Dom säger att det ska bli sol imorgon.

Träffade Hanna idag. Vi satt vid havet, åt godis och tittade på solnedgången, eller ja, den rosa himlen som den ser ut efter det att solen precis gått ner.

Vi kan prata om allt, vi pratade nog om precis allting. Det var bra, även om hennes paranoia smittade av sig på mig också, när jag cyklade hem kändes det som att någon förföljde mig, eller som att jag var i en skräckfilm, ni vet, den där klassiska känslan av att något konstigt obehagligt och läskigt ska hända när som helst.

Jag vågar inte dra upp mina persienner, för det känns som att någon står där utanför. Detta är inte likt mig, jag blir konfunderad.

Ändå, stjärnklart!

Ja, tanken var ju att jag skulle kunna somna utan sniglar krypande inuti mina ögon inatt. Och jo, efter att ha cyklat hem från jobb och bara sett en enda var jag ganska säker, detta skulle bli en snigelfri natt.

Men eftersom jag vägrar bli så mogen och ansvarstagande att jag cyklar de stora upplysta (och framför allt längre) vägarna hem på kvällarna som mina päron vill, skulle detta hopp inom loppet av fem sekunder grusas. På Södervärn, jo, på fucking Södervärn, lspatserade två pantersniglar runt och lämnade slemspår efter sig, äckliga, så jävla äckliga, och liksom glänsande i skenet från gatlyktor och sedda genom mina linslösa ögon blev de ännu äckligare.

För verkligen, vad fan ska jag ta mig till när jag inte ens kan slippa leta i stan?

Jag orkar inte.
Jag hatar dem.
Hatar..
hatar.

And right now they're building a coffin your size

Det räcker med en enda My Chemical Romance-låt för att min så vackert kamoflerade och förtryckta förkänsla för Emokids ska poppa upp likt innebrännare och likt en till bristningsgränsen varfylld innebrännare smärta och lysa som Rudolfs röda mule.

Fan, man skulle vatt Emo.  Jag får sån lust att måla mig alldeles svart runt ögonen och gå runt och se emotionellt överbegåvad ut.


Framtiden, mina vänner, framtiden!

Jag blev så glad idag. På väg hem från jobbet, halv fem, när jag gick över den vanligtvis så tomma Katrinetorpska gårdsplanen. Idag, däremot, var gårdsplanen fylld av råddare (Scenarbetare Reds. anm) och mina trädgårdsmästarkollegor som sprang som yra höns i uppståndelsen. Idag ska det nämligen vara Allsång På Katrinetorp, och celebriteter som självaste Christer Björkman kommer dit! Jag gick över gårdsplanen, och basen som tidigare bara vibrerat lite i golvet i min barack, dundrade nu in i mina öron.

 

Soundcheck

 

Uppe på scenen sjöng den 50 kvinn starka kören "Gabriellas sång", och jag bara log. Förlåt, men jag älskar Helén Sjöholm.

 

Jag blev så glad, och Dennis såg så mogen ut där han stod och pratade viktigheter med "en av vännerna", och jag kände mig stolt. Stolt, inte över något, eller någon, utan bara stolt.

 

Stolt.


 Och kanske, håller det någonstans i mitt huvud på att formas en Plan, jag känner att jag är ett steg närmre något form av beslut, jag kommer fram till något viktigt snart.

Dagis!

Ah! Jag kom på det! Jag är fortfarande ett barn,
eftersom jag inte dricker alkoholhaltiga drycker för att det är gott,
utan för att bli full.

Äh, det gör inget.

(Jag undrar lite, lite, varför jag känner mig så uppgiven hela tiden. Ja, uppgiven. Inte ledsen eller modfälld eller som i dåligt, bara uppgiven.)

Den nya killen på jobbet inledde en konversation med mig idag, han var väldigt trevlig och lätt att prata med, jag som vanligtvis dödar med ett "ja" eller "hmmm" när okända människor försöker prata med mig var ganska glad och babblig. Jag kände mig duktig faktiskt, som en någorlunda socialt begåvad människa. Kanske berodde mina skills på att jag suttit tyst och ensam och ritat i sju timmar (jag älskar mitt jobb!). Dessvärre har jag stulit kakor av min kollega, jo, det är sant, ur ett skåp där jag visste att de var, och ätit upp. Mår lite dåligt, känner mig lite (ganska?) tjock, men det löser sig, det löser jag. Kanske, eller?


