Söndag hela veckan / Nowhere is home
Hej dagboken! (är kodorden för "inlägg med total irrelevans för alla utmom möjligtvis mig själv)
Det känns som Söndag hela veckan att vara arbetslös. Inget motiverar mig att kliva ur sängen på morgonen, och jag ligger lydigt och vrider på mig till åtminstone halv tio, tiden jag bestämt är den tidigaste jag får gå upp, dagen bilr så lång annars. När man är arbetslös får man mycket tid att tänka, konspirera över världen och ens vänner, samt att tänka på sin egen o-tuffhet. Jag är fruktansvärt o-tuff. Det värsta är, att ju tuffare min käre pojkvän bilr, desto sämre känner jag mig. Jag ser sjukt random ut, varken lång eller kort, möjligtvis har jag lite större framtänder än genomsnittet. Jag smörjer mina händer tre gånger om dagen, och om jag sover lite (säg två timmar) en natt kombinerat med slight näringsbrist så bilr jag helt störd. Skakar och mår illa, DET är o-tufft. Kanske lika bra att jag inte kommer få åka på någon festival =) jag hade ändå förmodligen dött av min o-tuffhet, dessutom spyr jag genom näsan, vilket (tro mig) gör mkt ondare än att spy som vanliga människor (vilket egentligen inte har något med nånting att göra).
Jag har börjat planera mina dagar efter TV-tablån. Ett billigt knep, men om jag vet att jag MÅSTE ha dammsugat innan kvart över två för att Dharma & Greg börjar då (ett inte jätteroligt tv-program, hon är alldeles överdriven och har scary ögon) eller att jag måste gå upp innan 9.45, för då börjar Blue Water High, barnprogrammet för de lite äldre barnen (som jag älskar, verkligen feel good) så känns det som att jag tar någon form av ansvar. Jag trivs inte riktigt med att inte göra något, jag är fruktansvärt rastlös. Börjar tröttna på sverige, dess själva geografi, på att vara så jävla bekväm. Skönast hade varit att sätta sig på någon form av kollektivt färdmedel och bara tjoff, åka ut ur landet, norden (men inte europa, så modig är jag inte). Eller som killarna i BackPackers på 7:an. Jag är fruktansvärt uttråkad, och har inget att prata om med någon, eftersom inget händer, vilket gör mig ännu mer o-tuff (skriv en bok) och trött på mig själv. Jag har till och med slutat prata med mig själv.
Egentligen skulle jag skriva att jag är en smula irriterad över likheterna mellan Hard-fi's The King och Coldplays bejublade Viva La Vida. Det känns som att Coldplay tagit Hard-fi's låt och gjort sin egen (bättre, men still!) tolkning av den. Jämför de första verserna med varandra, refrängerna kan man tolka hur man vill, men det stör mig att "Bla bla, jag var skittuff innan, men nu känner ingen igen mig på stan längre", BUHU, känns gjort. Hejdå (jag är inte bitter!)
Det känns som Söndag hela veckan att vara arbetslös. Inget motiverar mig att kliva ur sängen på morgonen, och jag ligger lydigt och vrider på mig till åtminstone halv tio, tiden jag bestämt är den tidigaste jag får gå upp, dagen bilr så lång annars. När man är arbetslös får man mycket tid att tänka, konspirera över världen och ens vänner, samt att tänka på sin egen o-tuffhet. Jag är fruktansvärt o-tuff. Det värsta är, att ju tuffare min käre pojkvän bilr, desto sämre känner jag mig. Jag ser sjukt random ut, varken lång eller kort, möjligtvis har jag lite större framtänder än genomsnittet. Jag smörjer mina händer tre gånger om dagen, och om jag sover lite (säg två timmar) en natt kombinerat med slight näringsbrist så bilr jag helt störd. Skakar och mår illa, DET är o-tufft. Kanske lika bra att jag inte kommer få åka på någon festival =) jag hade ändå förmodligen dött av min o-tuffhet, dessutom spyr jag genom näsan, vilket (tro mig) gör mkt ondare än att spy som vanliga människor (vilket egentligen inte har något med nånting att göra).
Jag har börjat planera mina dagar efter TV-tablån. Ett billigt knep, men om jag vet att jag MÅSTE ha dammsugat innan kvart över två för att Dharma & Greg börjar då (ett inte jätteroligt tv-program, hon är alldeles överdriven och har scary ögon) eller att jag måste gå upp innan 9.45, för då börjar Blue Water High, barnprogrammet för de lite äldre barnen (som jag älskar, verkligen feel good) så känns det som att jag tar någon form av ansvar. Jag trivs inte riktigt med att inte göra något, jag är fruktansvärt rastlös. Börjar tröttna på sverige, dess själva geografi, på att vara så jävla bekväm. Skönast hade varit att sätta sig på någon form av kollektivt färdmedel och bara tjoff, åka ut ur landet, norden (men inte europa, så modig är jag inte). Eller som killarna i BackPackers på 7:an. Jag är fruktansvärt uttråkad, och har inget att prata om med någon, eftersom inget händer, vilket gör mig ännu mer o-tuff (skriv en bok) och trött på mig själv. Jag har till och med slutat prata med mig själv.
Egentligen skulle jag skriva att jag är en smula irriterad över likheterna mellan Hard-fi's The King och Coldplays bejublade Viva La Vida. Det känns som att Coldplay tagit Hard-fi's låt och gjort sin egen (bättre, men still!) tolkning av den. Jämför de första verserna med varandra, refrängerna kan man tolka hur man vill, men det stör mig att "Bla bla, jag var skittuff innan, men nu känner ingen igen mig på stan längre", BUHU, känns gjort. Hejdå (jag är inte bitter!)
Kommentarer
Trackback
