Vaggvisa
Lugn mitt lilla maränghjärta, du överlver det här.
Lugn mitt lilla maränghjärta, du kommer sluta oroa dig över saker som inte betyder något.
Lilla maränghjärta, du kommer lära dig att slå egna slag.
Lilla maränghjärta som är stort nog att innehålla så mycket,
du kommer komma hel ur det här.
Mitt lilla maränghjärta, du kommer lära dig att vara försiktig, du kommer aldrig låta dig mosas
igen.
Mitt lilla maränghjärta, du kommer inte alltid att vara förvirrad.
Maränghjärtat, minns att det finns hopp, minns att tiden läker alla sår, minns att livet knappt har börjat än, minns att livet har mycket att ge, minns att du inte är den första krossade marängen som överlever, minns det här när slagen du slår blivit starka och självständiga; minns hur du till sist glömde bort den du älskade.
6 bokstäver, börjar på S, slutar på ingel.
Att inget hjälper, kanske tiden.
Att göra allt som vanligt verkar i princip omöjligt när bara ansträngningen att försöka hålla alla tankarna på honom borta känns som ett heltidsjobb.
Hur fortsätter man som vanligt när inget är som vanligt?
Man måste tydligen låta tiden gå. Det finns visst inget annat att göra. Det har nu gått sju timmar, det känns som minst tre dygn. Jag är utmattad, men rädd för att gå och lägga mig, tänk om jag drömmer nåt lyckligt, tänk sen när jag vaknar!? Allt känns som en mardröm. En riktig mardröm. Och jag är arg.
Ja, jag är arg på livet, eller gud, eller vem det nu var som byggde människan såhär.
Såhär bräcklig. Är det värt det? Är det det? VAH!? Är kärleken värd det, frågar jag mig. Romantikern i mig skriker ja. Mitt ihjälsuttna maränghjärta säger ingenting, för det är ihjälsuttet, och det i sig är ju ett svar, eller hur? Halva mitt liv är ju bortslitet från mig, halva mitt hjärta, halva mitt medvetande.
Sen har jag ju dem som hjälper mig.
Mina underbara vänner, som jag överhuvudtaget inte förstår hur jag lyckats förtjäna att ha, finns ju här. Ofta. Inte jämt. Och när jag är ensam fungerar jag inte. Jag gråter. Ja, herregud, om man lyckas gråta sig igenom HELA musikalavsnittet i Scrubs, då mår man inget vidare.
Allt jag gör, allt jag rör, allt jag ser ger mig ångest och svårt att andas.
Dagens positiva: hjärtklappningen har försvunnit, jag är galen och trasig, men lugn. Jag vet ju vad som gäller nu. Kan skaffa en plan.
Hånad av ostbågar och det undermedvetna
En såndär avlång påse du vet,en liten en, med 130 g.
Kändes ok tills jag kom till kassan.
Då började det kännas som någon form av
singel-statement, som att den lilla fula påsen skrek ut
HON ÄR ENSAM MEN DET ÄR HENNES EGET FEL, HORJÄVELN.
Så kändes det. Jag skämdes, men köpte påsjäveln ändå,
fast att jag inte alls ville ha den längre.
Lät bli att köpa en plastkasse, jag skulle ju ändå köra hem,
och ni vet miljlöaspekten och faktistk kostar de ju litegrann,
många bäckar små du vet?
Men bilen startade inte, så jag och min hånande ostbåge-påse
fick gå hem.
Fanskapet ligger fortfarande orörd på mitt rum. Där lär den stanna.
Sen drömde jag mycket underligt inatt..
Arbetskramrat A som är väl underförstådd med drömtydning, stjärnor och planeter,
livet efter döden och ja, you get it, hävdar att mitt undermedvetna försöker säga till
mig att vara den mogna parten i vårt lilla (stora?) triangeldrama. Jag försöker ju, det vet du.
Men det är väldigt svårt. Oh ja.
Så tack, undermedvetna, för att även du hånar mig, du vet ju att jag försöker..
Dagens positiva: Snälla pappi ska ge min bil ett nytt batteri idag! :)
Projekt: Hård som sten
Att jorden snurrar på, att alla husen står kvar,
att allas liv verkar puttra på som vanligt.
Fast att mitt universum är kullkastat, söndertrasat och baklängesuppochnervänt.
Äckligt.
Tänkte ett tag att jag slutat tycka om mig själv. Det har jag inte.
Jag är bara inte riktigt överens med mig själv om de tvivelaktiga val jag gör.
Förstår du? Men förmodligen måste jag ta tag i det, rannsaka mig själv och
bli överens, innan jag faktiskt ger upp vänskapen med mig själv.
Ger jag upp den har jag ju faktiskt inte nånting kvar.
Metafor!
Förut var allting segt och stabilt och liksom beständigt, som ett tuggummi
som inte tappade smaken. Ett bra tuggummi. Världens bästa.
Nu är allting skört som finaste maräng.
Hårt som sten, det är vad det ska bli. Säkert.
