My little pony?
Fick ett reklamblad från BR, leksaksaffären ni vet. Fy attans vad avancerade leksaker är nu för tiden.
Dockor som kan gå ut och gå med sina hundar.
Flygande ekorrar med tillhörande barbie-ryttarinna.
"Teddy factory", en apparat i vilken man stoppar in en bit fluff, vevar lite, och ut kommer en färdigstoppad nallebjörn. En robothäst som kan visa k'nslor emd ögonen om man skrattar åt den, eller skriker på den.
"Spy Gear", ett larmsystem med laser, som man tydligen ska leka med.
Shiiieet! Aldrig på min tid att jag hade tyckt det var roligt med sådana avancerade grejor när jag var liten kiddo. Tacka vet jag mjukdjur i stora stora lass! :D
A melody softly soaring through my atmosphere
Att göra ingenting är väldigt roligt, när man gör det med honom.
Igår tvingade jag honom att se romantiska komedier med mig, och jag tror han tyckte om det lite i hemlighet, haha. Men det är jämnt nu, eftersom vi pratade om bilar hela vägen till Mobilia idag.
(Demut! Förlåt! Jag hade verkligen inte tänkt skriva sånthär sentimentalt dravel idag, jag skulle uppdatera min Saker jag stör mig på-lista, men det får väl bli en annan dag. Nu ska jag läsa lite kurslitteratur - låter tufft, detdär-, eller se Scrubs..)
The longest shadows ever cast
Jag ska fundera ett tag nu, och sova sedan.
(Om jag bara visste vad jag är så fundersam över?)
Sämst blogginlägg, jag borde inte få vara med. Men ibland är det just såhär jag behöver skriva.
I traveled through light (I am not afraid)
Det är nog inte ledsen, det där som jag är, snarare tom, tom som i förbannat jävla stressad. Jag antar att jag stressar upp mig själv, här i min ensamhet. Och så ger jag upp..
Och det stressar mig, och gör mig ledsen och arg att trots att jag inte vill något hellre än att bil smal, så fortsätter jag att äta varje jävla vaken timme av mitt liv. Det irriterar mig, och gör mig ångestig. Hej och hå alltså...
Men! Nog om det, nog om det, palla vara jag liksom! Jag hade andra planer på vad som skulle nedtecknas idag, i denna blogg, saker som bryr min hjärna så hårt att jag varit tvungen att sätta upp "blogga" på dagens stressdämpande att-göra-lista. Nu till ämnet:
Saker jag stör mig på:
Jag har på senare tid, ja, sen i fredags, kommit på tre saker som stör mig enormt mycket. (Utan inbördes ordning följer de här)
- Hippa moderna mammalediga kvinnor/tjejer som alla drar runt på jävla stridsvagnar som de lägger sina små barn i. Vad var det för fel på de gamla barnvagnarna? Så vitt jag vet sov jag förbaskat bra i min barnvagn när jag var liten, och den hade varken traktordäck eller fem hyllplan, var inte gjord av bävernylon, och framför allt var den inte stor som en mindre elefant.
Och vet ni vad det värsta är?
Det värsta är när dessa kvinnor som tror sig vara lite förmer än vi andra med sina jävla vagnar tror att de kan springa omkring inne på HM och ta upp ALL, verkligen ALL plats. De gör det dessutom gärna i grupp, med sina pansarvagnar och skrikande odjur går de och förväntar sig att jag ska flytta mig, låta dem kryssa sig fram i gångar som inte är designade för dem, och blockera alla ingångar med sina monstermaskiner.
- Skyltdockor, de kvinnligare varianterna. Det stör mig att någon bestämde sig för att ge dem (jag hatar detta ordet) bröstvårtor. Varför? Vad i hela fridens namn ska det vara bra för? Det är inte den lilla varianten heller. De bara finns där, står rakt ut genom skyltdockornas icke BH-försedda gestalter. Skitvidrigt.
- Ensamstående kvinnor i övre medelåldern med hund. Jävla pack alltså! Nu drar jag alla över en kam, men jag vet att det är dessa ensamma kvinnor som övergöder sina hundar av medlidande, förmänskligar och skriker åt oss vanliga cyklister som (naiva som vi är) trodde att cykelbanan var till för cyklar, inte för blinda, döva hundar. Förlåt så mycket, men koppla din hund för bövelen!
Så, nu har jag gnällt. Det kändes bra, trots att min användning av svordomar kanske blev en smula överdirven.
Den blomstertid nu kommer
Hej blogg! Det är nuförtiden endast vid sällsynta tillfällen som det här, då ingen viktig är inne på msn, och jag lyckats företa mig alt jag planerat under dagen trots att klockan inte ens är midnatt än, som jag hinner med dig. Förvisso beror den avtagande tätheten på inlägg också på att jag bestämt mig för att endast skriva då jag har något att skriva, men det låtsas vi inte om så mycket tycker jag...
(klementinskalarpaus)
Jo, just ja. Idag tänkte jag (kortfattat och sådär) prata lite om mig själv, ve och fasa. (haha) En snabb introduktion till de inte mest smickrande sidorna av mig, eller nåt liknande. Vi får se, när jag skrivit klart kanske jag lyckats vända allt till något jättepositivt! Jej!
Jag spelade valthorn idag, hade lektion med min lärare och några andra kids. Eftersom vi inte setts på hela lovet tyckte min lärare att det lämpade sig att dela ut kramar och artighetsfraser.
Det tyckte inte jag.
