a.sfalt

Jag väntar på att tiden ska bli senare, så att jag kan väcka min Isak utan att han blir puttish. Vädret har spoilat mina planer för dagen, men kanske molnen försvinner tillsammans med tiden?

---

Man blåser inte bubbelgumsbubblor i medvind, det är ju så svårt att få bort tuggummi ur håret. Detta fick jag erfara i måndags, denna förskräckelsens och ohämmade nervositetens dag. Jag är bara glad att det är över.

(nytt bästa band: Does it offend you, yeah?)

Inte för att jag har varken motivation, lust eller ork att skriva just nu, men det är mycket möjligt att jag Behöver det. Jag kan inte komma på varför, och inte åt vem jag skriver, men nu gör jag det likförbannat.

Jag har börjat ogilla den egocentrering som uppkommer genom folks bloggar, ändå sitter jag själv här med klorna vassade mot tangentbordet, redo att spy ur mig mitt fruktansvärt spännande känsloliv, över dig. Jag har den senaste månaden inte befattat mig med några bloggar, varken skrivit, läst eller pratat om. Jag tycker inte om fenomenet blogg längre, hajpen har gått över till att bli lite äckel. Likförbannat sitter jag nu här, och älskar det jag gör; skriver något som någon kanske kommer läsa med halvhjärtat intresse, mest för att det ska bli gjort.

Jag är trött på allt som händer här, trött på att fan aldrig få vara där du är..