Slemhosta

Fan nej, det känns inte alls bra, jag bara ljög. Jag känner mig äcklig och ful, jag har ju aldrig tonårsrevolterat. Snart är det för sent, är det för sent?  Jag vill inte vara tråkig. Jag är tråkig, är jag tråkig? Jag vill vara naiv, fjorton och pandapoppigt aggresiv och ha alla taggarna utåt. Inte inte-bry mig

Att aldrig vända andra kinden till

Aldrig inse att det kanske var för min egen skull och säkerhet jag fick det där utegångsföbudet den där gången, att du kommer förstå när du blir äldre. Jag är äldre och har en låda full av flytta hemifrån-prylar.

Jag vill vara fjorton och vara ab med universums sämsta lokalsinne i en för stor stad, minns du när vi cyklade i tre timmar, och ändå inte hittade till Ribersborg?

Jag vill yra omkring och fnissa, och vara fjortis men inte veta om det och känna mig fri för att jag får vara ute till elva, vara nöjd och

Förväntansfull.

Det förut så uppenbart glamorösa i att bli äldre, vuxen, lite närmre inte-tonåring har försvunnit, charmen har försvunnit. Jag vill ha sommarnätter och fulla vänner som ringer varandra och skriker att "var är ni!? Vi är häär!"

Jag önskar att jag inte var så klarsynt och .. Vad heter det.. Inte var så förstående.

Torrhosta

Det är lite trivsamt, på något bisarrt vis (men dock!) att försöka bete sig moget. Eller att prioritera rätt saker, rätt saker såtillvida att de gör att päron och andra frukter håller käft ett litet tag till. Idag har jag har torkat golvet efter mig när jag hade duschat, tagit hand om både mina smutsiga och rena kläder, övninbgskört, aktivt bidragit i dagens middagsförberedelser samt socialiserat med mina föräldrar framför TVn. Min akilleshäl är väl strykningen då, något jag hade tagit hand om för länge sen om det inte vore för att övriga familjemedlemmar inte är rädda för knappar och somliga klädesplagg. I och för sig har jag tråkigt, men jag slipper iallafall ha tråkigt och känna mig pubertalt (ja, pubertal är vecans ord.) fastklistrad vid min dator i mitt pubertalt fis-stinkande rum.

(Man borde verkligen skaffa sig en skrivbordslampa.)

No, I'm not colorblind, I know the world is black & white.

Och just det, vi tittade på Sommartorpet med Ernst. Han är fin.

När jag blir stor ska jag bli...

Ibland tycker jag hemskt mycket om mina föräldrar, ibland hatar jag dem, och ibland tycker jag bara synd om dem.

Till exempel nu.

Inatt kände jag för första gången (på riktigt) lite ångest över hur fan mitt liv ska bli. Jag vet inte vad jag vill jobba med, och har insett att jag inte kommer klara av att ägna mig åt något jag inte tycker är roligt. Jag vill vara lyckligt kär alltid, inte ha jobbiga ungar eller vara arbetslös. Kanske är det mest kärleken som är viktig. Och det är ju något som mina föräldrar inte har. Jag vill inte, när den tiden kommer, se tillbaka på mitt liv och inse att jag gjorde fel, för är inte livet för kort för att kastas bort på en skitstövel?

Fix me in forty-five

Lite mindre lat, lite mer praktiskt.
Lite mindre pubertal (?), lite mer ansvarstagande.
Lite mindre lynnig, lite trevligare.

Lite mindre..

blu bläh bloauwh!

Idag sprack molnen upp, en liten, liten strimma blått kom fram, åtminståne tillräckligt stor för att få mig att komma ihåg att det finns något som heter sommar.

