Förritiden var ganska fint
Jag vet att jag inte ska blogga när jag inte är glad för då blir allt jag skriver patetiskt dravel och sen ser ni alla ner på mig nästan lika mycket som jag gör. Men man skulle väl kunna sammanfatta dagens känslor som att jag känner mig som en väldigt löjlig envis barnunge, och jag vet om det, men jag kan inte sluta hur mycket jag än vill. Inget duger åt mig, inget kommer göra mig till mig och glad. Jag är bara så fruktansvärt patetisk idag. Det är lustigt faktistk, att jag vet om hur jag beter mig och vad jag gör, jag vet att jag inte borde göra det men jag kan inte låta bli. Jag kan inte sluta för jag vet inte hur man gör. (Kanske om jag visste varför?)
Jag tänker hoppas att allt blir bra när Isak kommer hem, att min enorma rastlöshet släpper och att jag bilr som vanligt och möjligtvis skriver nåt trevligare här eller helt låter blir. Det är ju lustigt det där, att vetskapen om att ala människor i hela världen kan läsa om hur fruktansvärt patetisk jag är gör mig på mycket mindre dåligt humör. Hejdå.
Jag tänker hoppas att allt blir bra när Isak kommer hem, att min enorma rastlöshet släpper och att jag bilr som vanligt och möjligtvis skriver nåt trevligare här eller helt låter blir. Det är ju lustigt det där, att vetskapen om att ala människor i hela världen kan läsa om hur fruktansvärt patetisk jag är gör mig på mycket mindre dåligt humör. Hejdå.
We are so not rockstars!
(God damn töser, varför sa vi inte bara Does It Offend You Yeah!!? OMG, sämst är jag.
-Vad kommer ni att lyssna på i sommar?
(...)
-Vet inte, vad som helst utom schlager. -OMG JAG ÄR SÄMST JU!)
-Vad kommer ni att lyssna på i sommar?
(...)
-Vet inte, vad som helst utom schlager. -OMG JAG ÄR SÄMST JU!)
Rastlös!
Jag skulle nog vilja säga att det är den värsta och mest frustrerande känslan som finns, är den där känslan av att man är på helt fel ställe. Jag är helt fel, jag vill inte vara i Malmö, jag vill ha ett miljöombyte, festa och träffa nya människor. Inte vara här. Alls. Inte göra Cambridge-prov imorgon, inte sitta vid datorn, inte koka spaghetti i min ensamhet. Inte sitta fast.
Exempelvis någon form av musikfestival eller resa i sommar hade inte suttit fel nånstans. (Synd bara att jag är så ensam om att tänka såhär.)
Exempelvis någon form av musikfestival eller resa i sommar hade inte suttit fel nånstans. (Synd bara att jag är så ensam om att tänka såhär.)
En pyttig bit blå himmel
Det är något konstigt med mina fingrar. De gör ont och går sönder. Stackars mig.
Sen är jag förresten väldigt arg på mig själv, men nu kommer solen fram så då blir det lite bättre. Jag får väl banta imorgon istället, för det är väldigt trevligt med knytkalas på Mazetti i goda vänners lag. Mhm!
Nu inleds mitt sista desperata försök att plugga till Cambridgeprovet på Lördag, jag ska intenssivtitta på Scrubs. Ändå, Scrubs är på engelska, skitbra ju!
Sen är jag också himla sugen på att festa och för en gångs skull supa lite skallen av mig och fnissa och berätta en massa saker för Steph, My och Joey som jag inte borde (och skämmas dagen efter) och klänga på min pojkvän så mkt att alla tycker att det är jobbigt (ja, han också) fnissa lite till och springa runt utomhus utan skor och ytterkläder fast att det är mitt i natten men jag är ju full ju så det märker inte jag. Och vi går och går och kissar på något obskyrt ställe precis som vanligt. Sommar och ledighet. "Gimme gimme" som Britney skulle sagt!
Sen är jag förresten väldigt arg på mig själv, men nu kommer solen fram så då blir det lite bättre. Jag får väl banta imorgon istället, för det är väldigt trevligt med knytkalas på Mazetti i goda vänners lag. Mhm!
Nu inleds mitt sista desperata försök att plugga till Cambridgeprovet på Lördag, jag ska intenssivtitta på Scrubs. Ändå, Scrubs är på engelska, skitbra ju!
Sen är jag också himla sugen på att festa och för en gångs skull supa lite skallen av mig och fnissa och berätta en massa saker för Steph, My och Joey som jag inte borde (och skämmas dagen efter) och klänga på min pojkvän så mkt att alla tycker att det är jobbigt (ja, han också) fnissa lite till och springa runt utomhus utan skor och ytterkläder fast att det är mitt i natten men jag är ju full ju så det märker inte jag. Och vi går och går och kissar på något obskyrt ställe precis som vanligt. Sommar och ledighet. "Gimme gimme" som Britney skulle sagt!
