Förlåt men
jag hatar inte dig längre. Inte dig heller. Jag känner ingenting.
Bara när jag drömmer kan jag känna, utan att min prefrontala cortex ska klaga, domdera, styra och ställa. När jag känner så finns jag, när jag sover så finns jag. När det känns så finns jag. Jag finns inte för det känns verkligen ingenting. Helt tomt.
Bara när jag drömmer kan jag känna, utan att min prefrontala cortex ska klaga, domdera, styra och ställa. När jag känner så finns jag, när jag sover så finns jag. När det känns så finns jag. Jag finns inte för det känns verkligen ingenting. Helt tomt.
Heart in a cage
Fast den enda frågan just nu är egentligen om jag över huvud taget nånsin kommer kunna känna igen. Känna sådär mycket. För någon. På ett bra sätt.
B. skiljer inte på verkligehet och overklighet, måste jag det då? Jag måste nog det ändå. Skit också.
Jag vet inte. Vet inte. Vet inte hur man känner, känner för någon annan och sig själv samtidigt. Jag vet hur man hatar, men inte hur man tycker om. Hur man tycker om nån annan samtidigt som man tycker om sig själv.
Att tycka om mig själv över huvud taget.
Önskar att vattnet under mina broar rann lite snabbare.
