a.sfalt

Mamma säger att man ska göra alla saker man brukar göra.
Att inget hjälper, kanske tiden.
Att göra allt som vanligt verkar i princip omöjligt när bara ansträngningen att försöka hålla alla tankarna på honom borta känns som ett heltidsjobb.

Hur fortsätter man som vanligt när inget är som vanligt?

Man måste tydligen låta tiden gå. Det finns visst inget annat att göra. Det har nu gått sju timmar, det känns som minst tre dygn. Jag är utmattad, men rädd  för att gå och lägga mig, tänk om jag drömmer nåt lyckligt, tänk sen när jag vaknar!? Allt känns som en mardröm. En riktig mardröm. Och jag är arg.

Ja, jag är arg på livet, eller gud, eller vem det nu var som byggde människan såhär.

Såhär bräcklig. Är det värt det? Är det det? VAH!? Är kärleken värd det, frågar jag mig. Romantikern i mig skriker ja. Mitt ihjälsuttna maränghjärta säger ingenting, för det är ihjälsuttet, och det i sig är ju ett svar, eller hur? Halva mitt liv är ju bortslitet från mig, halva mitt hjärta, halva mitt medvetande.

Sen har jag ju dem som hjälper mig.

Mina underbara vänner, som jag överhuvudtaget inte förstår hur jag lyckats förtjäna att ha, finns ju här. Ofta. Inte jämt. Och när jag är ensam fungerar jag inte. Jag gråter. Ja, herregud, om man lyckas gråta sig igenom HELA musikalavsnittet i Scrubs, då mår man inget vidare.

Allt jag gör, allt jag rör, allt jag ser ger mig ångest och svårt att andas.

Dagens positiva: hjärtklappningen har försvunnit, jag är galen och trasig, men lugn. Jag vet ju vad som gäller nu. Kan skaffa en plan.