Ändå, ändå!
Ändå, NH05 är sjukt bra på att skaka rumpa (även om jag inte råkar ha mest bildbevis), det visste man inte! Snygga är vi också, damn right!
Mercy
Aha, nu har jag kommit på varför jag känner mig lite ledsen ibland och varför mitt självförtroende har försvunnit helt. Det känns bra men fånigt, eftersom det simpla svaret är att jag inte träffat en enda häst på över en månad. Jag blir störd i huvudet av det här. Det är väl inte så konstigt egentligen, hela grejen med hästar är ju att få dem att lyda fast att de egentligen är mycket större och starkare. De gör mig säkrare på mig själv. Att lyckas vinna över en trilskande häst bygger på mitt självförtroende, inte ego. Jag saknar hästar, eller djur. Nu blev jag ledsen bara för det.
P.S. Vårt projektarbete går fruktansvärt bra och det är väldigt väldigt roligt att göra det ihop med My och Steph. Verkligen. tack! ) D.S.
P.S. Vårt projektarbete går fruktansvärt bra och det är väldigt väldigt roligt att göra det ihop med My och Steph. Verkligen. tack! ) D.S.
Mummsfillibabba!
Jag hatar mat.
Mat är äckligt, och får mig att må dåligt. Jag mår dåligt av att se tjockisar äta, jag mår illa av att höra mat skvalpa runt och blandas med saliv i andras munnar, jag avskyr tanken på att maten behandlas på precis samma sätt i min mun, jag hatar hur jag mår varje gång jag ätit, och hur jag mår när jag inte äter. Jag avskyr tanken på att maten finns inne i mig, i mina tarmar, och blir till bajs. Jag hatar att mat är allt jag tänker på, hela dagarna. Tänker på att äta, köpa en muffin, godis, och vad ska jag äta när jag kommer hem, vaniljdrömmar kanske, ta en portion till fast att jag är mätt och redan ätit dubbelt så mycket som alla andra. Jag hatar faktumet att jag inte kan sluta äta, inte förrän allt är slut, eller jag själv är spyfärdig. Mat är liksom inte värt det, den goda smaken är inte värd hur det känns efteråt. Eller jo, uppenbarligen är det ju så, annars hade jag väl slutat för länge sen. Jag önskar att jag inte tyckte att mat var värt bekymret, eller åtminstone att jag kunde ha ett normalt förhållningssätt till mat. Äta med måtta. Nu tvingar min mor mig att äta ägg. Hönsmens, jag längtar...
Mat är äckligt, och får mig att må dåligt. Jag mår dåligt av att se tjockisar äta, jag mår illa av att höra mat skvalpa runt och blandas med saliv i andras munnar, jag avskyr tanken på att maten behandlas på precis samma sätt i min mun, jag hatar hur jag mår varje gång jag ätit, och hur jag mår när jag inte äter. Jag avskyr tanken på att maten finns inne i mig, i mina tarmar, och blir till bajs. Jag hatar att mat är allt jag tänker på, hela dagarna. Tänker på att äta, köpa en muffin, godis, och vad ska jag äta när jag kommer hem, vaniljdrömmar kanske, ta en portion till fast att jag är mätt och redan ätit dubbelt så mycket som alla andra. Jag hatar faktumet att jag inte kan sluta äta, inte förrän allt är slut, eller jag själv är spyfärdig. Mat är liksom inte värt det, den goda smaken är inte värd hur det känns efteråt. Eller jo, uppenbarligen är det ju så, annars hade jag väl slutat för länge sen. Jag önskar att jag inte tyckte att mat var värt bekymret, eller åtminstone att jag kunde ha ett normalt förhållningssätt till mat. Äta med måtta. Nu tvingar min mor mig att äta ägg. Hönsmens, jag längtar...
The other way (eller Palla Vara Jag, mest idag!)
Jag har en liten stund över, fast att jag egentligen borde ringa My och Steph och berätta att jag är en fegis, och inte vågar säga nej till min dumma orkester. Fattar inte varför det är så helvetes viktigt för mig att vara första horn. Jävla stolthet. Nedärvd från min käre far antar jag. Uh, inte var det det här jag skulle skriva alls egentligen. (Faktiskt har jag blivit ganska, typ massa, bra på att skriva utan att titta på tangentbordet, känns skillat och vuxet, inte för att jag vill bli vuxen, det är nog därför jag inte söker några jobb. Jag vill inte jobba, inte ha tider att passa och en massa måsten. Jag vill driva runt och vara arbets- orkes- och meningslös. )
Jag är pessimist, fast jag brukar definiera mig som optimist, åtminståne ibland, de dagar jag inte är bitter, fet ful eller deppig. ( I och för sig känner jag mig fruktansvärt fet och vidrig idag, så jag är kanske inte Helt objektiv då!)
