When we were winning
Onsdag kväll/natt kl. 00.15 (datorn sover)
Några av linjerna har blivit allt suddigare,
och att skära sig verkar vara en väldigt
osmaklig sak att göra.
Att gråta är det nya svarta
(Normal? Vem? Jag!? Nääää? Eller, ja, nu när du säger det så, lite mer kanske...)
Några av linjerna har blivit allt suddigare,
och att skära sig verkar vara en väldigt
osmaklig sak att göra.
Att gråta är det nya svarta
(Normal? Vem? Jag!? Nääää? Eller, ja, nu när du säger det så, lite mer kanske...)
Söndag hela veckan / Nowhere is home
Hej dagboken! (är kodorden för "inlägg med total irrelevans för alla utmom möjligtvis mig själv)
Det känns som Söndag hela veckan att vara arbetslös. Inget motiverar mig att kliva ur sängen på morgonen, och jag ligger lydigt och vrider på mig till åtminstone halv tio, tiden jag bestämt är den tidigaste jag får gå upp, dagen bilr så lång annars. När man är arbetslös får man mycket tid att tänka, konspirera över världen och ens vänner, samt att tänka på sin egen o-tuffhet. Jag är fruktansvärt o-tuff. Det värsta är, att ju tuffare min käre pojkvän bilr, desto sämre känner jag mig. Jag ser sjukt random ut, varken lång eller kort, möjligtvis har jag lite större framtänder än genomsnittet. Jag smörjer mina händer tre gånger om dagen, och om jag sover lite (säg två timmar) en natt kombinerat med slight näringsbrist så bilr jag helt störd. Skakar och mår illa, DET är o-tufft. Kanske lika bra att jag inte kommer få åka på någon festival =) jag hade ändå förmodligen dött av min o-tuffhet, dessutom spyr jag genom näsan, vilket (tro mig) gör mkt ondare än att spy som vanliga människor (vilket egentligen inte har något med nånting att göra).
Jag har börjat planera mina dagar efter TV-tablån. Ett billigt knep, men om jag vet att jag MÅSTE ha dammsugat innan kvart över två för att Dharma & Greg börjar då (ett inte jätteroligt tv-program, hon är alldeles överdriven och har scary ögon) eller att jag måste gå upp innan 9.45, för då börjar Blue Water High, barnprogrammet för de lite äldre barnen (som jag älskar, verkligen feel good) så känns det som att jag tar någon form av ansvar. Jag trivs inte riktigt med att inte göra något, jag är fruktansvärt rastlös. Börjar tröttna på sverige, dess själva geografi, på att vara så jävla bekväm. Skönast hade varit att sätta sig på någon form av kollektivt färdmedel och bara tjoff, åka ut ur landet, norden (men inte europa, så modig är jag inte). Eller som killarna i BackPackers på 7:an. Jag är fruktansvärt uttråkad, och har inget att prata om med någon, eftersom inget händer, vilket gör mig ännu mer o-tuff (skriv en bok) och trött på mig själv. Jag har till och med slutat prata med mig själv.
Egentligen skulle jag skriva att jag är en smula irriterad över likheterna mellan Hard-fi's The King och Coldplays bejublade Viva La Vida. Det känns som att Coldplay tagit Hard-fi's låt och gjort sin egen (bättre, men still!) tolkning av den. Jämför de första verserna med varandra, refrängerna kan man tolka hur man vill, men det stör mig att "Bla bla, jag var skittuff innan, men nu känner ingen igen mig på stan längre", BUHU, känns gjort. Hejdå (jag är inte bitter!)
