a.sfalt

Jag vill skriva om hur besviken jag är på mig själv för att revolutionären i mig har dött,
hur ledsen jag är över hur obehagligt tydligt vi formas,
trycks ner i den form som kallas samhällsstruktur trots att vi föddes
stöpta i våra egna formar med egna vinklar och vrår som nu ack så brutalt filas av
(jfr Askungens sko vs. systrar) för att vi ska passa in.

PASSA IN FÖR HELVETE då!

Jag vill skriva om att jag egentligen inte vill tro att det ska vara såhär, livet. Jag tänker på det ibland och får rysningar när jag tänker på hur vi nöjer oss med allt. Nöjer oss med det där jobbet vi har, nöjer oss med lön, med vänner, fritid, lägenheter och stympade personligheter. Jag vill egentligen tro att våra personligheter trots vuxenvärldens grymma stympningar finns kvar i oss, nånstans, redo att poppa fram och ta över den sekund vi slutar nöja oss.

(Dagens låt: When We Go To War - Tobias Fröberg)