Fortsätter jag att hoppas är jag
rädd att nån sätter sig på min maräng så att den går sönder..
Förstår du?
Ja, vad är väl ett hjärta. Det klarar jag mig utan.
Jag borde nog flytta härifrån.
Dagens positiva:
Ögat har skärpt sig och blivit normalt.
Dagens: Keane - The last time
But I was in the middle of
Something I forget now
But I've seen too little of
Idag, bubbel
Det känns åt helvete.
Men ändå bra.
Förjävligt men hoppfullt.
Är spyfärdig och hungrig.
Gråtfärdig och fnissig.
Känner mig slutkörd och speedad, nervös och lugn, tramsig, flamsig och superseriös.
Bådar detta gott?
Jag tror inte det.
Hur ska jag nånsin
kunna förklara hur
det känns när jag
känner allting?
On the Radio
This is how it works
You're young until you're not
You love until you don't
You try until you can't
You laugh until you cry
You cry until you laugh
And everyone must breathe
Until their dying breath
No, this is how it works
You peer inside yourself
You take the things you like
And try to love the things you took
And then you take that love you made
And stick it into some
Someone else's heart
Pumping someone else's blood
And walking arm in arm
You hope it don't get harmed
But even if it does
You'll just do it all again
-Regina Spektor
looking on the brightside...
And I've been doing just fine
Gotta gotta be down
Because I want it all
It started out with a kiss
How did it end up like this
It was only a kiss, it was only a kiss
Fistful of sand
Det fula är ju att jag vet varför.
Lite för väl.
Skärpning schmärpning.
Hur glömmer man bort den man älskar?
Ska man bränna minnen eller kväva dem i svarta sopsäckar
på vinden bredvid den med alla hans saker?
Hans morgonrock stirrade så hånfullt på mig.
Bilden på oss i min fönsterkarm golvade mig
varje gång jag kom in i rummet.
Nu bor det lilla jag har kvar av honom på min vind.
Det hjälpte inte. Det hjälper inte.
Inget hjälper.
Och mina vänner är trötta på mitt tjat.
Trots att jag anstränger mig.
För att vara normal och som vanligt.
.
Hur glömmer man bort den man älskar, hur somnar man utan ett gonatt-sms?
Hur tar man sig igenom en riktig skitdag,
hur överlever man mensvärk,
hur kan man Stå upp utan den man älskar?
Vem tar hand om en och säger "men baby då" när man mår dåligt,
vem leder en hem när man är för full för att gå,
vem ska man ha närmast sitt hjärta
när man inte får ha den man älskar?
Hur glömmer man bort den man älskar, hur hanterar man en motgång och firar en medgång ensam?
Vem ringer man när man somnat på motorvägen och krockat,
vem ligger man i sängen med en hel söndag,
vem löser man krypto och "korsordet för oss under 13" med,
vem ringer man bara för att ringa
Hur glömmer man bort den man älskar, hur hör man inte av sig på två veckor?
Hur blir man hel igen,
vem ska värma en,
vem delar man sin kärlek med
När man inte får ha den man älskar.
När man inte får ha den man älskar.
Jag får inte honom jag älskar.
Jag får honom inte..
Hur gör man dagarna meningsfulla när man inte får den man älskar, hur lyckas man leva för nuet och inte det förflutna, hur kan man komma ut hel på andra sidan?
Kan man det?
BLUS
Javisst, förbannelsen har släppt.
Så, människor kan förändras. Så det så. Jag kan.
En vecka + fyra dagar
Skållar mitt inre med hett hett te, men det är omöjligt att bli varm. Utanpå och inuti.
Två veckor minus en dag.
Hur förbereder man sig på sånt här?
Jag må va hoppfull och naiv intill förbannelse, men inte så dum att jag inte förstår vad som kommer hända.
Inget löser sig av sig själv, inte ens på två veckor. Vill man förändra något får man göra det själv.
Jag står helt handfallen inför det faktum att jag är ensam från nu, samtidigt på något sätt ändå lugn i mig själv, då jag gjort vad jag kunnat för att rädda oss. (Nu är det din tur. Jag gjorde vad jag kunde för att övertyga dig om att det är dig jag vill ha. )
Men man kan inte förändra andra, bara sig själv, så jag gör bäst i att ligga lågt och låta universum verka. typ så.
Det är inte min grej. alls.
Hur förbereder man sig på sånt här?
Att om två veckor, minus en dag, så kommer hoppet släckas, och jag måste vänja mig vid tanken på att sova ensam, hitta någon annan att ringa när jag har något viktigt att prata om, jag kommer förlora min allra närmsta vän. Och det finns inget jag kan göra åt det. Åtminstone inte utan en tidsmaskin. Så det blir svårt.
Jag vet att jag kommer överleva, men livet kommer bli lite sämre. Lite ensammare, mycket tråkigare. Att vara olyckligt kär tär på nerverna. Och energin.
Kort sagt. Att vara utan honom suger. Fast upphöjttillliggandeåttamycket.
Helvete också!
