Att blod är tjockare än vatten
..är en teori jag aldrig riktigt stött, men heller inte funderat speciellt mycket över.
Idag ringde min fars lillebror, och jag råkade vara snabbast på luren. Jag har inte träffat honom på flera år, men det har inte varit något som stört mig. Man lever olika liv, på olika orter, och tiden går så fasligt fort. I vilket fall som helst, vi utväxlade artigheter, snackade lite om den hårda vägen mot körkort, konstaterade att vi båda mådde ganska bra, delade en kort (men ack så pinsam) tystnad, och sedan bad han att få prata med min far. När jag återgått till teoriboken och datorskärmen insåg jag hur glad jag var över att hört ifrån honom.
En ganska random man någonstans runt de trettio, som jag nästan aldrig träffar, men han råkar vara min fars halvbror, inte trodde jag att jag brydde mig. Min släkt är liten, och vi ses nästan aldrig, några har personligheter jag inte är mest förtjust i, värderingar jag inte delar, men jag tycker hemskt mycket om dem. Insåg jag, idag. Men faktumet att blod är tjockare än vatten kommer jag inte gå med på förrän jag förstår varför. För, varför, o varför! Vi delar en gnutta DNA (arv och miljö), men det jag känner för min släkt kan väl inte ha att göra med den lilla gnuttan?
Kanske samhörighet. Vetskapen om att släkten finns kvar, att det är lättare att vara ensam tillsammans än ensam. Fast, är vi?
Idag ringde min fars lillebror, och jag råkade vara snabbast på luren. Jag har inte träffat honom på flera år, men det har inte varit något som stört mig. Man lever olika liv, på olika orter, och tiden går så fasligt fort. I vilket fall som helst, vi utväxlade artigheter, snackade lite om den hårda vägen mot körkort, konstaterade att vi båda mådde ganska bra, delade en kort (men ack så pinsam) tystnad, och sedan bad han att få prata med min far. När jag återgått till teoriboken och datorskärmen insåg jag hur glad jag var över att hört ifrån honom.
En ganska random man någonstans runt de trettio, som jag nästan aldrig träffar, men han råkar vara min fars halvbror, inte trodde jag att jag brydde mig. Min släkt är liten, och vi ses nästan aldrig, några har personligheter jag inte är mest förtjust i, värderingar jag inte delar, men jag tycker hemskt mycket om dem. Insåg jag, idag. Men faktumet att blod är tjockare än vatten kommer jag inte gå med på förrän jag förstår varför. För, varför, o varför! Vi delar en gnutta DNA (arv och miljö), men det jag känner för min släkt kan väl inte ha att göra med den lilla gnuttan?
Kanske samhörighet. Vetskapen om att släkten finns kvar, att det är lättare att vara ensam tillsammans än ensam. Fast, är vi?
Kommentarer
Postat av: v.
jag tror att det är så, att blod är tjockare än vatten. i alla fall psykiskt sett. jag tror att blod känns mer, än vad vatten gör.
ja, det är så jag tror.
Postat av: hannso
jag blev överlycklig av att träffa pappas bror för första gången.. och jag vill träffa resten med. men det är sån samhörighet som inte går att beskriva och jag tror den handlar mer om känslor än om dna. man är intresserad om folk man har anknytning till, för att inte tappa bort "sig själv". eehhh
Postat av: KubiXxX
Olikt Anna imo.. men ett mycket trevligt inlägg :)( inte ör att du itne skriver bra annars, detta var bara rörande ;) )
Trackback
