a.sfalt

Jag måste skrika, slåss och springa.

Vad spelar det för roll att Isak kommer hem
att han har ny flickvän
att jag känner mig tjock
att jag är vansinnigt fattig
att jag inte trivs på mitt jobb
att jag är så otroligt ensam ibland

allting blir ingenting i tävlingen om
min uppmärksamhet när en av de
tävlande nu heter cancer.

Älskar den där känslan

varför klarar jag inte

för att jag tycker om att när jag ligger

att fortfarande vara vaken när det

Jag är vuxen nu.

När alla låtar påminner om dig

Jag hatar sniglar, är rädd för kläder med knappar i, blir avtänd av killar som cyklar med mellanfoten på trampan, piper när jag bilr nervös, jag bilr ofta för full, tycker att jag har världens bästa humor, älskar kent och DCFC, jag dras inte till snygga killar, sjunger vansinnigt högt när jag kör bil och annars också, är väldigt generös, jag är lätt att prata med, ganska smart, jag har hög moral, är ganska lojal, lite slampig, för det mesta glad, ganska sprallig och oförutsägbar, jag skulle aldrig mer raka benen om det inte vore för att normen tvingar mig, jag saknar att spela i orkester, är rädd för att bli vuxen, längtar efter att bli vuxen, saknar muminkexen, är väldigt självständig, tycker att hästar är världens bästa djur, älskar romantiska komedier mer än nåt annat, jag äter inte kött, tycker mycket om bilar och historia, bor ihop med en råtta som heter Lusse, föredrar lussebullar och salta pinnar framför all annan mat, har lite ätstörningar, jag är enkel att umgås med, tycker att den finaste sinnesstämningen som finns är melankoli, är ointresserad av teknik, önskar att jag vägde 6 kg mindre, jag är socialist, gillar att köra bil jättefort, tycker om att springa, är duktig på att pressa mig själv, jag inbillar mig att jag är lat, svär väldigt mycket, är lite blyg, blir ofta förälskad men sällan kär, men jag gillar mig själv precis som jag är.

Massa känslor men är på jobbet nu så kan inte riktigt göra något åt det.
Hade velat lyssna på Tingsek, men det blir en annan dag.

(Kanske ska jag bara skriva av mig då?)

Jag är lycklig och kär och galen, så kär som jag aldrig varit förut, vilket är helt sinnessjukt men underbart. Och sexet sen! WOOOUUSH! Herre min ge, det är ju helt jävla fantastiskt! Vi har det bra jag och Isak, förutom för då att jag älskar att förstöra saker genom att inte kunna hålla mig i nuet, utan jag måste tänka på och ångesta inför framtiden hela tiden, skräcken i att han kanske flyttar ifrån mig, du vet. Nä, jag ska inte tänka på det, har en hel lång sommar framför mig först innan allt...

Får en klump i magen varje gång jag tänker på MIN egen framtid, vad fan ska jag göra, hur fan ska jag kunna räcka till, hur ska jag få råd och hur ska jag orka och vad fan vill jag egentligen göra!? Hur ska jag ha råd att bo i lägenheten, hur ska jag kunna försörja mig, jag behöver verkligen nya jeans, och Roskilde lär inte bli gratis, jag är rädd för att känna mig ensam i min lägenhet som är för liten och min säng som är för stor.

Hösten är för nära. Egentligen hade jag inte haft något emot att jobba ett halvår till eller så, inte alls, det är bara stressen som gör att jag känner att jag måste plugga, måste lära mig studentliv.

Jag måste banta, och det snart. Jag mår inte bra över hur jag ser ut, och när sprang jag senast? Det var nog tre veckor sen, inte okej! Kanske ska dra ut en tur på lördag redan, imorgon blir det ju stallet. Alltid nåt. Imorgon blir en bra dag, och ibland är jag riktigt glad.

Ibaldn mår jag dåligt över att jag bråkat med Dr. Hyresvärd, och jag har ingen lust alls att vara i huset. Har nästan bestämt mig för att flytta så fort det går, inte vänta till Roskilde, utan flytta så snart jag kan istället. Känner mig inte särskilt önskad om man säger så... Jag är inte särskilt van vid att vara ovän, men risken är stor att det är just det jag och Dr. Hyresvärd är nu. Well, so be it then, jag borde inte bry mig för jag har fina vänner. Kanske är jag för hård och oförlåtande ibland, inte särskilt ödmjuk, det har jag väl ärvt av min mor, men hon säger att det där ger sig med åldern, så jag är lugn. Bättre för hård än för mesig, rihgt?

Jag försöker att inte vara så svartsjuk, men det är svårt, allt är svårt att hantera när man har någon man tycker om sådär mycket, som man är så rädd att förlora, som man saknar hela tiden man inte är med honom, som ja, du vet, det skulle vara så överjävligt att förlora.

Förlora. Just det. Hästen jag ridit och utbildat i dryga två år ska säljas nu. Lika bra kanske, jag kommer inte ha råd att rida ändå. Fast han är bäst, han är terapi, med honom kan man slappna av för han är så snäll. Han gör fan inte en människa, häst eller fluga förnär, eller jo, just flugor kanske, men inte annars. Jag kommer sakna honom nåt  infernaliskt, världens snällaste häst utan tvekan, ett fantsastiskt psyke, och tack vare mina ansträngningar, fantastiska gångarter också.

Sen har jag fått för mig att jag vill köpa marsvin också, men det får vi nog allt se hur det blir med den saken. Jag måste hia mig nån månad i alla fall.

