a.sfalt

I've gotta make something happen
no stone unturned

Jag tror att jag är glad
ändå hugger det
som små fickknivar i ryggen varje gång
jag känner lukten av någon annans lycka.
ändå blundar jag
när jag går förbi speglar
vaknar aldrig utvilad längtar bara bort

fast att ensamheten slår
mig
som en slägga idag
fast att jag oftast inte står ut med att
stanna upp en endaste sekund
tänka
(fake it til you make it)

---

hold tight for heartbreak
buckle up for loneliness

"is in a relationship" dödar mig
hånar mig och
okända pojkars lukt planterar
minnen i min näsa
som dröjer sig kvar
(för) länge
ger mig kväljningar


fast att jag inte ens vill ha
det där som ni har
vill bara att ni ska vara lite
lite
olyckliga missnöjda med
dålig magkänsla
är det verkligen för mycket begärt?

---

if I'm guilty of anything
it's loving you to much

när jag låtsas att jag trivs
med livet som det blev
att det passar mig att leva så
lösryckt
("så skönt att alltid ha hela sängen för sig själv")
så är det en lögn för att
göra dig avundsjuk

för att jag lever livet du alltid sa
du ville ha
jag försöker trycka på ångestknappar
jag vet att du fortfarande har
med flit
fast det vet du ju inte
våra vägar korsas sällan

---

walk like a ghoast through the streets
soaked from the poaring rain

mitt ansikte känns fortfarande tappat
grattis
du vann visst
och ingen är förvånad
minst av alla jag
och minst av alla är jag
en sorglig typ

för du får inte äga mig mer
och oftast gör du inte det
idag är bara en sån
dag
när inget blir som det borde
och jag
tappar lite fotfäste.

---

Jag trivs när du är 60 mil bort

Jag måste skrika, slåss och springa.

Om att ta makten över sitt eget liv. Kan man ens det?

Jag har alltid sett mig själv som stark, självständig och smart (well, åtminstone medelsmart).
Min farmors död, mina föäldrars skilsmässa, min mammas sjukdom och uppbrottet från mitt ex är alla exempel på situationer jag klarat mig förvånat smärtfritt igenom. Jag har jämt tänkt att min positiva inställning gör att jag har lätt för att klara mig igenom tråkigheter. Den närmaste dåtiden har dock fått mig att undra om detta stämmer. Jag har börjat misstänka att mitt relativa välmående till stor del beror på min ovilja (oförmåga) att faktiskt hantera sånt som gör ont. Hur gör man då?

Man kan försöka bryta ihop, ta in allting och känna massor. Det gör jag ibland, men det håller liksom aldrig i sig. Jag vet kanske inte hur man gör. Istället känner jag hur känslor kan smyga sig på, och min reaktion blir alltid att ignorera och distrahera mig själv. Jag vet inte om det är bästa sättet att ta makten över sina känslor. Förmodligen är det väl inte det.

Hur vet man det? Hur vet man någonsin om man gjorde rätt förrän efteråt?

Vad spelar det för roll att Isak kommer hem
att han har ny flickvän
att jag känner mig tjock
att jag är vansinnigt fattig
att jag inte trivs på mitt jobb
att jag är så otroligt ensam ibland

allting blir ingenting i tävlingen om
min uppmärksamhet när en av de
tävlande nu heter cancer.

Älskar den där känslan