Det känns som Söndag hela veckan att vara arbetslös. Inget motiverar mig att kliva ur sängen på morgonen, och jag ligger lydigt och vrider på mig till åtminstone halv tio, tiden jag bestämt är den tidigaste jag får gå upp, dagen bilr så lång annars. När man är arbetslös får man mycket tid att tänka, konspirera över världen och ens vänner, samt att tänka på sin egen o-tuffhet. Jag är fruktansvärt o-tuff. Det värsta är, att ju tuffare min käre pojkvän bilr, desto sämre känner jag mig. Jag ser sjukt random ut, varken lång eller kort, möjligtvis har jag lite större framtänder än genomsnittet. Jag smörjer mina händer tre gånger om dagen, och om jag sover lite (säg två timmar) en natt kombinerat med slight näringsbrist så bilr jag helt störd. Skakar och mår illa, DET är o-tufft. Kanske lika bra att jag inte kommer få åka på någon festival =) jag hade ändå förmodligen dött av min o-tuffhet, dessutom spyr jag genom näsan, vilket (tro mig) gör mkt ondare än att spy som vanliga människor (vilket egentligen inte har något med nånting att göra).
Jag har börjat planera mina dagar efter TV-tablån. Ett billigt knep, men om jag vet att jag MÅSTE ha dammsugat innan kvart över två för att Dharma & Greg börjar då (ett inte jätteroligt tv-program, hon är alldeles överdriven och har scary ögon) eller att jag måste gå upp innan 9.45, för då börjar Blue Water High, barnprogrammet för de lite äldre barnen (som jag älskar, verkligen feel good) så känns det som att jag tar någon form av ansvar. Jag trivs inte riktigt med att inte göra något, jag är fruktansvärt rastlös. Börjar tröttna på sverige, dess själva geografi, på att vara så jävla bekväm. Skönast hade varit att sätta sig på någon form av kollektivt färdmedel och bara tjoff, åka ut ur landet, norden (men inte europa, så modig är jag inte). Eller som killarna i BackPackers på 7:an. Jag är fruktansvärt uttråkad, och har inget att prata om med någon, eftersom inget händer, vilket gör mig ännu mer o-tuff (skriv en bok) och trött på mig själv. Jag har till och med slutat prata med mig själv.
Egentligen skulle jag skriva att jag är en smula irriterad över likheterna mellan Hard-fi's The King och Coldplays bejublade Viva La Vida. Det känns som att Coldplay tagit Hard-fi's låt och gjort sin egen (bättre, men still!) tolkning av den. Jämför de första verserna med varandra, refrängerna kan man tolka hur man vill, men det stör mig att "Bla bla, jag var skittuff innan, men nu känner ingen igen mig på stan längre", BUHU, känns gjort. Hejdå (jag är inte bitter!)
Gud som haver barnen kär, tack för att jag inte bakfull är
för jag var väldigt full igår. Vodka+cider var mumma men inte smartast kanske. Jag var full och pinsam som vanligt, förmodligen var jag fullare än de flesta och fullare än vad jag själv förstod.. Klart, jag sa en massa dumma saker, jag gör ju alltid det.
Har precis vaknat. Och nä, inte som att jag har sovit från det att jag kom hem, halv sju, till nu. Hade jag varit smart hade jag tagit sista bussen hem som jag hade bestämt, så att jag hade fått lite sömn innan min ridlektion klockan tio. (Det gick skitkass, för varken hästen eller jag var på humör.) Men full och omdömeslös bestämde jag mig för att jag lika gärna kunde ta första bussen hem istället. Sagt och gjort. Jag ringde Skånetrafiken och fick reda på att första bussen gick typ fem, fair enough tänkte jag och gick och lade mig i ryssens säng och sov en halvtimme. Väckte Isak som fick rama mig till busshållplatsen. Han stack hem och jag upptäckte att bussen visst inte skulle gå förrän 05.58 från Höllvikstrand. Så jag spydde lite i en buske och gick och la mig på gräset och sov en halvtimme. Vaknade av att jag frös och reste snabbt mig upp då jag började inse att sniglar trivs i gräs (såg dock ingen).
Eftersom jag inte hade lust att sitta ytterligare en timme och vänta på bussen pluppade jag in hörlurar i öronen, satte igång Coldplay i mobilen och sjöng mig framåt, ända till Halörsvägen. (Insåg självfallet att jag inte kunde gå längre än så.) En massa cyklar låg huller om buller vid cykelställen, så jag reste dem upp. Sen kom bussen och jag åkte hem. Cyklade hem från Mobilia, åt en halv potatis och ett digestivekex, drack en liter vatten, tog en treo och gick och lade mig.
