jag menar är alltså: Jag har fan ingen rätt att klaga, för vem har gått upp två kilo sen i början av sommaren om inte just Jag!?
Det hade också varit skönt att slippa vara vegetarian. För oh, fan, jag saknar att grilla och varmkorv och köttbullar, och kyckling och biffar och att aldrig behöva vara till besvär. Jag är alltid till besvär med mina jävla krav. Det känns så dumt, och jag önskar att jag hade brytt mig mindre, att jag hade kunnat slå bort tanken på att det jag äter faktistk är döda djur, men jag tror inte jag kan det. Det har nog växt in i mig, tanken, det är en del av mig nu..
Jag måste skärpa mig, verkligen. Skärp dig!
Jag önskar att jag inte var så dömande, att jag lät folk se ut som de ville, för herregud, inte kan det vara normalt att inte klara av en i övrigt trevlig människa bara för att personen i fråga har überfula kläder. Eller det faktum att jag kom på mig själv med att tycka mycket mindre om en klasskamrat som jag inte träffat på hela sommarlovet, bara för att han gått upp lite (synbart, men ändå lite) i vikt över sommaren!
Jo, visst skäms jag över mig själv. Och hade jag själv varit en übermänniska, smal, snygg, smart och socialt överbegåvad, så hade mina tankar på något vis legitimerats, för lite får man se ner på dem som är sämre, lite, hemskt lite, för man är fortfarande socialist. Eller äh, det där blev fel, vad jag menar är alltså: Jag har fan ingen rätt att klaga, för vem har gått upp två kilo sen i början av sommaren om inte just Jag!?
Det hade också varit skönt att slippa vara vegetarian. För oh, fan, jag saknar att grilla och varmkorv och köttbullar, och kyckling och biffar och att aldrig behöva vara till besvär. Jag är alltid till besvär med mina jävla krav. Det känns så dumt, och jag önskar att jag hade brytt mig mindre, att jag hade kunnat slå bort tanken på att det jag äter faktistk är döda djur, men jag tror inte jag kan det. Det har nog växt in i mig, tanken, det är en del av mig nu..
Jag måste skärpa mig, verkligen. Skärp dig!
ferlot
och jag är sjuk, det är därför jag har varit kort och stingslig, ta det inte personligt..
Kära dagbok...
Nu har jag pratat med henne, om i Lördags när de slogs, och om Framtiden (trots att jag av erfarenhet vet att hennes ord är tomma, jag vet att jag kommer ha det så här tills jag lämnar dem båda av egen kraft). Jag var duktig, för jag var väldigt klar och tydlig med mina åsikter, och att det är henne jag ska bo med, inte honom, han som jag i mina mörkaste stunder faktistk föraktar.
Och jag vet inte varför jag berättar det här för dig, men jag antar att det hjälper mig. Jag tror att min beslutsamhet kanske hjälpte henne lite ockå. Och jag känner mig också redo, eller nä, inte redo, det blir man nog aldrig, men det känns okej, helt okej att faktiskt flytta.
Ibland vill jag bara gråta, skrika och slå dem bägge två, men jag gör det inte, för nu är det Jag som måste vara stark, hålla masken och låtsas att jag mår bra. Men det gör jag nog inte, hur kan man göra det när man bor i ett dårhus. Vem fan har föräldrar som faktiskt slåss?
Jag brukar inbilla mig, och tro, att jag har det bra, att det jag lever med inte är något jämfört med hur många andra har det. Men idag har jag en sån dag när jag tycker synd om mig själv, så det gör jag. Vet inte vad jag känner längre, jag trodde det var likgiltighet, men det är nog något annat, jag önskar jag visste vad bara. För om jag hade känt likgiltighet inför "det här" (den bästa beskrivningen jag kan ge här) hade jag inte varit ett dugg bättre än honom.
Hur hanterar man sånt här? Jag vet inte, men jag orkar nog snart inte längre ens försöka, och vad ska jag göra då!?