Han kramades lite tafatt, önskade mig en god fortsättning på det nya året och frågade mig hur jag mådde. Jag vägrade att besvara kramen, sa "bra" och gick för att packa upp mitt valthorn. Två minuter senare kom en av de andra eleverna, fick sin kram som hon återgäldade mycket passande, och började småprata lite fint med vår lärare om julen och livet, vädret och allt det där.
Och jag vet inte om det är som att jag inte vill, eller som att jag inte Kan, småprata, kallprata. Jag hatar det. Det får mig att bil så väldigt arg.
-Tja
-Men hallå!!
-Läget, det var längesen!
-Jofan. det är fint, självdå?
-Det kanllar och går, höhö.. Men vi borde höras nån dag.
-Ja verkligen, roligt att råkad hörrödu!
(Paus för pinsam tystnad, och en eventuelt kastad blick mot klockan eller mobilen)
-Men, jag ska gå nu. Ha det bra!
-Ja, du med, verkligen kul att ses!
Typ så. Småprata aldrig med mig. Jag är sämst på det. Tystnad måste inte vara något dåligt.
Och så var det dethär med att jag dömer folk, alla jag träffar. Eller, kanske inte dömer, mer synar. Det jag först tar reda på, i den mån det går är:
- Huruvida armar bär spår av ett självdestruktivt liv
- Huruvida personens kroppsbehåring (armhår, benhår, ansiktshår) är klen eller riklig.
- Om personen har finnar
Nu är jag ju inte sjuk i huvudet, så denna min nyfikenhet är något jag försöker stilla väldigt subtilt, och oftast under en relativt lång tidsperiod. Av någon anledning är det väldigt viktigt för mig att veta detta, fast det låter stördare nu när jag skriver ner det än vad det egentligen är. Och min klementin var ganska sumpig och vidrig. Bläh!
Kanske reder jag ut det här lite snyggare en annan gång. Typ... Jag tröttnar så lätt.
Stefan får inte ha teflonminne
Munich - The Editors
Man ska inte klaga!
På spåret har visst dragit igång sin hundranittionde säsong. Det vet jag, för eftersom jag inte pallar dra antenn-sladd är SVT-kanalerna de enda jag får in på min tv med hjälp av min egen sugiga inomhus-antenn, och just nu är det På Spåret som visas. Spännande, de har visst tagit bort den fula lilla skabbiga vagnen som ena laget förut fick knösa in sig i. Synd, tycker jag.
Man får utgå ifrån att man lever minst sjuttio jordår. Det får man nog göra.
Mmm, men sen då?
Bubblan på högstadietiden innefattade skolområdet, Ö&B, AGs favör, vägen till och från skolan samt Gullvik. Bubblan vi lever i nu är åtminståne så stor att hela Malmö får plats i den, möjligtvis hela Skåne, och jag har trivts bra med det, men just nu längtar jag förfärligt mycket efter dagen då bubblan sprängs, och vi släpps fria, ut i nåt större, (vågar jag kalla det) livet?
In the sand
Eller förminskar vi oss själva? Proppar igen kreativitetshålen med Tvivel. Isånnafall blir jag sur, och ger upp hoppet om mänsligheten/lycka nu.
(och så ändrade jag min bloggs yttre för att jag är trött på den, så att jag slipper göra en ny (igen). )
I do what I do, when I do what I do!
Josse skrev nåt om det här med att "skriva av sig", att verkligen skriva vad man känner i sin blogg, vilket ju skulle vara ungefär som att tala innan man tänker (eller som min farmor skulle sagt; torka sig i röven innan man skiter). Och vi vet ju alla (särskilt jag, jag erkänner) att det inte är ett helt lyckat koncept alla gånger, dock har jag på grund av just det blivit något av en expert på att rädda situationer i vilka jag håller på att förstöra allt genom min brist på hjärnverksamhet, alltså har jag lärt mig att sätta igång min hjärna förbannat fort och tänka samtidigt som jag talar. (Det låter dumt, men det är svårt och jag kan inte förklara det bättre). Man skulle kunna säga att jag har blivit min egen tankeläsare, (vilket låter ännu dummare, men jag menar:) som i att mina stämband uppfattar mina tankar innan min hjärna hinner förmedla dem med elektriska impulser eller hur det där nu går till. Jag vet ju inte mycket om sånt där.
(Parentes
Det verkar som att min mutade (som i det engelska ordet mute, alltså min tysta) TV som håller mig sällskap i bakgrunden visar någon form av intressant kulturell film, nu dog nån. Wupsi ("om någon vet, så är det hushållerskan...). (Huvudpersonen har en hemsk hemsk frisyr, en värre hjälm än de modeller som någonsin skådats på mitt huvud.)
Slut på parentes)
Hmh, I sure do like me some parenteser every now and then. Det värsta med att Scrubsa hela kvällen måste ju vara språket, som är engelska, vilket är ett mycket faschinabelt och av mig omtyckt språk. Så nu tänker jag basicly på engelska. Synd att det slutade snöa bara, jag som preppade inför en vaken natt med vit himmel.. Attans. Just nu är jag bara sjutk sugen på potatismos och sojakorvar (grillade). Mat är lustigt, och speciellt min något morbida (I dare say) inställning till just mat och allt annat som finns till för att tuggas på och sväljas, exempelvs godis och klementiner. Jag ska nog meditera (Äh, who am i kidding!?) över det ett litet slag, sedan läsa ett slag i min Svenska skönlitterära julklappsbok (nehej, ni får inte veta vad den heter, hihihi!) för att sedan som Isak skulle sagt; Nanna kudden.
Grattis!
Håll käften då!
Att vara ensam är förvånansvär nog synnerligen underhållande, ibland, i lagoma mängder, som idag. Vilken fin dag.