Är ute på landet, hos Hanna. Det är vindstilla, och nästan soligt. Vi har ostbågar, choklad och sojakorvar.
Egentliigen har jag inget att säga, blev bara så glad av min glimt av himmelen.


Min nya handstil.. (crashing not like hips or cars)

Det känns som att jag kommer vara förkyld för alltid. Roskilde hade nog gett mig lunginflammation. Hoppas att töserna mår bra, om man kan göra det när man tvingas vara utomhus i det här vädret, inga tält i världen klarar det här så att säga vattenpelartrycket, det krävs pressening, hoppas de har en.

Idag var mitt jobb drägligt, fick sitta inomhus och knåpa med skyltar och lukta på spritpennor och lyssna på p3-musik. Fast eftermiddagen tillbringades i kylrum och på kallt golv, så inte har jag blivit friskare..  Men, det var ju själve faan vad jag gnäller om min förkylning, jag tänker på den ännu mer, är nog en halv smula besatt. Uh, jag är dryg.

Intresseklubben, annotera!

Idag har jag dödat 1149 stycken sniglar.
Det finns (?)en anledning.
Jag tänkte först att jag skulle döda fler än vad 91:an hade gjort, alltså 218. För när han berättade att han dödat 218 stycken var hans röst så fruktansvärt självgod. Så, jag dödade 218 stycken. Det gick hemskt snabbt. Sedan tänkte jag att 300 lät rimligt att hinna med, så då dödade jag 28 stycken till. Sedan fortsatte jag av bara farten, tills det blev frukostrast, då hade jag dödat 486 stycken. Efter frukostrasten var jag full av energi och självförtroende, så jag tänkte att 1000 stycken, det måste jag väl klara? Eller, ännu hellre 1001, eftersom jag har nåt speciellt för palindromer. Så, efter en timmes tid ungefär hade jag dödat 1001 stycken, men det låg fortfarande en massa levande sniglar överallt, så jag dödade dem med. Kom på att nästa palindrom inte kommer förrän 1111, så jag fick gno på. Och när jag dödat 1111 sniglar tänbkte jag gå tillbaka, det var tid att putsa rosor, men på tillbakavägen hitade jag alltså en massa fler, och så blev allt bajs.

Det är konstigt, för på något perverst (i ordets rätta bemärkelse, inte som i snusk) vis blir jag hemskt nöjd och glad av att döda sniglar. Det känns som att göra upp med min barndom, denna hemska tid fylld av panik och gråt, framkallat av dessa ryggradslösingar.

Detta var hemskt ointressant, fast roligt, för jag har mina nya ridhandskar på mig, som jag ska ha på Island! :D   

Längs hörnen...

Jag har ont i hela kroppen, mår illa, och saknar dig, babe..
 

Mina ögon är på fel sida av bron..

Nu är jag vuxen. Jag har ägna mycket tid åt att prata dryckesvanor med mina föräldrar, som numera inte kan göra annat än förmana, för fast att utegångsförbud är det bästa min mamma vet är det ingenting hon har någon makt att ge mig längre. Jag har bekännt nästan allt, utom min förkärlek till vodka, men det kommer, det kommer.

Så det här med Roskilde då.. Suck.. Det var med blandade känslor jag lät biljetten vandra från ny kärleks till gammal väns hand. T¨vå har förstått mig, förstått vilka skillnader det blir att åka med alla eller hälften av er. Kalla mig självisk, eller vad som helst. Jag skulle rent klischéartat kunna säga "det är inte du, det är jag.."´, eftersom mitt numera definitiva beslut inte har något att göra med er som åker, utan med mig, och min ovilja att nöja mig med det näst bästa.. Isak betyder för mycket. Självklart vet jag att jag hade haft kul om jag åkt, men roligt blandat med saknad och sprit är nog inte världens bästa kombination. Jag hade inte haft kul för 1850 kronor, plus över niohundra kronor i missad jobb-tid. Nej, jag anser inte längre att Roskilde-07 är värt 3000 kronor.

Men var inte ledsen, det är inte ditt eller ert, det är mitt eget fel, mitt eget val, som jag står för. Hårt.  

RSS 2.0