Nästan två timmar senare ringer min väckarlocka, dags att åka till stallet (jag var nog fortfarande full). Plockade ut linserna och på med glasögon. (My ass att man kan ha de linserna en vecka i sträck, mina ögon var fan helt fuckade och hela hornhinnan gick typ sönder när jag skulle försöka få ut de fastklibbade linserna). Var väldigt orolig för hur min bilkörning skulle gå, ville verkligen låta bil. Mina fruktansvärt snälla päron skjutsade mig faktiskt fram och tillbaka. Kom hem kvart över tolv, var hungrig så att jag mådde illa. Lagade tomatsoppa, åt och gick och la mig igen. Nu har jag vaknat, efter att ha sovit ytterligare tre timmar, och känner mig ganska fräsch. Dagenefterångest ja visst, men det kunde varit värre.
Och jag hade iallafall jävligt kul, så det var nog värt dagens mödor. Så förlåt alla, om jag var dum eller dryg eller bara jävligt störig igår, jag kommer faktistk inte ihåg. (Detta inlägg blev långt och ointressant, men så får det vara! Jag ser det nog mest som en dagboksanteckning till mig själv för att komma ihåg, och dricka lite mindre nästa gång kanske?)
Har precis vaknat. Och nä, inte som att jag har sovit från det att jag kom hem, halv sju, till nu. Hade jag varit smart hade jag tagit sista bussen hem som jag hade bestämt, så att jag hade fått lite sömn innan min ridlektion klockan tio. (Det gick skitkass, för varken hästen eller jag var på humör.) Men full och omdömeslös bestämde jag mig för att jag lika gärna kunde ta första bussen hem istället. Sagt och gjort. Jag ringde Skånetrafiken och fick reda på att första bussen gick typ fem, fair enough tänkte jag och gick och lade mig i ryssens säng och sov en halvtimme. Väckte Isak som fick rama mig till busshållplatsen. Han stack hem och jag upptäckte att bussen visst inte skulle gå förrän 05.58 från Höllvikstrand. Så jag spydde lite i en buske och gick och la mig på gräset och sov en halvtimme. Vaknade av att jag frös och reste snabbt mig upp då jag började inse att sniglar trivs i gräs (såg dock ingen).
Eftersom jag inte hade lust att sitta ytterligare en timme och vänta på bussen pluppade jag in hörlurar i öronen, satte igång Coldplay i mobilen och sjöng mig framåt, ända till Halörsvägen. (Insåg självfallet att jag inte kunde gå längre än så.) En massa cyklar låg huller om buller vid cykelställen, så jag reste dem upp. Sen kom bussen och jag åkte hem. Cyklade hem från Mobilia, åt en halv potatis och ett digestivekex, drack en liter vatten, tog en treo och gick och lade mig.
Nästan två timmar senare ringer min väckarlocka, dags att åka till stallet (jag var nog fortfarande full). Plockade ut linserna och på med glasögon. (My ass att man kan ha de linserna en vecka i sträck, mina ögon var fan helt fuckade och hela hornhinnan gick typ sönder när jag skulle försöka få ut de fastklibbade linserna). Var väldigt orolig för hur min bilkörning skulle gå, ville verkligen låta bil. Mina fruktansvärt snälla päron skjutsade mig faktiskt fram och tillbaka. Kom hem kvart över tolv, var hungrig så att jag mådde illa. Lagade tomatsoppa, åt och gick och la mig igen. Nu har jag vaknat, efter att ha sovit ytterligare tre timmar, och känner mig ganska fräsch. Dagenefterångest ja visst, men det kunde varit värre.
Och jag hade iallafall jävligt kul, så det var nog värt dagens mödor. Så förlåt alla, om jag var dum eller dryg eller bara jävligt störig igår, jag kommer faktistk inte ihåg. (Detta inlägg blev långt och ointressant, men så får det vara! Jag ser det nog mest som en dagboksanteckning till mig själv för att komma ihåg, och dricka lite mindre nästa gång kanske?)