Och jag vet inte varför jag berättar det här för dig, men jag antar att det hjälper mig. Jag tror att min beslutsamhet kanske hjälpte henne lite ockå. Och jag känner mig också redo, eller nä, inte redo, det blir man nog aldrig, men det känns okej, helt okej att faktiskt flytta.
Ibland vill jag bara gråta, skrika och slå dem bägge två, men jag gör det inte, för nu är det Jag som måste vara stark, hålla masken och låtsas att jag mår bra. Men det gör jag nog inte, hur kan man göra det när man bor i ett dårhus. Vem fan har föräldrar som faktiskt slåss?
Jag brukar inbilla mig, och tro, att jag har det bra, att det jag lever med inte är något jämfört med hur många andra har det. Men idag har jag en sån dag när jag tycker synd om mig själv, så det gör jag. Vet inte vad jag känner längre, jag trodde det var likgiltighet, men det är nog något annat, jag önskar jag visste vad bara. För om jag hade känt likgiltighet inför "det här" (den bästa beskrivningen jag kan ge här) hade jag inte varit ett dugg bättre än honom.
Hur hanterar man sånt här? Jag vet inte, men jag orkar nog snart inte längre ens försöka, och vad ska jag göra då!?
Fast egentligen var det här en bra dag..
Om jag inte tar mig i kragen snart börjar jag nog gråta. Andas, ett, två, ett, två. Jag har så förbannat jävla helvetes bajsont i halsen, och jag är så less, väldigt väldigt less. Jag har varit sjuk i 16 dagar, och är inte ens lite på bättringsvägen. Det är bajs. Livet är bajs just nu, och jag ska inte börja gråta, fast att det är väldigt synd om mig.
Jaha, nu smälte min galss också, bara för jag skulle blogga. Skit också.
Jaha, nu smälte min galss också, bara för jag skulle blogga. Skit också.
Nu kan du få mig så lätt
(om du vill ha mej..).
Tick.. Tack.. Tick.. Tack.. Tick.. Tack.. ...
Jag har förbannat tråkigt. Och min pojkvän har gått och blivit kär i en annan, en pojke, det är jobbigt. Snart ska jag köra bil, och just det! Jag lovade mamma att köpa alvedon, bäst jag går och gör det då. Suck..
Tråkigt.
Tråkigt.
Stoppa mig juni
Är lite lite mindre glad nu, sen Steph vänligt men bestämt förklarade för mig att J.D inte finns på riktigt, och att han följaktligen inte kan vara min vän, attans, jag gillade verkligen min illusion.
Dessutom koms det på att jag är den sämsta av kusinerna. Mina kusiner är så jäkla coola.
Jens hoppade av gymnasiet i trean precis inan studenten för att fly till Huvudstaden och bli konstnär, vilket lyckades jävligt bra så småningom.
Fabian åkte till Australien och utbildade sig till ljudtekniker och är värsta duktig.
Ville ska flytta till island efter studenten, och hans projektarbete ska vara att åka Vasaloppet.
Sen var det jag, som är halvbra, när jag var liten sa de att jag var konstnärligt lagd (det visade sig vara fel), jag är inte jättemusikalisk, och idrott är inget jag har talang för. Jag antar att jag helt enkelt saknar den Monténska viljan som de andra lyckats ärva.
Dessutom är min själ halvt emoindiewannabe och jag står och trampar här. hej
Döda vinkeln!
oh yeah. Jag känner mig glad just nu. Och lite tuff.. Mina hiskeliga telefonräkningar har till sist gjort mig tvungen (nästan iaf) att till varje pris minimera användandet av min mobiltelefon, för jag har helt enkelt inte råd att betala en till monster-räkning. Alltså; jag blir faktiskt tvungen att ringa folk, eller, min snålhet, fattigdom, gör att jag numera ringer istället för att smsa, ringer från hemtelefonen dvs. Bara så. Och idag har jag ringt samtal jag aldrig hade ringt om jag haft möjlighet att kontakta personerna i fråga på annat sätt. heja mig. Nu tänker jag gå iväg och fortsätta vara glad. Btw, min körning gick också bra idag. Äntligen.
