a.sfalt

Jag kan inte läsa Sydsvenskan för det påminner mig om dig

Jag kan inte se på Top Gear för det påminner mig om dig

Jag kan inte gå in på facebook för där finns du

Jag kan inte äta pizza för det påminner mig om dig

Jag kan inte se på Com Hems reklamer på tv för de påminner mig om dig

Jag kan inte sova på vänster sida av min säng för den påminner mig om dig

Jag kan inte sova i lakan jag sovit i tillsammans med dig

Jag kan inte tänka på Roskildefestivalen för den påminner mig om dig

Jag kan inte ens sätta en fot på andra sidan av falsterbokanalen för det påminner mig om dig

Jag kan inte vara på södervärn, för där finns vår bänk och den påminner mig för mycket om dig

Jag kan inte lyssna på sånger om kärlek för de påminner mig om dig

Jag kan inte äta Cheez balls för de påminner mig om dig

Jag kan inte tänka på sommaren för den påminner mig om dig och hur du brukade säga att solvarm anna var det bästa du visste

Jag kan inte läsa mina twilightböcker för de påminner mig om dig, och oss..

Jag kan inte röra vid andra människor för de påminner inte alls om dig

Jag kan inte tänka på framtiden, för den verkar inte alls bli som framtiden som jag trodde vi skulle tänka på tillsammans

Jag kan inte titta på Citoën-bilar för de påminner mig om dig

Jag kan inte tycka om mig själv för jag tyckte om mig för att du tyckte om mig

Jag kan inte förmå mig att göra mig av med det enda par strumpor som ligger i min strumplåda och är dina, lika lite som jag kan stå ut med att ha kvar dem

Jag kan inte jag kan inte jag kan inte

del 4.



att höra sjukhusväggar sucka
impregnerade i ensamhet, gå på golven
nötta av trötta hasande fötter och pigga gummitoffelbeklädda

att se ensamheten dunka i tinningarna
hos dem som ser nyvakna ut hela dagarna
i likadana jlusblå bomullspjamasar

men inte heller leva...


Dagens låt:
Håkan Hellström - Brännö serrenad

Som jag önskar att jag kunde hata dig
inte vara snäll
inte ligga kvar på marken när du sparkar mig
inte tänka att det nog är vad jag förtjänar
och lika bra

Som jag önskar att jag kunde skrika
och vara iallafall lite arg
inte bry mig om ifall det gör dig ledsen
precis som du skiter i hur det får mig att må
när du säger att jag äcklar dig.

 

Som jag önskar att jag kunde glömma dig
liksom radera ut
minnet av din kropp som finns
inpräntat på min näthinna
du är avskannad ner till minsta födelsemärke

 

 

orkar inte mer. nope. nu får det vara.
nu får livet fixa åt mig.
jag har ju inte direkt lyckats när jag försökt fixa åt livet.

hur i helvete kunde det bli såhär?
vah!?



Broder Daniel - Only life i know

Såg i min kalender idag, att jag skrivit något med små små små bokstäver bredvid dagens datum.
Kisade och läste nära och kom ihåg vad jag skrivit.
Det var något i stil med:
 "Kommer du ihåg hur vidrigt livet var för sex veckor sedan? Hur mår du nu?"
Minns att jag skrev de små orden som för att trösta mig själv på nyårsnatten,
som en påminnelse om att allt skulle lösa sig,
att datumet under vilket jag bestämde mig för att skriva dem var oändligt långt in i framtiden.
Planen var att tills dess skulle allt ha löst sig och kexet och jag skulle vara som ler och långhalm igen, alla skulle vara lyckliga och snön borta.

Hur blev det då, om jag ska utvärdera och rannsaka på riktigt?
Hur mår jag egentligen? Bättre, sämre, samma som för sex veckor sedan?

Bättre. Jag mår bättre. Nästan hela tiden mår jag bättre, förutom när jag är ledsen och mår samma.
Men det är sällan. Jag mår inte bra, men bättre än för sex veckor sedan.

Det ger hopp coh förtröstan. Tack och lov, pris vare gud!

(Återkommer om sex veckor med ny rapport)

del 3.


att hata det där jävla armstödet
som förstör allt i
biomörkret

att längta efter närheten
utan att veta om man vill eller vågar

får?

del 2.


att vara nästan ensam vaken i
snöstormat o-mörker
klockan tre på natten

överdoser av te och melankoli
ensamma tillsammans med
datorskärmen som skydd

del 1.


att hålla händer i hemlighet
i baksätet på en taxi
på väg hem från en fest

att dela nånting större än
 tankar i
sammanflätade fingrar

Du, ja just du!

Min underbara vän. 
Du drar upp mig ur skiten hundra gånger varje dag utan att ens veta om det. Du tar hand om mig, du gör mig glad och du gör mitt liv uthärdligt, ja nästan bra ibland, bara genom att vara dig själv och bry dig om mig. Jag visste inte att jag hade dig, trodde inte att det skulle vara Du av alla människor som skulle komma att betyda såhär mycket för mig nu. Jag visste inte att du var såhär bra, så snäll och okomplicerad, till skillnad från allt annat jag har runt mig. Vem hade kunnat tro att ditt enkla raka språk och din röst skulle vara det enda som får ångesten och skuldkänslorna att skamset krypa in i garderoben och låta mig vara ifred för några timmar. Du ger mig perspektiv på saker. Du skrattar åt det som är jobbigt, och jag skrattar med dig för jag kan inte låta bli.

Tack för att du kom hit, mitt oväder.


Och kanske behövs det ett riktigt jävla oväder ibland, ett jävla Åskväder och en skogsbrand, så att naturen får en ovälkommen möjlighet att starta om. Fäll de murkna gamla träden och bränn alla löven så att solen når ända ner till marken, låt nya små växter få en chans att växa sig stora och starka.

Nya ekorrfamiljer kommer flytta in i nya ekar, nya hackspättar kommer hacka sönder nya tallar, nya björklöv kommer susa i ny vind, nya nässlor kommer brännas, nya vargar kommer smyga i nya mörka skuggor, nya år kommer flyga förbi min nya skog.

---

(stanna hos mig
du är allt jag har kvar)

Skuldkänslorna knäcker mig, de är så många och starka,
jag är liten och svag.


Frågor jag grubblar på inatt:

Vad håller jag på med, vem tror jag att jag är?

Vad betyder Sköta Det Snyggt?

Hur går man vidare när man inte får något avslut?

Hur hanterar man ångesten och hålet i magen?

---