Det var en bra uppdatering, och nu är jag trött. Har fem timmar kvar på jobbet, det du. Fi fän.

Jag vill skriva om hur besviken jag är på mig själv för att revolutionären i mig har dött,
hur ledsen jag är över hur obehagligt tydligt vi formas,
trycks ner i den form som kallas samhällsstruktur trots att vi föddes
stöpta i våra egna formar med egna vinklar och vrår som nu ack så brutalt filas av
(jfr Askungens sko vs. systrar) för att vi ska passa in.

PASSA IN FÖR HELVETE då!

Jag vill skriva om att jag egentligen inte vill tro att det ska vara såhär, livet. Jag tänker på det ibland och får rysningar när jag tänker på hur vi nöjer oss med allt. Nöjer oss med det där jobbet vi har, nöjer oss med lön, med vänner, fritid, lägenheter och stympade personligheter. Jag vill egentligen tro att våra personligheter trots vuxenvärldens grymma stympningar finns kvar i oss, nånstans, redo att poppa fram och ta över den sekund vi slutar nöja oss.

(Dagens låt: When We Go To War - Tobias Fröberg)

Lugnet i att komma hem till pappa som har lagat Chili con Quorn

Pojkar är bajs.

De må vara som heroin och få mig helt ur balans
men musik, herregud musiken då!
Pojkar är ingenting, jag säger ingenting,
jämfört med musik!
jag är stark och glad och lycklig i själen över
att det finns så jävla mycket musik.

Musik är som kärlek, fast utan allt det smutsiga
vilket väl måste innebära att musik är gud?

(nästan jämt mår jag bra. som nu.
idag ska bil en grym dag. och kväll. natt.)

Okej. Nu måste det hända något.
Jag ska skaffa en strategi, utöver det här med sexveckorsutvärdering.

Jag ska skärpa mig i verkligheten. Märker att pojkarna tycker att jag är jobbig.
Jag ska inte kontakta Kex. Alls. Han får prata med mig om han vill, och jag ska svara, punkt.
Jag ska skriva ner en bra sak som har hänt varje dag. Jag ska uppskatta de små sakerna.
Jag ska visa upp mina fina sidor, bete mig som om jag mår bra. Springa mer, längre. Snabbare. Bli starkare.
Bli smal.
Jag ska försöka bygga mig ett liv där det nu växer inget.
Jag ska göra listor, jag ska ta mig igenom varje dag. Jag ska lära mig att sova. Imorgonbitti ska jag stiga upp och göra en lista. Jag ska läsa jag ska lära mig saker jag ska bli en alldeles egen människa jag ska lära mig att klara mig själv varje man är en ö eller hur är det man säger jag ska lära mig att meka med bilar jag ska splea mer piano jag ska sluta vara blyg jag ska gå ut och dansa jag ska sluta tänka självdestruktivt även om jag älskar det jag älskar att vara deperimerande självömkande hur sjukt är inte det men jag ska skärpa mig jag ska bli vuxen jag ska bära mitt bagage med stolthet. Nån gång. Snart. Innan juni. Innan juni ska jag vara en riktig människa inte en vålnad ett skal utan riktiga känslor jag ska känna riktig glädje kanske inte lycka men glädje jag ska känna mig ganska nöjd ändå trots allt jag ska börja tro på att livet kanske har nån plan för mig också att allt kanske inte är över redan innan det börjat.

Hur irriterande är det inte att jag vet att jag har rätt?
Jag vet exakt vad jag vill och hur rätt det är.
Vad kan jag göra åt det?
Inget, inget alls, förutom att lyssna på Snow Patrol och vara vaken hela natten,
vilket inte är fy skam egentligen, utan snarare melankoliskt på ett väldigt fint sätt.

men inte heller leva...


Dagens låt:
Håkan Hellström - Brännö serrenad

orkar inte mer. nope. nu får det vara.
nu får livet fixa åt mig.
jag har ju inte direkt lyckats när jag försökt fixa åt livet.

hur i helvete kunde det bli såhär?
vah!?



Broder Daniel - Only life i know

Du, ja just du!

Min underbara vän. 
Du drar upp mig ur skiten hundra gånger varje dag utan att ens veta om det. Du tar hand om mig, du gör mig glad och du gör mitt liv uthärdligt, ja nästan bra ibland, bara genom att vara dig själv och bry dig om mig. Jag visste inte att jag hade dig, trodde inte att det skulle vara Du av alla människor som skulle komma att betyda såhär mycket för mig nu. Jag visste inte att du var såhär bra, så snäll och okomplicerad, till skillnad från allt annat jag har runt mig. Vem hade kunnat tro att ditt enkla raka språk och din röst skulle vara det enda som får ångesten och skuldkänslorna att skamset krypa in i garderoben och låta mig vara ifred för några timmar. Du ger mig perspektiv på saker. Du skrattar åt det som är jobbigt, och jag skrattar med dig för jag kan inte låta bli.

Tack för att du kom hit, mitt oväder.


Och kanske behövs det ett riktigt jävla oväder ibland, ett jävla Åskväder och en skogsbrand, så att naturen får en ovälkommen möjlighet att starta om. Fäll de murkna gamla träden och bränn alla löven så att solen når ända ner till marken, låt nya små växter få en chans att växa sig stora och starka.

Nya ekorrfamiljer kommer flytta in i nya ekar, nya hackspättar kommer hacka sönder nya tallar, nya björklöv kommer susa i ny vind, nya nässlor kommer brännas, nya vargar kommer smyga i nya mörka skuggor, nya år kommer flyga förbi min nya skog.

---

(stanna hos mig
du är allt jag har kvar)