När jag cyklade hem från orkesterrepan på vilken jag egentligen skulle säga att jag väljer Steph och My före konserter och pengar, tänkte jag på hur fint det är med våren, färgerna! Alla vackra nyanser av grönt, som till och med får mitt svenniga villaområde att bli vackert. Faktistk var det vackert idag, det gröna mot den gråblå, lite ilskna, himlen. När jag tänkt på hur vackert det var i kanske tre sekunder (man hinner ju tänka ganska mycket på tre sekunder, Freud och allt det där ni vet) så började jag genast tänka på hur ledsen jag är för att alla färgerna kommer djupna och mörkna, och redan om två veckor kommer de att vara mycket mörkare och tråkigare. Sen tänkte jag på hur glad jag är över att jag har Isak, och genast började jag tänka på hur ledsen jag är för att jag nog inte får behålla honom alltid. PALLA VA JAG! Kan jag seriöst inte glädja mig åt något jag har? Jag kan inte vara glad för att jag faktistk lyckats bil brunare än de flesta jag känner (hard work, friends) för jag måste oroa mig för att färgen kommer släppa om jag inte solar hela jävla tiden, så jag springer runt och är KONSTANT stressad över att för var sekund jag inte är i solen bleknar jag litegrann.
Så att palla va jag. Palla att jag känner mig tjock, men äter vaniljdrömmar ändå, palla att hela mitt självförtroende sitter i min våg. Som om någon ser någon skillnad på om jag väger tre hekto mer eller mindre? Nä, jag ser den inte heller, men det Känns! Cp-hjärna, jag är helvetiskt trött på dig.
Och efterosm jag är på det humöret tänker jag klaga på att jag har ful röst. Jag var hos logopeden och käk-kirurgen idag, och de sa att jag får operera mig igen om jag vill, om jag tänker satsa på en karriär som musiker. Palla vara dem, tänkte jag, och sa att nä, så kul ska vi inte ha. Jag har väldigt nasal röst säger de som har utbildning, men det får va så. Det får va så här. Får jag va såhär?
Hejdå
P.S. Det känns som att alla vuxna dömer mig för att jag inte hittat något sommarjbb än. D.S.
Jag är pessimist, fast jag brukar definiera mig som optimist, åtminståne ibland, de dagar jag inte är bitter, fet ful eller deppig. ( I och för sig känner jag mig fruktansvärt fet och vidrig idag, så jag är kanske inte Helt objektiv då!)
När jag cyklade hem från orkesterrepan på vilken jag egentligen skulle säga att jag väljer Steph och My före konserter och pengar, tänkte jag på hur fint det är med våren, färgerna! Alla vackra nyanser av grönt, som till och med får mitt svenniga villaområde att bli vackert. Faktistk var det vackert idag, det gröna mot den gråblå, lite ilskna, himlen. När jag tänkt på hur vackert det var i kanske tre sekunder (man hinner ju tänka ganska mycket på tre sekunder, Freud och allt det där ni vet) så började jag genast tänka på hur ledsen jag är för att alla färgerna kommer djupna och mörkna, och redan om två veckor kommer de att vara mycket mörkare och tråkigare. Sen tänkte jag på hur glad jag är över att jag har Isak, och genast började jag tänka på hur ledsen jag är för att jag nog inte får behålla honom alltid. PALLA VA JAG! Kan jag seriöst inte glädja mig åt något jag har? Jag kan inte vara glad för att jag faktistk lyckats bil brunare än de flesta jag känner (hard work, friends) för jag måste oroa mig för att färgen kommer släppa om jag inte solar hela jävla tiden, så jag springer runt och är KONSTANT stressad över att för var sekund jag inte är i solen bleknar jag litegrann.
Så att palla va jag. Palla att jag känner mig tjock, men äter vaniljdrömmar ändå, palla att hela mitt självförtroende sitter i min våg. Som om någon ser någon skillnad på om jag väger tre hekto mer eller mindre? Nä, jag ser den inte heller, men det Känns! Cp-hjärna, jag är helvetiskt trött på dig.
Och efterosm jag är på det humöret tänker jag klaga på att jag har ful röst. Jag var hos logopeden och käk-kirurgen idag, och de sa att jag får operera mig igen om jag vill, om jag tänker satsa på en karriär som musiker. Palla vara dem, tänkte jag, och sa att nä, så kul ska vi inte ha. Jag har väldigt nasal röst säger de som har utbildning, men det får va så. Det får va så här. Får jag va såhär?
Hejdå
P.S. Det känns som att alla vuxna dömer mig för att jag inte hittat något sommarjbb än. D.S.
