a.sfalt

idag gick jag förbi nån på stan
som luktade precis som
farmor gjorde.
doftade.


kan man ha minnen av en doft?
kan man minnas nåt
annat än saker
man ser?

(jag hoppas det..)

Jag vill skriva om hur besviken jag är på mig själv för att revolutionären i mig har dött,
hur ledsen jag är över hur obehagligt tydligt vi formas,
trycks ner i den form som kallas samhällsstruktur trots att vi föddes
stöpta i våra egna formar med egna vinklar och vrår som nu ack så brutalt filas av
(jfr Askungens sko vs. systrar) för att vi ska passa in.

PASSA IN FÖR HELVETE då!

Jag vill skriva om att jag egentligen inte vill tro att det ska vara såhär, livet. Jag tänker på det ibland och får rysningar när jag tänker på hur vi nöjer oss med allt. Nöjer oss med det där jobbet vi har, nöjer oss med lön, med vänner, fritid, lägenheter och stympade personligheter. Jag vill egentligen tro att våra personligheter trots vuxenvärldens grymma stympningar finns kvar i oss, nånstans, redo att poppa fram och ta över den sekund vi slutar nöja oss.

(Dagens låt: When We Go To War - Tobias Fröberg)

Ju lyckligare, desto mer dödsångest,
ju mer dödsångest, desto olyckligare.

Hur fan gör man för att uppnå molnfri glädje?
Det enda jag begär är att få vara kär och lycklig.
Jag brukade ha en bubbla att krypa in i dit jag bara
tog med mig det finaste av fina, men jag hittar den inte
längre. Jag tror bestämt att den orättvist äckliga verkligheten
kom och petade hål på min bubbla. Man ska inte vara bitter.

För jag tänker på det varje dag.
Jag är stressad över att det finns så lite tid.
Kvar.
Så lite tid kvar.
Fast jag borde vara lycklig nu.
(Ny)Kär och fjärilar-i-magen-ig.
Och det är jag ju.
Också.
Men jag tänker på det varje dag.
Att min mamma ska dö.

Jag visualiserar och går igenom tänkbara scenarion i mitt huvud.
Jag ser hur Ole sitter i en stol och gråter och jag sitter tyst och håller mamma i handen och säger att det är okej, det är okej. Jag ser hur jag sitter hopkrupen i Isaks famn i en stol i hörnet av sjukhussalen och vägrar titta.
Jag ser hur jag går därifrån.
jag ser hur jag skriker och gråter och jag KÄNNER så tydligt hur ensam jag är.

För mamma är min allra bästa vän, den enda jag litar på aldrig kommer sluta älska mig hur dumma saker jag än gör, den enda som alltid trott på mig och alltid varit säker på att jag klarar av allt jag tar mig för att göra. Min största förebild och utan tvekan den starkaste människa jag någonsin mött.

Men jag tänker på det varje dag.
Jag har gråten i halsen varje dag.
Jag har svårt att hantera att jag VET att jag kommer må åt helvete snart, jag vågar inte tänka på julen eller nästa år, för jag vet ju inte då om.. om, ja..
Jag känner hur det här påverkar mig hela tiden,
jag är tjurig, har svårt att ta mina vänners triviala problem på allvar, ibland är jag nästan lite elak bara för att jag inte vet hur jag ska hantera de här känslorna jag har ibland.
Jag har aldrig förr kännt sorg, sörjt någon. Så förlåt om jag är konstig ibland, om jag säger saker utan att tänka mig för, om jag verkar distanserad eller skum.
Jag har bara så väldigt mycket rädsla i mig nu.