Förlåt men

jag hatar inte dig längre. Inte dig heller. Jag känner ingenting.


Bara när jag drömmer kan jag känna, utan att min prefrontala cortex ska klaga, domdera, styra och ställa. När jag känner så finns jag, när jag sover så finns jag. När det känns så finns jag. Jag finns inte för det känns verkligen ingenting. Helt tomt.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0